Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-27 14:09

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/sprakkronika-att-ha-eller-inte-ha-att-det-ar-fragan/

Kultur

Språkkrönika: Att ha eller inte ha att – det är frågan

Kommer någon bädda eller? Foto: TT

SPRÅKKRÖNIKA. Vissa av er som läser den här krönikan kommer haja till redan på första meningen. Andra kommer reagera först nu: svensk språkvård betraktar det inte längre som fel att använda kommer utan att. Och många kommer bara rycka på axlarna åt den här utvecklingen.

Rätta artikel

Det lilla ordet att verkar på sistone ha fått många vänner. Det är åtskilliga som oroar sig för att det är på väg att försvinna. Om farhågorna skulle besannas skulle en hel ordklass utraderas. Att är nämligen svenskans enda infinitivmärke, ett formord utan egen betydelse som står framför verb i grundform.

Svenskans att har samma ursprung som prepositionen åt. Bägge har utvecklats ur fornsvenskans at. I talspråk uttalas att ofta å. I skrift är att ibland valfritt och ibland nödvändigt. Att ordet skulle försvinna helt och hållet är därför osannolikt.

Oron gäller konstruktionen kommer att. Den ställer skribenten inför ett val: de kommer (att) städa rummet. Andra hjälpverb – som kunna, måste och vilja – skrivs alltid utan att: de kan/måste/vill städa rummet.

Det finns också verb som kan användas både med och utan att, som börja, försöka, pröva och sluta: de började/försökte/prövade/slutade (att) läsa boken. Här är det helt okontroversiellt att slopa att. Det bruket är så etablerat att åtskilliga förmodligen inte ens tar notis om det.

Den som ändå vill minimera risken för att väcka irritation bör skriva kommer att. Den som däremot inte duckar för en livlig språkdiskussion kan luta sig mot Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien, som skriver att varianten utan att ”numera anses acceptabel, om än mer informell”.

Det har blivit vanligare att hoppa över att. Det är dock inget nytt fenomen i svenskan. Ett tidigt exempel finns i August Strindbergs novellsamling ”Giftas” från 1884: ”Så har han gjort i tolf år och så kommer han göra till döddar.” Kanske råkade han bara glömma att just här. August Strindberg skrev annars genomgående kommer att.

Något som talar för att den här användningen av att är på väg bort är att det framför allt är yngre skribenter som ratar ordet. Hur det går kommer framtiden (att) utvisa.

Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.

anders@spraktidningen.se 

Veckans språkfrågor publiceras i samarbete med Språktidningen och Språkrådet.

Läs fler frågor om språket