Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-28 05:21

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/skruvat-aktenskapsmakleri-i-kostymtjusiga-emma/

Filmrecensioner

Skruvat äktenskapsmäkleri i kostymtjusiga ”Emma”

Mia Goth som Harriet Smith och Anya Taylor-Joy som Emma i dramakomedin ”Emma”.
Mia Goth som Harriet Smith och Anya Taylor-Joy som Emma i dramakomedin ”Emma”. Foto: Focus Features

Senaste Jane Austen-filmatiseringen ”Emma” är en visuell fest men rensar dessvärre bort för mycket av romanens fyndiga och betydelsebärande dialog.

Först när varje grässtrå ligger i rätt riktning, molnen har format sig till små bakelser på himlen, hattar och löskragar fått sin exakta vinkel och fröken Emmas kanariegula empireklänning är effektfullt placerad i bildkompositionen tas bilden.

Autumn de Wilde är mode- och porträttfotograf. Det märks när hon nu långfilmsdebuterar med en filmatisering av Jane Austens ”Emma”. Visuellt är det inspirerande. Kostymfilm blir alltid intressantare när regissören utgår ifrån att man inte bara ser annorlunda ut under olika eror utan också ser annorlunda. 

De märkligt skruvade karaktärerna och de arrangerade bilderna, som får landskapet att likna ett prydligt spelbräde, avspeglar huvudrollens syn på livet. Den förtjusande unga lantadelsdamen Emma är nämligen övertygad om att alla runt omkring henne är spelpjäser som hon kan flytta runt och para ihop efter behag.

Hon har just förlorat sin bästa vän/guvernant/syster/mamma miss Taylor till äktenskapet och fyller kanske tomrummet lite för snabbt med en miss Smith, en naiv flicka av okänd härkomst från den lokala flickskolan. Nu ska hon förfina miss Smith och se till att hon gifts bort med en lämplig ungkarl. Det går inget vidare.

Problemet är att regissören de Wilde har blivit så besatt av att renodla, rensa och stilisera att hon har råkat rensa bort större delen av bokens dialog.

Emma vill väl men hon kan egentligen inte alls läsa av sin omgivning och misstar sig grovt på vad som egentligen pågår runt omkring henne. Det är den tidlösa, igenkännbara kärnan i romanen. Att just det man tror man är allra bäst på, kanske i själva verket är det man behärskar sämst.

Problemet är bara att regissören de Wilde har blivit så besatt av att renodla, rensa och stilisera att hon har råkat rensa bort större delen av bokens dialog. Eftersom dialogen inte bara är det roligaste hos Jane Austen utan dessutom bär upp hela berättarstrukturen – spänningen ligger i det som sägs och i vilken ordning det sägs – blir dramat nästan obegripligt om man inte redan känner till det.

Ögonblicket när en stillbildsfotograf tar sitt foto är det ögonblick när en långfilmsregissör ropar action och allt drar i gång. Det verkar skrämma de Wilde, att film är rörelse, för hon vill helst att alla stannar i sin tablå och säger så lite som möjligt. Skådespelarna blir grovt vingklippta och hänvisade till små komiska gester och några fraser. 

Anya Taylor-Joy, som spelar titelrollen, låter sina enorma ögon glida över rummen. Mia Goth, egentligen bra och levande i rollen som fröken Smith, blir reducerad till en karikatyr. Bill Nighy gör sina vanliga, alltid charmiga men något trötta knyckningar med sina långa lemmar och Josh O’Connor är roligt överspelad som kyrkoherde Elton. 

Men deras ord och rörelser kommer ofta i orytm och får allt att likna en skolpjäs. Och romanens finurliga presentation av blivande kärleksobjektet mister Knightly, som någon ansikts- och ålderslös vän till Emmas gamla pappa, faller platt när man visar honom ung och naken i första scenen.

Det lättar lite i andra halvan, när intrigen får fart och man har vant sig vid den skruvade spelstilen. De långa, fint koreograferade dansscenerna är fulla av känsla för hur musik lät och kändes i kroppen innan romantiken dundrade in. Pauserna, tomrummen och tystnaderna i både ljud och bild är över huvud taget filmens stora tillgång. Eller skulle ha varit det om man inte hade råkat plocka bort fel bitar.

Se mer. Tre andra sevärda Jane Austen-filmatiseringar: ”Förnuft och känsla”  med Emma Thompson (1995), Stolthet och fördom med Keira Knightley (2005), ”Love & friendship” med Kate Beckinsale (2016).

Läs fler filmrecensioner i DN