Den som har legat med många förstår sig inte nödvändigtvis på sex.

Debutanten Sofia Rönnow Pessah skriver om just detta i romanen ”Männen i mitt liv”. Huvudpersonen Sonia har legat med cirka 50 män (och ett par kvinnor). Få av dem har ens sett skymten av hennes verkliga sexualitet, inte heller kan hon se deras; hennes eget behov av att bli åtrådd skymmer sikten. 

Många tjejer ljuger tillkämpat med kroppen, i förhoppningen och tron att de är frigjorda. Det är ingen slump att den sexuella peaken för kvinnor anses komma i fyrtioårsåldern, när man inte längre orkar behaga andra. Dessförinnan spelar de flesta sexteater, kärleksteater, rebellteater eller normalitetsteater. Det krävs viss mognad för att den sexuella äktheten ska bryta fram ur manualen för andras och egna förväntningar. 

Sonia ligger med anything that moves

Männen i Sonias liv är nöjda idioter som frågar henne om det var skönt och tror på hennes jakande svar, precis som de tror på hennes fejkstön och hjälpsamma låtsasorgasmer. De tror också på hennes krampaktiga styrka: ”Han lägger sig tillrätta i sängen, blundar och säger med ett leende på läpparna att jag är sexig eftersom jag har ett så bra självförtroende. Jag tänker på hur dåligt han känner mig. På hur bra jag är på att vara den han vill att jag ska vara.”

Nej, självförtroende är inte Sonias starkaste gren. Dessutom plågas hon av återkommande depressioner, som hon försöker bota med bekräftelse. Hon vet hur man ska håva in den och raggar på Tinder (”Mild besvikelse med 100 procent liggsannolikhet”) och krogen, oftast i kombination med svårartad fylla: ”Utan att reflektera över det fortsätter jag med kaxigheten som signalerar självständighet men matchar den med en tillgänglig blick.” 

Sonia ligger med allt som rör sig, och ibland dyker det faktiskt upp någon som på riktigt är en meningsfull sexpartner. Det hjälper inte. Och när hon för ovanlighetens skull inleder förhållanden handlar det förstås om hopplösa beautiful losers. 

Männen tror alltså att de har kravlöst sex med en happy porrig tjej, och Sonia konstaterar uppgivet att hon inte är flickvänsmaterial. När hon blir avvisad av en snubbe som samtidigt kallar henne ”fresterska” tänker hon krasst att ”fresterska är ett annat ord för en hora man kan motstå”.   

Hur den fria, kvinnliga sexualiteten ser ut vet vi ännu mycket lite om.

Romanens underliggande frågor är: När begår man övergrepp mot sig själv via ombud? 

Och var går gränsen mellan övergreppen Sonia begår mot sig själv och övergreppen andra begår mot henne? Ibland är det rent av hon som är förövaren – det händer att hon utsätter män för sexuella handlingar som aldrig skulle accepterats om rollerna varit ombytta. 

Boken presenteras av förlaget som ett inlägg i metoo, en del av en växande litterär trend. 

Det handlar om att avslöja sig själv som daddy’s girl, och även att genomskåda sina medsystrars medlöperi. 

Även om det står bortom allt rimligt tvivel att männens vågskål väger tyngst i patriarkatets sunkiga maktobalans så är vi kvinnor ibland delaktiga. Sex handlar inte alltid om sex utan ibland om makt. Eller om brist på makt. Om att tillfälligt upphäva ett underläge genom ångestdämpande självmedicinering. 

Den här boken borde framför allt läsas av män som tror att de förstår sig på kvinnlig sexualitet, eller de som obekymrat skiter i den och tror att kvinnor är sexrobotar. Visst finns det en och annan kvinna som redan vid unga år lyckas hitta sin egen sexualitet i myllret av krav, men till er män som nu tänker att ”Vilken tur, det var nog det exemplaret jag satte på i lördags!” så vill jag bara säga: Om det ser ut som en hägring och går som en hägring och låter som en hägring så är det med största sannolikhet en hägring. 

Bortsett från detta är romanen mycket lyckad, och förmedlar ett slags hopp

Hur den fria, kvinnliga sexualiteten ser ut vet vi ännu mycket lite om.    

Det finns förstås en risk att författaren underblåser synen på att tjejer som gillar sex är nymfomaner, och göder den unkna idén om att duktiga flickor ska hålla på sig. Men Rönnow Pessah nyanserar bilden genom en vässad ilska. ”Sperma är positiv feedback!” skriver hon sarkastiskt. Eller: ”Jag är fånge i hans jävla frihet.” 

Analysen av den ofta förljugna sexualitet vi utsätter varandra för fungerar alltså utmärkt i romanen, men det finns en skevhet i själva formen. Boken är skriven i det som elakt kan kallas nybörjarpresens, det vill säga det förflutna händer här och nu. Därför känns berättarrösten mognare och smartare än den gestaltade Sonia och tycker lite vagt synd om henne: en dold men aningen beskäftig voiceover.

Bortsett från detta är romanen mycket lyckad, och förmedlar ett slags hopp. Om Sonia hade haft bättre koll på sitt eget beteende, så hade hennes douchebags till män också tvingats bli varse desperationssexets meningslöshet. Även om man kan tycka att initiativet till insikt kanske snarare borde komma från manligt håll. 

Medvetenhet och analys är alltså vägen till sexuell självrespekt. Att vägra delta i det självbedrägeri som ingår i samtidens kvinnofostran. Författaren visar skrämmande tydligt att Sonia inte bara spelar teater för männen utan också för sig själv. Och den ljuger bäst som tror på sina egna lögner. 

Läs fler artiklar av Aase Berg