Soran Ismail: ”Vi får inte låta terrorn splittra oss””

Den här intervjun handlar egentligen om Soran Ismails nya tv-program ”Absolut svensk”. Men dagarna innan premiären för en programserie som bland annat handlar om vi och dom-tänkande blir det svårt att inte också förhålla sig till helgens terrorattentat i Paris. Soran Ismail är själv flykting från irakiska Kurdistan och har suttit i syriskt fängelse. Han känner stark sympati med de kurdiska peshmergakrigare som med ytterst liten hjälp från omvärlden befriar städer från Islamiska staten.

– IS bränner folk i bur, säljer unga flickor och halshugger människor till höger och vänster. Jag hoppas att alla länder som är emot det slår tillbaka hårt mot de här krafterna. Men det måste också finnas en plan för vad man gör i området efteråt. Man kan inte bara lämna ett tomrum efter sig för då finns det ingen kontroll över vad som växer i det tomrummet, säger han på telefon under söndagen.

I första avsnittet av ”Absolut svensk” presenterar Soran Ismail i förbifarten en teori om att fred på jorden inte kan uppnås förrän vi upptäcker liv på en annan planet och kan hata dem i stället för varandra. Massakrerna i Paris går att se som ett försök till söndring av Europas öppna och mångkulturella samhällen:

– Varje sådan här attack, varje attack på en flyktingförläggning, på en skola, en synagoga, eller en konsertlokal är ett försök att splittra vårt "vi". Så att vi som vill ha ett liv med kultur, sport, sprit och annat som är kul ska börja vända oss mot varandra. Vi får inte låta dem lyckas med att splittra oss, för då blir konsekvenserna långt värre än de vi redan skådat, säger han.

Inför Islamiska statens ideologiska utmaning mot det öppna samhället blir det centralt att hålla fast vid demokratins principer, menar Soran Ismail. Att stänga gränserna och sätta stopp för flyktingar är ingen lösning:

– Att förespråka det är att göra sig själv till en pr-person för IS. Om vi låter rädslan styra oss har IS vunnit. Hur mycket lättare får de inte att rekrytera om de kan peka på europeiska länder och säga: "inte ens om du har bott där i 50 år blir du en del av samhället, inte ens när du flyr med dina barn på en överfull båt i Medelhavet räddar de dig från att drunkna?"

Annars är det vardagsrasismen som står i fokus för Soran Ismails nya tv-serie ”Absolut svensk”. Själv mötte han den tidigt under uppväxten i Knivsta, en välmående medelklassförort med få invandrare. Första gången han blev kallad blatte var i sandlådan och när det senare blev bråk med ungdomarna i Märsta kallades de genomgående för blattar – knappast en okomplicerad grannkonflikt för en kille som kände sig som både kurd och svensk.

I premiäravsnittet stämmer Soran Ismail träff med sina barndomsvänner över en kebabtallrik. Han tycker att de medverkade till att sprida rasism under skolåren i Knivsta, men har aldrig fört saken på tal med dem.

– Det var ingen konfrontation, vi pratade bara. Men det är klart att det var nervöst. När jag hänger med mina vänner snackar vi inte så ofta om sådant. Men nu känns det bra att vi har pratat om det och det var intressant att höra deras perspektiv, säger Soran Ismail, nedsjunken i en soffa i SVT-huset några dagar innan premiären för ”Absolut svensk”.

Vi är inte apor längre. Och till och med apor har en viss kontroll. Vi går emot vår natur varje gång vi blir skitnödiga utomhus och låter bli att bajsa på gatan. Eller när vi blir kåta och avstår från att hoppa på någon.

I dag är det svårt att hitta någon som kallar sig rasist. I programmet framgår att inte ens nazisterna i Svenskarnas Parti tycker sig vara rasister. För att få prata med en livs levande person som själv definierar sig som rasist tvingas Soran Ismail resa till Åland och träffa en exilsvensk man som säger sig ha flytt mångkulturen i Sverige. Men att stolta rasister är sällsynta betyder inte att rasismen över lag är en synvilla.

– Jag är inte överförtjust i ordet vardagsrasism, men det är ett ord som fungerar. Det är ingen stor rörelse utan det som finns överallt hela tiden – i våra huvuden, vid matbordet, i umgänget med kompisarna, i fotbollslaget och i skolan.

Är vardagsrasism ett större samhällsproblem än den politiskt artikulerade rasismen?

– Ja, eftersom problem vi inte ser är svåra att lösa. Någon som heilar är ett enkelt problem. Det är bara att visa ett klipp från Nazityskland om vad som hände sedan. Om vi liknar rasismen vid cancer så är nazismen den hårda knölen i bröstet, som tydligt känns. Den andra mer subtila rasismen är osynlig och måste upptäckas med de första cellproverna innan den sprider sig för långt.

I det offentliga samtalet om rasism i dag finns två läger: ett som säger att Sverige är tolerant och fantastiskt och ett annat som tycker att Sverige är impregnerat av strukturell rasism. Hur är det egentligen?

– Jag tror att båda kan ha rätt. Det ryms hur mycket som helst i ett land, bara i en människa finns många motstridiga tendenser. Självklart finns strukturell rasism, även om Sverige samtidigt är ett fantastiskt land. Man får komma ihåg att de här frågorna historiskt sett är ganska nya för svenskarna. Vi har bara haft 30–35 år av flyktinginvandring, tidigare var det arbetskraftsinvandring. Det är naturligt att människor upplever oro och vi behöver tid att prata om de här sakerna utan att stämpla varandra som onda eller goda.

I programmet utsätter sig Soran Ismail för ett psykologiskt test för att mäta hur fördomsfull han själv är. Resultatet: ”medelstark automatisk preferens för ljushyade människor framför mörkhyade”.

– Det kändes overkligt, jag trodde inte på det. Det är klart att det inte är fel på testet, det är fel på mig. Men det visar hur svårt det är att vara fördomsfri. Även jag som har fått Svenska FN-förbundets pris för mänskliga rättigheter påverkas av samhällsstrukturer, säger han.

Sedan socialdarwinismen använde Darwins teori om det naturliga urvalet för att legitimera orättvisor har det funnits en skepsis mot biologiska förklaringar av rasism. Men flera forskare menar i dag att främlingsrädsla har haft en evolutionär funktion. I en DN-artikel som nyligen fick stor spridning på sociala medier skrev till exempel psykologen Jonas Mosskin att rädsla för främlingar finns nedärvd i människor sedan tusentals år.

– Ja, rasismen har ett naturligt ursprung, det är så våra hjärnor fungerar. Jag skulle inte komma någon vart alls om jag var tvungen att analysera allt hela tiden. Så då lär jag mig att folk med jeans är på ett visst sätt, och sedan gör jag samma sak utifrån ålder, kön, etnicitet och utseende, säger Soran Ismail.

Är vi då dömda att agera rasistiskt om vi inte aktivt motarbetar ett beteendemönster som finns i våra gener?

– Vi är inte apor längre. Och till och med apor har en viss kontroll. Vi går emot vår natur varje gång vi blir skitnödiga utomhus och låter bli att bajsa på gatan. Eller när vi blir kåta och avstår från att hoppa på någon. Man får fråga sig vilket samhälle vi vill ha. Det är väl schyst om vi bajsar i toaletter, om den som blir knullad är med på det och om vi har lite mindre rasism i samhället.

Soran Ismail har i många år varit försiktig med att kalla meningsmotståndare för rasister, eftersom han tycker att det skapar konfrontationer som sällan blir konstruktiva. Under intervjun använder han knappt ordet rasist utan talar i stället om att människor kan ”ha rasism”, ungefär som en mer eller mindre utvecklad sjukdom. Huvudsaken, menar Soran Ismail, är inte hur vi tänker eller känner, utan hur vi handlar.

– Vi säger att vi gillar olika, men om det var sant skulle det inte finnas några problem. Det är väl inte svårt att vara schyst mot någon man gillar. Men hur är du mot den du ogillar? Vi behöver inte gilla olika, men vi måste acceptera olika, säger Soran Ismail och knäpper händerna bakom huvudet.

På insidan av vänster biceps syns en tatuering med texten ”You’ll never walk alone” – låten som sjungs på fotbollslaget Liverpools alla hemmamatcher.

– Jag hejar på Liverpool och ogillar Manchester United. Alltså verkligen genuint ogillar dem – jättemycket. Men om jag skulle träffa en supporter från Manchester skulle jag inte bete mig dåligt. Vi kan alla påverka hur vi agerar.