Skönheten och odjuren. Så drivs människan ut ur skogen

Betrakta bilden. Det är Änoks delta, sett från öster. I bakgrunden nationalparken Sarek. Titta och njut, för snart lär det bli ett kalhygge på platsen. Medan ni läser detta kämpar Skogsstyrelsen, vår enda landskapsvårdande myndighet, för att denna skog skall huggas ned.

Motståndet är förvisso starkt. Staten har sagt nej. Man får inte lov att fördärva något så vackert, menar länsstyrelsen i Luleå. På myndighetens språk: ”irreversibla skador på landskapsbilden”. (Irreversibla betyder obotliga. Det är Lappland, fjällnära skog, ingen vet om den någonsin kommer upp igen.) Också förvaltningsrätten i Luleå säger nej. Den här miljön är så unik, menar domstolen, att naturvården tar över andra intressen. Därför var det fel av Skogsstyrelsen att ge grönt ljus för kalhygge på den platsen.

Men det märkligaste i historien står inte i domen. Jag frågar ägaren till denna skog, herr S i Vuollerim, hur han tänkt sig att gå till väga med det hygget. Det finns ju ingen väg till Änokdeltat. ”Då får jag bygga en.” Det lär bli dyrt, anmärker jag, det finns ju inte heller några broar. ”Man kör över isen.” Med skogsmaskiner som väger 20 ton? Då säger S, efter en stunds fundering, att man kan vattna isen, tills den blir tjock och håller. Och sedan? Är det inte 30 mil till närmaste sågverk? Blir det några pengar över när hans vindpinade tallved nått kusten? Då säger S att det inte är pengarna det handlar om. ”Det är principen.” Staten har kränkt hans rätt, nu skall han kräva den tillbaka.

När han sagt detta inser jag att jag inte färdats den långa vägen i onödan.

Vill du förstå det där med skogen, kom till Jokkmokk, sade rösten i telefonen. Här är allting så extremt. Antingen evig dag eller evig natt, 30 grader varmt eller kallt, allt är på liv och död, inte minst det där med skogen.

Först verkar det dock mest absurt. Varför vill Skogsstyrelsen till varje pris få till ett kalhygge på just denna plats, trots att domstolen finner det olagligt?

Det visar sig också vara för principens skull. Skogsstyrelsen är upprörd över två prejudikat. Först, att domstolen funnit att skog kunde uppfattas som kultur:

”Tillstånd till avverkning får inte ges om avverkningen är oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården eller kulturmiljövården” (paragraf 18 skogsvårdslagen).

Skogsstyrelsen har aldrig tidigare funnit en skog med sådana kvaliteter och följaktligen aldrig tillämpat paragrafen. Det tänker man inte göra nu heller. Det är inget märkvärdigt med den skogen, framgår av inlagan.

Det andra prejudikatet gäller makten. Domstolen menar nämligen att också vanligt folk – och inte bara myndigheter – har rätt att föra skogens talan. År 2005 ratificerade Sverige Århuskonventionen som säger att medborgare måste ha inflytande över långtidsverkande miljöbeslut. Det var på den grunden som rätten fann att Naturskyddsföreningen hade rätt att överklaga.

Det är just detta som Skogsstyrelsen vänder sig emot. Miljöorganisationer skall inte ha sådana rättigheter, i vart fall inte när det gäller kalhyggen, hävdar generaldirektör Monika Stridsman. Skälet? Skogsstyrelsen anser att skogsavverkning inte kan anses ”ha betydande påverkan på miljön”. Det är för att stadfästa den principen som Änok skall huggas ned. Om den står kvar hamnar tydligen rättsordningen i olag.

Det här är inte juridik, det är politik. Mycket riktigt, på en direkt fråga à propos Änok svarar landsbygdsministern Eskil Erlandsson att han ”är tveksam till” att andra än myndigheter skall få rätt att överklaga avverkningsbeslut. ”Av principiella skäl.” Det är bara den som är part i målet som skall få överklaga. Och när det kommer till kalhyggen är medborgarna inte part i målet. Det är bara skogsägaren – och så staten, förstås.

Hoppsan, tänker jag, det var nog oförsiktigt av ministern. När jag publicerat detta lär han få sina fiskar varma. Så otidsenligt, och så på tvärs mot allt vackert tal om miljö och delaktighet …

Ack, så feltänkt av mig. Det räcker med en vecka i Norrbotten för att inse att Eskil Erlandsson kan sova lugnt. Eller rent av inhösta medhåll. När folk i Piteå eller Arjeplog hör ministern säga att i skogsfrågor skall utomstående hållas kort, tänker de inte på jaktlaget eller skoterföreningen, som aldrig haft någon talan. De tänker på de organiserade naturvännerna. Och då är det kanske lika bra.

”Vilka är förrädarna?” frågade man i Övertorneå när det uppdagats att tolv personer (0,4 procent) röstat på Miljöpartiet. Begrunda den tragiska paradoxen: Just där naturen behöver skydd som bäst är naturskyddarna som mest misstrodda (näst staten och skogsbolagen).

Jag skrev ”tragiska”. I grekisk tragedi gör inte människan det som hjärtat och förnuftet bjuder, för hon är snärjd av makterna.

Hur har det blivit så? Låt oss börja i Gotthardsberg, som inte är en ort utan en postadress i vildmarken. Det tar en halvtimme från Arjeplog, i rusningstrafik möter man kanske tre bilar på vägen. Här, vid stranden av Storavan, ville Britta Åberg bygga sig en stuga, intill föräldrarnas. Britta måste ansöka om dispens från strandskyddet som gäller 100 meter från vatten. Men hennes tomt är bara 50 meter bred.

Arjeplogs kommun tycker att hon får bygga. Men staten, det vill säga länsstyrelsen, säger nej. Stugan skulle inkräkta på naturen och hindra friluftslivet. En vandrare kunde bli störd i sin naturupplevelse, förstår man, om det vid denna strand, tio mil lång, stod elva stugor i stället för tio. Länsstyrelsen inskärper särskilt att ”önskan om att bosätta sig nära resten av sin familj” aldrig får åberopas som skäl för dispens.

Den störde vandraren, vars välmående befinns väga tyngre än Britta Åbergs, är dessvärre hypotetisk. Sannolikheten för att en stockholmare skulle söka frid vid denna strand är noll. Man åker inte åttio mil för att avnjuta ett kalhygge.

Har jag verkligen glömt den detaljen? Jo, häromåret högg markägaren ned all skog ned till vatten, så Brittas tomt gränsar numera till kalhygge. Vem godkände avverkningen? Det var samma stat som nu vägrar henne en stuga på tomten, med hänvisning till dess omistliga värde för natur och friluftsliv.

Britta Åberg är långt ifrån ensam om sitt öde. Av tio bygglov vid vatten som kommunen i Arjeplog beviljar blir sju upprivna av statsmakten för naturens och friluftslivets skull. Och råkar myndigheten någon gång visa förståelse för en sådan som Britta, utlöser det katastroflarm hos de organiserade naturvännerna.

I augusti förra året JO-anmälde de lands­hövdingen Per-Ola Eriksson. Naturskydds­föreningen (SNF) menar att han är ett hot mot allemansrätten, flyttfåglarna, paddlarna, sällsynta organismer, skridskoåkarna samt en mängd andra arter som föreningen är beredd att räkna upp vid behov. ”Listan kan göras lång”, står det.

Eriksson hade nämligen funnit att hans tjänstemän varit väl nitiska. Så han upphävde byggförbudet för en handfull fritidsbyggen. De låg så förtvivlat ensligt att de omöjligen kunde störa någon. Naturskyddarna inskärper att ensligheten aldrig får åberopas som dispensskäl. Det skall i princip vara 100 meter från strand i hela landet. Och man ber JO notera att Eriksson haft uppsåt att sabotera naturskyddet: ”Ibland måste man tänka med huvudet och inte bara rida på paragrafer”, lär han ha sagt i en intervju.

I ett program i P 1 antydde därefter SNF:s ordförande Mikael Karlsson att kommunerna nog saknar kompetens att bedöma de många hoten mot friluftslivet. Ett hus vid stranden kan upplevas som ett hinder av den som går där med sin hund, förklarade han i debatten med Arjeplogs kommunalråd Britta Flinkfeldt Jansson.

Det var en replik som man sent lär glömma i Arjeplog, där det går fjorton sjöar på en hund. Kommunen hyser 8 727 sjöar, 4 684 öar, 3 140 människor och 588 hundar, på en yta som motsvarar halvtannat Skåne. Strandsträckan, 1 500 mil, räcker till Peking och tillbaka. Om samtliga arjeplogare, inklusive spädbarnen, bosatte sig vid vattnet skulle det fortfarande kännas ödsligt. En halv mil mellan husen.

Kommunalrådet Flinkfeldt Jansson var inte ensam om att bli förnärmad. ”Vi har tjugoen mil till närmaste konsertlokal”, säger hon, ”tjugotre till BB. Telia river ned det fasta nätet, somliga får svårt att ringa. Varför tror du att vi ändå väljer att bo här? Det är för naturens skull. Och då får vi höra från stockholmare att vi är så enfaldig att om vi fick bestämma själv skulle vi förstöra den naturen.”

Britta Flinkfeldt Jansson vädrar något kolonialt i naturskyddarnas attityd. Bestämmelsen om strandskydd passar för Vaxholm, men i Arjeplog blir det recept för avfolkning. ”Det enda vi kan konkurrera med är den fantastiska miljön. Det är horribelt om vi inte ens får bygga med utsikt över vattnet.”

Så för vems skull tror hon att SNF värnar hennes stränder? ”Låt mig svara med en parallell. För några år sen uppstod en idé om ’tysta zoner’ i landskapet där folk skulle kunna ta igen sig. Regeringen ville lägga en sån häruppe, långt ut i ödemarken. Man skulle behöva gå i timtal för att komma dit. Då undrade vi – för vem skall det vara? Och jag fick svaret av en kommunchef i västra Sverige. ’Det fattar du väl’, sade han, ’att det skall vara tyst däruppe när vi kommer’.”

Ja, för vems skull värnar vi naturen? Låt oss följa det spåret litet till.

Här kommer Facebook till Luleå och vill bygga en gigantisk serverhall nära ett naturområde. Det lär varken släppa ut rök eller giftigt vatten. Men själva byggtiden kan störa fåglarna, menar Sveriges ornitologiska förening – och överklagar. De har en minimal chans att vinna. Men de har tid, och det har inte Facebook. Facit: en månad senare har kommunen utlovat sex miljoner till ett naturreservat och ett fågelskådartorn, varpå ornitologerna drar tillbaka överklagandet. När allt kommer omkring skulle nog pippin inte ta skada av byggplatsen.

Misstar sig den som tror att jag vill klandra fågelns vänner. De följde bara spelets regler.

År 2004 fick folk i Jokkmokk nog av kalhyggen. Det kan man förstå. Infarten från Gällivarehållet ser ut som ett slagfält. Kilometerlånga hyggen där skogsbolaget inte ens brytt sig om att skona en kuliss mot E 45. Inget vidare visitkort för en kommun som marknadsför sig med ”unik natur”. Det lär ha hänt att skolbarn från Danmark, som forslats ända hit för att se det vilda, grät av besvikelse när de steg av bussen.

”Stort folkligt stöd för skogsskydd”, stod det i Norrbottens-Kuriren. Ja, det var folkligt. Skoterföreningen och Konsum, fjällguiderna, båda bensinmackarna, Ica, jägarna, en sameby och 34 andra lokalföretag har skrivit på. I uppropet ”Skogsreservat för överlevnad” kunde man läsa att kalhyggena hotade jokkmokkarnas trivsel och ekonomi, mest turismen och renskötseln.

”Jag tror det började i Tårrajaur. Byborna hade sedan länge haft en plats i skogen dit de for med skoter för att resonera. En dag när de kom dit var skogen borta. Helt nedhuggen. Du kan tänka dig …”

Jägaren i Jokkmokk har stämt möte med mig i ett mörkt hörn av hotell Gästis. Det är så inflammerat, säger han, han vill ogärna ses med en journalist.

”Man vill kunna fara ut en kväll och njuta av den gamla skogen, lyssna på fåglar... det är sånt man vill ha nära till, inte behöva åka 20 mil. Int’ är det kul sitta och fiska på ett kalhygge. Vid Tallholmen fanns en fin badstrand, där har man huggit ned till vattnet. Staten experimenterar vilt här uppe. Vet du vad contorta är för något? Tallar de hämtade från Kanada, fula och värdelösa, tål inte snötrycket, kryper som ormar utmed backen. Fem älvar har försvunnit för oss, vad blir det kvar när också skogarna är borta? Vi ville ha en korridor utan kalhyggen mot Pärlälven, så viltet kunde ta sig fram, hundra meter på var sida, var det för mycket begärt? Det sägs att vår framtid står och faller med vattenkraften och skogsbolagen, men det var länge sen som det var sant. När vi skrev på uppropet hade de kanske 80 jobb häruppe, nu är det nog 50, medan nästan 200 lever av turism. Ser du timmerbilen? Det är ingen lokal åkare. Och timret tillhör staten, inte ett öre stannar i kommunen…”

Inte tu tal om att han uttrycker folkets mening. Så hur skall man förstå det som hände? Efter bara en vecka tog plötsligt varannan av undertecknarna avstånd från sina egna ord. Bensinmacken, företagarna, skoterföreningen. De hade missförstått alltsammans, hävdade de i tidningen, och bad rent av om ursäkt. De ville verkligen inte ha några fler reservat i Jokkmokk.

Det som hände var att några naturvänner ur SNF visade sig vara inblandade i uppropet. Visser­ligen bara i utkanten, men det räckte. Med ens kom ”skogsreservat” att betyda något helt annat än man tänkt sig. Inte en skog som gick fri från skogsmaskinen – utan en skog där staten stängde människan ute. Hon skulle inte få jaga, göra upp eld, plocka ved, köra skoter. Det var i vart fall vad man trodde.

Samma personer som nyss menat att hyggena fördärvade deras livsrum talade nu om idioter till jokkmokkare som lät sig luras av naturmupparna från Lule, eller, ännu värre, kanske bytt sida? Var de kanske sådana där trädkramare? Som skulle skrika ”mördare” till honom som kör skogsmaskin, som Greenpeace gjorde i Pakkojåkkå? (Det var vad somliga trodde att det skreks.) Vad skall vi leva av häruppe när ni skrämt skogsbolagen på flykten och gjort ett djävla Skansen av resten? Nej du, är du med mupparna är det sista gången jag tankat på din mack …

Det påstås att somliga företagare som skrivit på för naturreservat hotats med bojkott. Kanske var det så, säger Karin Beland Lindahl. Men det räckte nog att deras barn frågade varför kompisarna säger att pappa är dum i huvudet. Hennes avhandling, sammanfattad i rapporten ”Skogens kontroverser”, är oumbärlig läsning för den som vill förstå utarmningen av skogslandskapet, inte bara i Norrbotten.

Frågar man svenskar vad skogen är bra för kommer dess egenskap av massaved långt ned på listan. Först på fjärde plats, efter skog som biologi. På första plats kommer skogen som veder­kvickelse för sinnena och själen. Så tolkar jag enkäterna där ”folkhälsan” rankas som skogens främsta mening. (Som för jägarna i Jokkmokk.) Men Beland Lindahl visar att just denna kvalitet som människan skattar högst inte har någon talan i offentligheten. Exemplet Jokkmokk demonstrerar att den knappt ens har ett språk.

För skogen har vi bara två diskurser, visar Beland Lindahl. Antingen är den en råvara och sysselsättning. Då skall den helst huggas ned. Eller så är den en ömtålig biotop, som skall skyddas för sin egen mångfalds skull. Det finns lagar och mäktiga språkrör för massavedens sak och det finns, mindre mäktiga, som värnar hackspettens och den knottriga blåslavens välfärd. Men människans behov av skog finns inte på samhällets karta. Det företräds inte i paneler, har varken ombud eller talesmän.

Därför var det en enkel sak att splittra skogsuppropet. Säger man ”reservat” i Jokkmokk blir man lätt inskriven bland ”mupparna” som anses vilja stänga ute jägaren och hans skoter ur naturen. Och det var ju det sista som folk ville. Dessvärre är miljörörelsen inte utan skuld till den elaka dynamiken, säger Beland Lindahl. ”De ideella naturvännerna bryr sig mer om schlemmet än om människorna.” Schlemmet? ”Ja, de rödlistade krypen.”

Jag minns en replik i Grövelsjön: ”Ge dessa typer ett förstoringsglas och de fridlyser hela Sverige.” Det var en tämligen naturkär skogsägare som dock fick spader när skogsekologer, som han själv anlitat, upptäckte ovärderligt ”ekorrklös” på tallar han tänkt fälla. Jag läser Norrbottens-Kuriren: ”Naturskyddsföreningen arbetar för hotade arter. Borde inte snart norrbottningarna räknas dit?”

Det vore kanske en idé. Lyckas man någon gång rädda en folkkär skog är det nästan aldrig för dess skönhets skull utan av hänsyn till knubblårsbarkflugan, spädlostan eller ängskäreplattmalen. Eller något annat fuktigt, vars sällsynthet måste förklaras på latin.

Den som i september 1989 råkade in i Jelkaskogen utanför Porjus möttes av en märklig syn. Ett helt jaktlag som lagt ifrån sig vapnen och irrade kring tallarna som om de tappat något.

”De sa till mig: ’Hör på Mats, Domänverket vill hugga ner våra jaktmarker. Sista urskogen här i trakten. Kunde du hänga dit några av dina lavar eller vad det heter, så den blev skyddad som en sån där nyckelbiotop?’”

Det kunde Mats Karström inte göra, för han är en hederlig biolog. Men man kunde alltid leta. Och så gick de ut tillsammans och fann ringlav i mängder, och även grenlav! Ytterst sällsynt och så rödlistad som en lav kan bli. Så gick det till när folk i Porjus räddade Jelkaskogen.

”Så märkligt det har blivit”, säger en konsulent på Skogsstyrelsen. ”När Naturskyddsföreningen grundades år 1909 fanns inga tankar på småkrypen. Det var för att rädda skönheten åt människan som naturen skulle skyddas.” Hundra år senare gäller det omvända. Hans (eller kanske hennes, hen vill bli anonym) myndighet har inga instrument att rädda en skogsdunge för att ortens barn råkar leka där. Men hittar man en rar sandödla finns det både lagrum och naturvänner att mobilisera. Hen finner det problematiskt att nästan alla naturskyddare är biologer. ”Börjar jag tala om landskap eller skogens sociala värde får de nåt tankspritt i blicken.”

Det kan jag förstå, som skogsvandrat med biologer. Jag får nackspärr av att spana bland trädkronor. De får ont i ryggen av allt snokande på marken. Litet olika naturupplevelser blir det också.

Därför är det något av en revolution att man på Centrum för biologisk mångfald börjat omvärdera det egna perspektivet. Det är för mycket biotoper och sällsynta arter och för litet människa i naturvården, skriver Johnny de Jong. Själv disputerad biolog varnar han för att när naturvården blivit ”biologernas lekstuga” lär den tappa kontakten med samhället. Landskapets kvaliteter kan ju faktiskt inte mätas under lupp.

”Har vackra landskap några försvarsadvokater?” frågar sig DN-kollegan Jenny Jewert i en vindlande essä om skönhetens villkor. Ja, det har de, på ledarsidorna, i insändarna, i lokalföreningar. Somliga hävdar rent av att skönheten kan värderas. Föreningen Danske torpare (10 000 medlemmar) kräver kompensation för förfulningen av Sverige. De köpte sina torp i Småland för skönhetens skull, nu står en vindmölla där och torpets värde rasar.

Annat med våra landskapsarkitekter, finner Jewert. De törs inte säga att vindmöllan utgör visuellt buller, för det vore en subjektiv åsikt. Jewert förväntar sig inte att de skall definiera ”det vackra”. Men de kunde väl åtminstone tvista om vad det skulle kunna vara, när nu alla andra har en åsikt om saken? Nej, det är säkrast att hålla sig till tekniska termer.

Där har vi det igen. Jokkmokksyndromet. Å ena sidan kubikmeter timmer, å den andra en lista på hotade arter. Och i mitten, mellan kalhygget och reservatet, mumlar medborgaren något ohörbart.

Att skogsindustrin talar kubikmeter, det kan man förstå. Men hur har naturvården hamnat i aritmetiken? Roger Olsson, tidigare redaktören för Sveriges Natur, ställer sig samma fråga. Han ser det som ett misslyckande för miljörörelsen att den inte ser människan för de rödlistade arterna. Då blir det massaved – mot mesar. ”Representanter för etablerade intressen munhuggs över huvudet på vanligt folk.”

Om träden har sitt Valhall blotar de säkert för Mats Karström. Och finns det rättvisa på jorden får han en fjälltopp uppkallad efter sig. Ingen annan svensk har räddat så mycket vacker skog åt eftervärlden.

Vuollerim, sydost om Jokkmokk, nästan på polcirkeln, har 900 själar och en notering i världslitteraturen. Det var härifrån som Linné den 29 juni 1732 för första gången såg de fjäll han så länge trängtat efter. Mats Karström har identifierat platsen, på några meter när. ”Myrtillus kröson helt olika från ordinärt, i dett de växte duplo longiora, hehlt erecta, non ramosa, contra ac alias” står det i Iter Lapponicum. Högst ovanliga arter – och de fanns där, likadana, efter 270 år!

Mats Karström blev helt salig av upptäckten, särskilt som det var en mycket vacker plats. Fjäll i fjärran, blommor och tallar som mindes Carl Linné! Han kontaktade museerna i Norrbotten, Skogsstyrelsen och kommunkontoret. Han visste att det fanns tusentals linnéaster i Japan och Amerika som bara drömde om att få komma dit. Det skulle ordnas exkursioner, seminarier...

Det är det speciella med Mats Karström, att han kan spåra Linnés väg i Lappland utan att lyfta blicken. Denne antecknar sällan landskapsformer, men noterar allt sevärt på marken. ”Frangula, Pingvicula, Gramen tremulum non ramosum...” Kunde han ta mig till den platsen?

”Nej. Jag går aldrig mera dit. Förlåt, jag kan inte prata om det... jag trodde att när de visste på museerna.... Vad skulle jag gjort mera...”

Jag tror Mats Karström gråter. För det jag känner finns ett talesätt på polska: Fällkniven öppnar sig själv i fickan.

Året efter hans upptäckt rullade skogsmaskinerna upp på Linnés utsiktsplats. Resten är hushållspapper. Reklamerbjudande från Elgiganten. Eller, om ni föredrar, hygienprodukt från Stora Enso. Märkt ”Gott miljöval”, fattas bara.

Här är det något som definitivt inte stämmer. Jag kom inte till Vuollerim för kulturhistoriens skull utan av närmast motsatt skäl. För att träffa mannen bakom de rödlistade krypen.

När biologiläraren Mars Karström kom till Vuollerim året 1986 var det för en kvinnas, knappast för naturens skull. Den senare var trist och eländig, har han fått lära på universitetet. Han minns den dag då han kom ut i Luottåive­skogen. ”Jag fick en chock, sedan blev jag hänförd, irrade omkring en hel dag och när jag kom till bilen mindes jag inte namnet på en enda art jag sett. Kunde det vara sant? Var jag den förste att upptäcka? Vi fick aldrig lära att något sådant fanns i Sverige. Urgamla skäggiga tallar, kullvräkta träd och en ofattbar rikedom av liv och dofter. Ja, det var andligt.”

Men enligt läroböckerna var det alltså fattigt. Han visar mig uppslaget i Sveriges Nationalatlas från 1996. På kartan över områden med ”höga naturvärden” finns tjugo sådana längs motorvägarna mellan Botkyrka och Märsta. På en motsvarande yta i Lappland är det noll.

Karström upptäckte till sin häpnad att det var en rent sydsvensk idé som bestämde naturvärden. ”Vi fick lära oss att utgå från kärlväxterna. Blommorna, alltså. Fanns det orkidéer, antydde det en rik och värdefull natur. Med en sådan definition framstod halva Norrland som naturfattigt. Ett virkeslager som kunde huggas ned med gott samvete. Och kanske var det också meningen.”

År 1987 skapade Karström ”Steget före”, en metod att värdera naturens rikdom som utgick från det exceptionella. Ju fler sällsynta livsformer på en hektar, desto mer skyddsvärd natur. Varför bara blommor, varför inte lavar, svampar eller mossa?

Med det synsättet blev somliga gamla skogar rena Louvren. Mats Karströms egen Mona Lisa stavas ”liten aspgelélav”. Den ansågs finnas på blott nio platser i världen, tre i Sverige. När han lyckades spåra den i flera skogar blev de världsunika. Och när Sverige år 1992 i Rio de Janeiro lovat FN att bevara sin biologiska mångfald, blev det för första gången möjligt att med lagens hjälp bevara gammelskogar.

Det var nog det största framsteget för landskapsvården sedan Gustav Vasa fridlyste eken. Mats Karström kan ta åt sig en stor del av äran. Så möter ni i eder kära skog en individ som kryper uti mossan med lupp i handen och gps om halsen, skratta inte. Buga och tacka. Bjud ur termosen. Det är troligen en floraväktare, Karströms lärjunge. Hittar hon nog med rubus gillotii och martensia maritima (kod CR på rödlistan, akut hotad) finns det en chans att er svampskog finns kvar nästa gång ni kommer dit.

Jag sitter i Mats Karströms kök, lyssnar till hans skogsoden, som ekar av Aspenström och Fröding.

Mats, säger jag till slut (i ungefär följande ordalag): Det här är ju absurt. Nu har jag lyssnat till dig en hel eftermiddag. Du verkar trängta skogen för skönheten, dofterna och andakten, precis som alla andra. ”Min första kärlek” sade du om Luottåive. Du blev så tagen, sade du, att du inte hade ögon för allt rödlistat som kunde finnas där. Men när du hörs offentligt handlar det bara om de rödlistade krypen. Så att vi faktiskt tror att du och andra naturvänner vill stänga oss ute från naturen – för schlemmets skull.

Då ger mig Karström en blick så olycklig att jag ångrar vad jag sagt.

”Så underbart det vore om alla som såg en gammelskog genast förstod hur värdefull den var. Ja, det kan verka fånigt att komma dragande med en lav … Men vet journalisten något bättre sätt? Säger nån att kalhyggen förfular Sverige får han till svar att det är ett känsloargument. Skogsbolagen anser att de är vackra. Åsikt som åsikt. Hur skall man kunna döma? Och vilka skall man lyssna till, de som skriker högst eller de som är mest ledsen? Det enda sättet att få gehör för någonting alls är genom siffror och tabeller. Visst är det sorgligt. Ovärdigt kanske. Men snickaren behöver inte älska hammaren, den är hans instrument. Och jag har inget bättre verktyg än de rödlistade arterna. De är ovedersägliga, kvantifierbara, ett objektivt faktum som inte kan ifrågasättas. Det är mitt sätt att ta ansvar. Jag hade kanske velat göra på ett annat sätt. Men jag har inget val. Skönhet gör sig inte i tabeller.”

Får en reporter lov att känna sorg? Eller är vrede mera på sin plats? Denne Mats Karström är dömd att bli missaktad av dem vilkas sak han tjänar. Naturskyddarna i Stockholm finner honom tvivelaktig, som setts på snöskoter i skyddsvärd natur. Hans sätt att skydda skogen, det enda sättet som fungerar, får vanligt folk att misstro naturskyddarna. ”De verkar bry sig mer om schlemmet än om människan …”

Under antiken var det svartsjuka gudar som iscensatte sådana tragedier. I dag är det ”samhällsklimatet”, lika svartsjukt, men ansiktslöst, som narrar oss att tala om natur, när det är kultur vi har i sinnet.

”Tragiska” är inte ett för starkt ord för skogsfejderna i Norrbotten. Vad är det för princip som tvingar herr S i Vuollerim, som artikeln började med, att ödelägga skönheten i Änok?

Det tog herr S en eftermiddag att svara på min fråga. Det var historien om norrbottningens maktlöshet mot kolonialmakten från 1700-tal och framåt. Det mest konkreta och senaste handlade om hur staten stulit skogen för herr S och ett tiotal andra ägare. Det kan man nog säga att staten gjort. Det var en skamligt låg ersättning för intrånget som dessa ägare fick när länsstyrelsen året 2007 gjorde naturreservat av Kamajokk. Var de missnöjda med beloppet kunde de alltid stämma staten, fick de höra. På egen risk, vill säga. Det senare kunde inte uppfattas som annat än ett hån.

Jag kan förstås inte veta om herr S haft en annan syn på naturvärden om inte detta hänt. Men nu har äganderätten blivit honom helig och överordnad alla andra hänsyn. Hans vita Volvo är bemålad med kampparoller och citat ur grundlagen och i hans skog står det plakat med bittra utfall mot länsstyrelsen och ”deras anhang ’Skydda skogen’”. Så stor är hans revansch­lusta att ju mera värdefull Änok framstår i andras ögon, desto mer angeläget tycks det för herr S att hugga ned den.

Han är inte den förste som är beredd att förstöra något värdefullt för att bekräfta att han verkligen äger det. Man tycker att den rimliga reaktionen från statens sida vore att göra Änok till ett reservat och betala hederligt denna gång. Men Skogsstyrelsen gör tvärtom: ställer sig bakom herr S extrema tolkning av ägande­rätten.

Låt mig påminna om vad Änokmålet gäller. Det gäller samma två principfrågor som dök upp redan när jag började denna resa, bland de nedhuggna tallarna utanför Hans Åfelts fönster. Är Änokskogen bara en industriråvara, som Skogsstyrelsen hävdar, eller är den dessutom ett landskap, människans miljö, alltså kultur – Skogen vi ärvde? Och för det andra: skall de svenskar som inte äger skog ha rätt att invända mot beslut som påverkar framtidens landskap? Medborgarna i Storfors, naturvännerna i Lappland, fjällguiderna, jägarna?

Det har de enligt Århuskonventionen, som Sverige undertecknat och enligt EU-rätten, som binder svenska myndigheter. Men inte enligt Skogsstyrelsen och inte enligt Eskil Erlandsson, som menar att när det kommer till kalhyggen är ingen annan än skogsägaren och Erlandssons skogsstyrelse part i målet.

Då är det dags att fråga varifrån minister Erlandsson fått mandat att driva denna ståndpunkt. Det lär inte vara från riksdagen, det vill säga Sveriges folk.