Kåseri. Jessica Ritzén: Slagen dam slår tillbaka. - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Slagen dam slår tillbaka

Foto: Jessica Ritzén.

Kåseri. Min stingsliga rodeocykel kastar av mig i nedförsbacken. Jag flyger över styret med huvudet före rätt in i en trottoarkant. Hjälmen räddar hjärnan men inte pannan och högerhanden.

Det gör vansinnigt ont och jag sitter snart i en taxi på väg till akuten. Frågan är bara vilken? Har skrivit för många artiklar om att vårdens verkliga problem är alla patienter som bänkar sig i fel väntrum. Jag vill inte bli en av dem. 

Så jag ringer 1177. Undrar om vi ska köra mot St Göran eller en närakut. Sjuksköterskan föreslår Haga närakut. Men taxichaufförens gps vet inte var den nya akuten ligger. Jag ber om adressen. 

”Vi har ingen adress dit, jag vet inte exakt var den ligger, för jag har aldrig varit där, men det är nog skyltat”, säger sjuksköterskan. 

Allt i kroppen gör allt ondare och jag blir både ledsen och arg. Jag förstår att sjuksköterskorna på 1177 inte har möjlighet att besöka varenda vårdinrättning i länet. Men en sjukvårdsupplysning kan ju inte hänvisa patienter till en akut utan adress. 

Till slut får jag sjuksköterskan att motvilligt googla fram en adress – som inte heller finns på gps:en. Vi kör ändå i lätt blindo mot gamla Karolinskas sjukhusområde, vars kulvertar rymmer ett helt Gamla stan. Efter att ha cirklat några varv och försökt hinna läsa på alla enorma skyltar med oöverstigligt mycket information och klinikpilar till höger och vänster, hittar vi fram genom att ta rygg på en annan taxi. Akutentrén har en oansenligt liten skylt skymd av två stora träd.

Väl därinne blir jag både vänligt bemött och proffsigt behandlad. Läkaren i tjänst är en osedvanligt skicklig ortoped även till vardags. Han bedövar och rycker vant tillbaka den brutna handen i rätt läge. 

Jag säger att jag ska skriva en artikel om hur svårt det är att hitta till rätt akut. På många sätt. Läkaren tycker att jag ska skriva om cykelolyckor i stället. Jag lovar honom två artiklar. Fast först om en månad när gipset är borta  

Det har nu gått två veckor och blödningen i pannan har lagt sig som två fina blåklockor runt ögonen. Barn börjar gråta när de ser mig och föräldrar vänder generat bort huvudet. Jag ser ut som en svårt misshandlad kvinna. På återbesöket beklagar jag mig för läkaren att jag skulle behöva en skylt med texten ”Jag har blivit misshandlad av en cykel”.  Han svarar roat att det åtminstone syns att jag slog tillbaka – med en nick mot den gipsade högern. 

Gott så.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.