Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Spännande och välspelat om besvärliga barn

Catherine Deneuve spelar tålmodig domare som försöker få styr på Rod Paradots ostyriga yngling.
Catherine Deneuve spelar tålmodig domare som försöker få styr på Rod Paradots ostyriga yngling. Foto: Folkets bio

Filmrecension. ”Malony” tar barnens parti och vill skildra vad som krävs av ett samhälle för att rädda de ungdomar som faller ur systemet. Catherine Deneuve förankrar filmen med sin pondus och nykomlingen Rod Paradot ger filmen nerv.

Foto: ”Malony”

Regi: Emmanuelle Bercot

Manus: Emmanuelle Bercot, Marcia Romano. I rollerna: Catherine Deneuve, Rod Paradot, Benoît Magimel m fl.

Längd: 2 tim (från 15 år).

Vad man kan vara tacksam för etiketten ”fransk film” ibland. Jag har varit den förste att skälla på dem som tror att den automatiskt signalerar kvalitet (många av de filmer som cineastlandet pumpar ut är lokala komedier och/eller obotligt sexistiska).

Men eftersom etiketten betyder något för publiken så finns det regissörer och stjärnor som ser den som viktig. På samma sätt som ”Hollywood” frammanar bilden av trikåklädda män med fantasilöner, signalerar ”fransk film” ofta andra ambitioner.

Det här kontraktet mellan etikett och publik gör att en legend som Catherine Deneuve läser ett manus om en pojke med svåra bokstavskombinationer och ställer upp. Därmed kan den nå fler biografer – till och med i en filmens svältnation som Sverige.

Innan någon får fel idé: Nej, ”Malony” är inte en instruktionsfilm för skolpedagoger. Det är en historia med ruggigare verklighetsvillkor än man hoppas att någon ska tvingas möta.

Filmen börjar in media res – mitt i ett samtal hos en domare (Deneuve) med ansvar för barn- och ungdomsmål. Ett samtal som eskalerar till ett öppet bråk och omhändertagandet av sexåringen Malony. Kameran lämnar inte barnens ansikten på flera minuter. Det är en etablering som berättar vems sida filmen är på och samtidigt skär i magen för varje gång man som förälder höjt rösten i gräl som pågått över barns huvud.

I nästa klipp har vi hoppat ett decennium. Malony gör det han kan bäst: vansinneskör en stulen bil. Vi behöver inte så mycket mer för att förstå vad som händer en tonåring som inte får det stöd han behöver, vars pappa är död och vars mamma lägger mer tid på droger än på sitt barn.

”Malony” tar som sagt barnens parti. Det handlar om vad som krävs för att en person som Malony ska hamna rätt: tonvis av vuxenstöd och krav. I filmen är det tvillingtornen Yann, en fältassistent mänskligt spelad av Frankrikes Sean Penn, Benoît Magimel, och Deneuves ungdomsdomare. De ställer ultimatum och ger dramats motstånd – klarar inte Malony behandlingshemmet blir det ungdomshäktet.

Det är spännande och välspelat. Deneuve gör inget större väsen av sig men förankrar filmen med pondus. Trots det konventionella fotot (man väntar sig nästan bröderna Dardennes handhållna kamera i en historia som känns som deras) har filmen ständig nerv. Mycket tack vare den oförutsägbare Malony som Rod Paradot spelar genom att dra ihop sig till en frustrerad boll.

Tankarna går ofta till Clio Barnards mästerverk ”The selfish giant” – en annan film om och för ungdomar som behöver något mer än amsagor om superhjältar i spandex. Om så från Frankrike eller från resten av världen.

Se mer.Tre andra filmer med fosterbarn

  1. ”Sonen” av bröderna Dardenne (2002)
  2. ”L’enfance nue” av Maurice Pialat (1968)
  3. ”Ingeborg Holm” av Victor Sjöström (1913)
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.