Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Sex minnesvärda mammor inom kulturen

Foto: Ola Kjelbye, IBL, Helen Sloan/HBO Nordic

I dag firas mors dag – en högtid som introducerades i USA 1905 när Anna Jarvis ville hedra sin egen mammas minne på årsdagen av hennes död. I Sverige har vi firat mors dag sedan 1919, men i kulturen hyllas – eller hatas – mödrarna året runt. Här är sex fiktiva mammor vi minns, goda som onda.

Foto: Foto:Ola Kjelbye, Ola Kjelbye

Agnes Borck i Hjalmar Bergmans roman ”Farmor och vår herre” (1921)

Redan från första raden i Hjalmar Bergmans roman står det klart att vi här har en kvinna värd att räkna med: ”Farmor höll räfst med Vår Herre”. Sedan man läst hela romanen inser man att Vår Herre nog gör bäst i att hålla sig undan Farmors spydigheter, snörpningar och allmänna fientligheter. Agnes Borck är den första att erkänna att hon kan ha fel. Det är bara det att hon så ytterst sällan har det. I romanen vecklar Bergman ut henne i all glans och gör henne till urtypen för alla svenska, hembyggda matriarker som kontrollerar barn och omgivning med alla härskartekniker man kan tänka sig och några till.

Jonas Thente

Foto: Vilhelm Stokstad / TT

”Maman”, Louise Bourgeois skulptur (1999)

I konsthistorien måste Jesus moder vara den flitigast gestaltade mamman; den ömma Jungfru Maria och sörjande madonnan i pietàmotivet. I förra sekelskiftets måleri är hon i stället ofta en sittande gumma, stilla syende eller läsande i ett milt sken. Så vilken chock att möta Louise Bourgeois ”Maman”! En skräckinjagande spindelskulptur, drygt 9 meter hög och 10 meters bredd mellan benen. Spindelhonan i metall, som bär sina (marmor)ägg i en korg under kroppen, gör många betraktare rädda. Men spindeln för Bourgeois var främst en symbol för den beskyddande modern. Konstnärens mamma var en skicklig gobelängreparatör, en som likt spindeln väver, spinner och lagar.

Birgitta Rubin

Foto: Joel Persson

Medea i pjäsen ”Medealand” av Sara Stridsberg (2009)

”Blunda nu, mina älsklingar. Allt ska bli bra nu, lilla Tiger. Ingenting kommer att hända oss mer. Mamma ska ta er in i det mjuka ljuvliga mörkret.” Att Medea dödar sina barn är både ett slags dramatikens obegripliga urförbrytelse och en motståndshandling som behållit sin skrämmande lyskraft i mer än 2000 år. I Sara Stridsbergs omtolkning av Euripides tragedi tvingas publikens sympatier kvar hos Medea, hela vägen ner i avgrunden. Den första uppsättningen av pjäsen – på Elverket 2009, med Noomi Rapace i huvudrollen och Ingela Olsson som gjorde sin regidebut – står kvar i det sceniska minnet som ett brutalt och blödande vägmärke.

Kristina Lindquist

Foto: HELEN SLOAN, Helen Sloan/HBO Nordic

Cersei Lannister i tv-serien ”Game of thrones” (2011–)

Om Jan Björklund hade tittat lite mer på ”Game of thrones” hade han kanske inte varit så snabb med att kalla sig själv för curlingförälder, häromveckan i ”Söndagsintervjun i P1”. På senare år har nämligen ingen mindre skräckinjagande än Cersei Lannister intagit tronen som alla curlingföräldrars medeltida urmoder. Och det med en ända med förskräckelse. När ”Game of thrones” börjar har Cersei Lannister, maktfullkomlig drottning över de sju kungarikena, tre guldlockiga barn som hon värderar över allt annat – till och med över pappan till barnen, älskaren och tvillingbrodern Jaime. När den sjätte säsongen tar slut har hon inga barn kvar. Och det trots (eller kanske snarare tack vare) sitt outtröttliga curlande. Ändå är modersrollen – hämndlysten, konspiratorisk, instinktiv – intakt. 

Greta Thurfjell

Foto: @imageAuthorName

Marion McPherson i filmen ”Lady Bird” (2018)

Hon jobbar dubbla skift på sjukhuset för att försörja inte bara sin arbetslöse make utan även den vuxne sonen (plus hans flickvän). Hon är ständigt på tvärs med dottern som bytt dopnamnet Christine till Lady Bird och färgat håret rosa för att markera sin originalitet. Lady Birds frihetslängtan bort från hemstaden Sacramento, gör Marion mindre och gråare och det gör henne arg. Marion McPherson, så brutalt ärligt spelad av Laurie Metcalf, är inte den enklaste mamman. Inte den snällaste heller. Hon är så intrasslad i en väv av motstridiga känslor inför dotterns uppbrott och utveckling till en självständig människa att hon får svårt att visa hur mycket hon älskar sin flicka. Fastän det är helt uppenbart. Äntligen en mor-dotter-relation som känns äkta i varje filmsekund.

Helena Lindblad

Foto: @imageAuthorName

Mamman i Kristina Lugns dikt ”Hundstunden” (1989)

Det är lite otippat att just Kristina Lugn skulle skriva en av den svenska poesins allra vackraste mammadikter. Hos henne brukar mödrarna dyka upp i dödens gestalt – de lurar i städskåpen och skriker i döttrarnas drömmar. Men i ”Hundstunden” stiger plötsligt en mamma fram som inte står de väna Elsa Beskow-mödrarna efter. Hundkexen och renfanan sägs jubla där hon går. ”Hela himlafästet sjunger för min mammas skull” skriver Lugn. Inte ens den avslutande radens ”Galopp galopp!” låter riktigt ironisk. En hyllning mitt i den blommande mors dag-tiden.

Åsa Beckman

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.