Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Språkkrönika: Kallpratet kan ge värme

Niklas Källner kan kallprata.
Niklas Källner kan kallprata. Foto: IBL

SPRÅKKRÖNIKA. Morgonbussen är fullsatt. Jag har fått sittplats och stirrar in i mobilen. Tittar upp en sekund, och ser honom nalkas – en förälder till ett barn i min sons tidigare parallellklass.

Han har sett mig, och jag vet att nu blir jag tvungen – jag måste kallprata! Kallpratstvång kan göra mig kallsvettig. Förundrad betraktar jag dem som fullkomligt avslappnat kommer med den perfekta iakttagelsen, den småroliga anekdoten eller ställer den eleganta öppna frågan. Sådant som kan sätta igång det där samtalet som varken är för personligt eller för opersonligt.

Niklas Källner, känd från SVT:s pratshow ”Skavlan”, skriver på en guidebok om kallprat: ”Och bilen går bra?” Han menar att vi borde sluta vara rädda, och omfamna kallpratet.

– Kallprat har fått ett dåligt namn. I själva verket är det av stor vikt för mänskliga relationer. Genom kallpratet kan vi få information om våra medmänniskor som annars skulle gå oss förbi.

Han skiljer mellan starka band, som vi har till vänner och familj, och svaga band, som vi till exempel har till föräldrarna i skolkorridoren och grannarna i trappuppgången. Dessa bör vi också vårda. Har vi bara tid att stanna upp och byta några ord, kan det generera intressanta berättelser.

Kallprat definieras i Svensk ordbok som ”samtal utan egentligt innehåll”. Och många avfärdar kallprat som banalt. Men det enkla och banala fyller en central funktion. Småpratets konst bidrar med socialt smörjmedel. Och det kan vidga våra perspektiv på tillvaron.

– Vi måste ju få kontakt med människor, säger Niklas Källner med eftertryck. Och vi måste börja någonstans! Vi kan inte gå på djupet direkt.

Men många kommenterar att kallprat är väldigt svårt. Vad ska man egentligen säga? Niklas Källner har själv fått kämpa med sin kallpratstalang.

– Det handlar om att komma över en tröskel. Det kan man öva på.

Alla har alltså inte kallpratet i blodet.

”Nämen hej!” utbrister den stressögda föräldern när han tar tag i stolpen intill min stol. ”Nämen heej!” svarar jag, och får till ett igenkännande leende. Och så tar jag sats: ”Vilket väder vi har fått!” ”Ja, verkligen”, svarar han. ”Men nu måste jag av. Ha det bra!” Så tar samtalet slut. Jag får öva mer nästa gång.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.