Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-14 12:25 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/sofia-ulver-darfor-struntar-medelklassens-langresenarer-i-klimathotet/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Sofia Ulver: Därför struntar medelklassens långresenärer i klimathotet

Sofia Olver om dagens medvetna medelklass.
Sofia Olver om dagens medvetna medelklass. Other: J. David Ake/AP

I dagens medvetna medelklass möts två grupper av människor: långresenärerna och resevägrarna. Men i själva verket styrs de av liknande värderingar – och söker bekämpa samma fiende. Det skriver konsumtionsforskaren Sofia Ulver.

När människor vill understryka att en sak eller upplevelse inte kan vara värd alla de pengar den kräver, finns det en specifik jämförelse som görs oftare än andra. Den med resan. ”För de pengarna hade du kommit hela vägen till Bangalore!” utbrister de indignerat. Men jag ville ju inte till Bangalore. Jag ville på finkrog, eller något annat minnesvärt, där den monetära investeringen omedelbart ser ut att vara i obalans med tiden det tar att uppleva.

I den till synes oskyldiga jämförelsen av en upplevelse med en annan, visas och produceras en upphöjning av just resan som överordnad andra konsumtionsföremål. Resan ges här en omutlig status som det slutgiltiga målet med hela vår lönearbetande tillvaro, vårt knocklande och slit. Resan är hägringen i horisonten, en konsumtionens fata morgana, och den kan bara nås med flyg.

Men på senare tid råder det oreda i medelklasskontraktet huruvida resan ska få fortsätta ha sin särställning som upphöjd (eller ens acceptabel) statusmarkör. I sociologisk forskning om konsumtionskultur är den nutida medelklassmänniskans omedvetna statusambitioner välbeskrivna, ofta enligt den franska sociologen Pierre Bourdieus teorier om smaken som klassmarkör. Enligt dem tillhandahåller vår sociala miljö oss med kulturellt och ekonomiskt ”kapital” som dikterar vad vi tycker är fint och riktigt att konsumera. Ju fler generationer som kommit att befinna sig i en sorts privilegierad medelklass, desto mer likartade blir premisserna för rivaliserandet om positionerna och förmånerna. 

Något liknande inträffar när den västerländska medelklassen nu går den krympande Teskedsgummans öde till mötes. Slagfältet om status blir mer fragmenterat, desperat och infekterat. Då är vi, oaktat våra till synes jämbördiga förutsättningar, inte längre överens om vilka värden som skall sättas främst – och vilka som i sina konsumistiska förkroppsliganden blir ömsesidigt uteslutande. Resan förvandlas från historiskt upphöjd till makalöst kontroversiell – och den ultimata medelklassmarkörens imperativ blir tudelat: ”Res så långt du kan!” eller ”Res inte alls!”. 

Ju längre bort du reser, ju svårare, ju obekvämare, desto mer oavhängig är du. Bättre helt enkelt.

Resans symbolik kan sägas vara historiskt mångfacetterad, och förvandlas i kölvattnen kring rådande ideologiers skiftningar. Efter århundraden av elitens maktutövande genom kolonialisering (jag bortser här ifrån årtusenden av överlevnadsmotiverade folkvandringar) kom resan att bli den ultimata manifestationen i modernitetens hyllning av autonomi – och är det fortfarande. Ju längre bort du reser, ju svårare, ju obekvämare, desto mer oavhängig är du. Bättre helt enkelt. Resandet är på det viset en fortsättning på upplysningsstidens bildningsresor, begeistringen för det exotiska och det antropologiska autenticitetssökandet. Men resandet är paradoxalt nog också den nyliberala kapitalismens bästa vän – inte bara för att den är en kommersiell industri utan för att den i kroppslig mening globaliserar. 

Tidig turismsociologi belyste just att turistindustrins framväxt red på den växande medelklassens (oftast omedvetna) vilja att omskapa den patinerade överklassens bildningsresor. Enligt den australienska sociologen Peter Corrigan kunde man under 1900-talet med gott samvete särskilja överklassens ”resenär” från medelklassens ”turist” och de lägre klassernas ”trippare”. Runt millennieskiftet skulle det dock bli mer relevant att tala om turister i form av negationer och i relation till begreppet ironi. I den ”icke-ironiska icke-turismen” ingår alltså allsköns långresor: ekoturism, katastrofturism, biståndsturism, och all denna extremturism. Det ska vara svårt, otillgängligt, ansträngande, obekvämt, och gärna farligt, att resa. I den ”icke-ironiska icke-turistens” föreställning om resandets upphöjdhet finns därför bara plats för det ordinära om det ingår i det extraordinära. Det vardagliga livet i en kazakisk bergsby må vara ordinärt i sin vardaglighet, men extraordinärt i sin oskuldsfulla beskaffenhet. Det har ännu inte skapats en front stage i sociologen Erving Goffmans bemärkelse. Inte heller har ”turistens blick”, som turistsociologen John Urry kallade det, bränt hål i den villkorslöshet som vi (naivt) föreställer oss skulle ha präglat sociala relationer innan den globala marknaden gjorde sitt intåg.

Samma medvetna medelklassmänniska som långreser också bryr sig mycket om att sopsortera, köpa ekologiskt och praktisera flexitarianism.

Men den andra sidan av myntet är så klart att idealtypen av samma medvetna medelklassmänniska som långreser också bryr sig mycket om att sopsortera, köpa ekologiskt och praktisera flexitarianism. Hur går detta ihop? Extremresenärerna gör den nya tidens expeditioner, ofta i familjekonstellation, och manifesterar den nyliberala ideologin som verkligt fria, autonoma och inte minst högpresterande. De bemästrar i någon mån världen: de sammanvävda sociala relationerna och dess hyllade värden i det globala, ekonomiska systemet. I den nya skrikrika, Silicon Valley-inspirerade statuskulturen innefattar resorna visserligen ofta lyx i form av kostnader för sherpor och specialfordon, men blandas med obekvämligheter som livsfarliga bergsklättringar, free ride-skidåkning med hopp från helikopter, ubåtar och rymdfarkoster. Under solen intet nytt. Som praktik är det långa, besvärliga resandet uttryck för de saker vi ser i den sociologiska forskningen om konsumtionskultur: självmaximering, högprestation, hyperautonomi, autenticitetsvurmeri… you name it. Dessa värden legitimerar att temporärt sätta hållbarhetspraktiker och klimatmedvetenhet på paus.

Nu kan vän av ordning invända att kärleken till dessa värden inte bara omhuldas i resans värld. Mycket riktigt. Konsumtionskulturens diskurser ockuperar ständigt nya domäner: musiken, resan, sporten, kroppen, hälsan, hemmet, köket, maten. Och i förfiningen av dessa nyanträdda territorier lever vi ut samtidens dygder. Hur snarlikt är det inte när den experimentelle och äventyrlige upptäcktsresenären talar om sina vandringar i inre Mongoliet och när den närodlande foodien lägger ut orden om sina balkongprunkande saltgurkor? Om vi väljer att fortsätta med det exemplet och blunda (riktigt) hårt för det globala matsystemets klimatavtryck i stort, framstår då den nya matkulturens nästan protektionistiska ömmande för den lokala grästäppan långt mer oskuldsfull än långresandets inbyggda behov av en Boeing Dreamliner. Få andra tidsfördriv tycks kräva så mycket maskin.

Så kvar på marken står därför den idealtypiske resevägraren. Den stolte klimatkramaren som önskar höghastighetståg (om hen i yttersta nödfall skulle vara tvungen att förflytta sig längre än benen och cykeln tyr) och skyhöjda priser på flyg. Denna till synes flegmatiske existens förblir emellertid inte orörlig statusmässigt, åtminstone inte om legitimeringen av stillaståendet görs i form av det politiskt genomtänkta valet, nutidens mest medvetna konsumentmedvetenhet. Resevägraren reser kulturellt högt med sitt politiska patos, sin disciplin och beundransvärda självuppoffring. Att sluta resa är då den verkliga resan. 

Resevägraren reser kulturellt högt med sitt politiska patos, sin disciplin och beundransvärda självuppoffring. Att sluta resa är då den verkliga resan.

Så hur skiljer sig dessa idealtyper åt? Är deras respektive cocktails av kulturellt och ekonomisk kapital särpräglade? Bor de i symboliskt olikklingande delar av samma städer? Tenderar de att föredra estetiskt olikartade sysselsättningar? Distanserar de sig någorlunda från varandra på en traditionell, politisk höger–vänster-skala? Antagligen i viss mån. Men inte tillräckligt för att vi ska bli kloka på det. Gemensamt tycks emellertid vara den resa som extremresenären och resevägraren verkligen håller på med: den nya tidens klassresa. Det vill säga inte klassresan som vi känner den från början och mitten av 1900-talet, där majoriteten under slit skulle ta sig upp ur lantbrukar- eller arbetarklassen, utan om att vara i konstant rörelse för att inte tappa fotfäste och sjunka ner i det fruktade ”prekariatet”. En sorts balett i flytande kvicksand – som Zygmunt Bauman kanske skulle ha uttryckt det. Både långresenären och resevägraren håller sig ovanför ytan genom argumenten att deras ovillkorliga intresse för världen kompenserar för klimatavtrycket, respektive att politiskt omvälvande och självuppoffrande konsumtion är det nya svarta. 

Den som riskerar att sjunka är emellertid mainstreamturisten. I resevägrarnas och långresenärernas olika biblar är mainstreamturistens resande – kort med flygplan till kulturellt och geografiskt tillgängliga platser – endast klimatdestruktiv och kompenserar inte med något mer hedervärt än den högst egoistiska njutningen.

Det är hög tid att omvärdera resans betydelse som den enskilt högsta upplevelsen. Detta gjorde författaren Joris-Karl Huysmans redan 1884 i sin ”À rebours” (”Mot strömmen”) genom romanfiguren Jean des Esseintes, som med all önskvärd tydlighet kommer till den bittra slutsatsen att drömmen om resan aldrig kan kompensera för ”verklighetens vulgaritet”. Och därmed blir han – mig veterligen – en av de första uttalade resevägrarna. 

Men alltjämt är de i minoritet. Så denna jul var det fortfarande många i min förlängda bekantskapskrets som skulle resa långt, obekvämt och svårt i flera veckor. När de radade upp alla sina resmål – Tibet, Kambodja, Sri Lanka, Indien, Nigeria, Galapagos, Grönland – varför tänkte jag då inte på att säga ”Men du milde, för de pengarna hade ni ju kunnat gå hela familjen på finkrog!”. Eller varför inte: ”Oj, det måste ju ha kostat mer än 200 inbundna böcker!”

Nästa gång.

Skribenten

Sofia Ulver är docent och forskare i konsumtionskultur vid Lunds universitet.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.