Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Spridda skurar verklighet

Maja Eklöf.
Maja Eklöf. Other: Ingemar Berling

Det är hundra år sedan Maja Ekelöf föddes: hon som skrev ”Rapport från en skurhink” 1970. Det var på den tiden som städerskorna var individer.

Maja Ekelöf

”Rapport från en ­skurhink”

Rabén & Sjögren

Foto: @imageAuthorName

Den 23 februari för hundra år sedan föddes Maja Ekelöf, som skulle bli en ensamstående städerska med fem barn. En städerska som läste universitetskurser på fritiden, som läste och tänkte och skrev.

Det är inte så ovanligt. Det ovanliga är att Maja Ekelöfs ”Rapport från en skurhink” (1970) fick sådana lovord i svensk press: ”den märkligaste och mest betydelsefulla bok en svensk romanpristävlan någonsin frambragt”, skrev Karl Erik Lagerlöf i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, ”den hittills klaraste och ovederläggligaste bilden av svensk låglönevardag under 60-talet”, skrev Karl Vennberg i ­Aftonbladet.

”Rapport från en skurhink” är Maja Ekelöfs dagbok, och till min förvåning upptäcker jag att den är minst lika läsvärd i dag. En fragmentiserad, kortfattad redogörelse, fast förankrad i tiden, ett noga mönstrat lapptäcke där dagliga sysslor existerar sida vid sida med världshändelser. Det var samhällsengagemanget jag läste den för på 1970-talet; i dag läser jag något annat.

Maja Ekelöf beskriver hur bra det är att få hjälp av socialbyrån med vinterjackor, tänk att det finns hjälp när man behöver den. Sen det tröstlösa i att måsta gå dit igen, och igen, och igen. Det är roligare att städa där när alla har gått hem, för det gör hon också.

Och så skriver hon om allt det där som vi i vår tid fullständigt har glömt: att det också då fanns ungdomsarbetslöshet och en hjälplös yngre generation som lät mamma ringa och söka jobb åt dem. Där det också fanns avoghet mot invandrarna så fort det verkar bli ont om jobb. Där det också fanns depression och stress och hopplöshet.

Det är en märkligt ärlig bok, vardagsliv med vidöppet perspektiv mot omvärlden. ”Ena timmen sitter man och läser sköna ord, nästa timme på huvudet i diskbaljan igen (eller skurhinken).”

Foto: DN

ÅTTA ANDRA BÖCKER OM STÄDNING

Inger Alfvén

”Städpatrullen”

En bok för alla 1977

Ingen av Inger Alfvéns mer kända böcker, men en av mina favoriter. Feministen Katrin Karlsson, som kallas Kalas, startar ett litet städ­bolag med storslagna planer: hon ska medvetandegöra några stackars kvinnor som inte har insett hur förtryckta de är. Dit kommer hemmafrun Ann-Charlotte och unga Anita, som sminkar sig noggrant även om hon bara ska till jobbet. Det finns inget tvärsäkert i ”Städpatrullen” trots utgångspunkten, i stället låter Inger Alfvén alla tre kvinnorna lära av varandra.

Foto: DN

Per Anders ­Fogelström

”Mina drömmars stad”

Bonnierpocket 2009 (1960)

Den desperata, dagliga kampen i mitten av 1800-talet förs inte mot överheten, utan mot löss och smuts. Männen må tänka på ideologi och framtid, men Lotten skurar. När hon blir änka flyttar hon tillbaka till sin mamma, Malin som är tvätterska, och det är som tvätterska Lotten dör. Per Anders ­Fogelström skriver påfallande ofta om tvätt och städning, om arbetarklassens adelsmärke: man kanske är fattig, men man är i alla fall ­hederlig och ren.

Foto: DN

Marilynne Robinson

”Två par systrar”

Övers. Carl Olof Josephson

Weylers 2016 (1980)

I original heter boken ”House­keeping”, en mer träffande titel. Ruth och hennes syster lämnas hos sin mormor en dag, och deras mamma tar livet av sig. Så småningom dör även mormodern, och moster Sylvie kommer hem för att ta hand om flickorna. Men Sylvie, en vagabond, håller sin egen ordning i huset: staplar tidningar och konservburkar upp till taket. Vem kan säga att hon tänker fel? Samhället, förstås. Vacker och oroande skildring av utanförskap.

Foto: DN

Marilyn French

”Kvinnorummet”

Övers. Gun Hägglund

Askild & Kärnekull 1978

Klassiker om kvinnors liv. När barnen är små är städning för hemmafrun Mira ett Sisyfosarbete som aldrig tar slut, men så småningom flyttar familjen till ett stort hus där Mira sköter hushållet med sjuklig effektivitet. Hon har faktiskt ett kartotek över städningen! Varje syssla har sin sektion, som Fönsterputsning, och varje rum får sitt eget kort där datum för senaste rengöring noggrant förs in. Miras väninna Lily går in i en psykos. Hur märks det? Självklart: hon kan inte städa.

Foto: DN

William Shakespeare

”Macbeth”

Övers. Göran O Eriksson

Ordfront

Tidernas jobbigaste städproblem har hon ju, lady Macbeth. Visst är det hennes man som kilar in och dödar kungen, men det är hennes plan. Eller är det inte det? Man kan diskutera skuldfrågan länge, för nog är det Macbeth själv som först får sin fru att tänka på mord när han kommer hem och berättar att han har träffat tre häxor som har sagt att han kommer att bli kung. Men det är frun som blir galen av skuldkänslor, av blodfläckarna som är omöjliga att skura bort.

Foto: DN

Laura Ingalls Wilder

”Den lilla staden på prärien”

Övers. Jadwiga P Westrup

Gleerups 1961

Städning är terapi, det visste redan Laura Ingalls Wilder på 1800-talet. Hennes storasyster Mary blir blind, och när föräldrarna lyckats få ihop pengar till blindskola far de i väg med Mary. Kvar är Laura och småsystrarna som genomför en outhärdligt sorgsen, hopplös och in i minsta detalj beskriven höststädning. Laura arbetar hårdare än ­någonsin, och länge verkar det bara bli smutsigare. Fast sen blir det ju lite bättre. Sorg lättar.

Foto: DN

Tove Jansson

”Trollkarlens hatt”

Gebers 1948

Tove Jansson beskriver ofta städning och alltid som något ganska obehagligt: den urtråkiga Filifjonkan håller ordning och snörräta linjer, medan muminfamiljen lever i ett mer fridsamt kaos. I ursprungsmanuset till ”Trollkarlens hatt” fanns ett helt kapitel om en storstädning, men det städade Tove Jansson till slut bort själv. Kvar finns den djungel som uppstår när muminmamman råkar slänga hemulens kryptogamer i trollkarlens hatt i ett anfall av ordningssinne. ”Hon skulle aldrig ha städat!”

Foto: DN

Astrid Lindgren

”Känner du Pippi Långstrump”

Ill. Ingrid Vang Nyman

Rabén & Sjögren 1947

Alla minns hur Pippi Långstrump skurar golvet med skurborstar på fötterna, och i dokumentärfilmen om Astrid Lindgren häromåret påpekades likheten med Mary Pickford, som gjorde samma sak i en film på 1920-talet. Intressant nog lät Tove Jansson även Mumintrollen dansa med skurborstar på fötterna. Mary Pickford sågs av alla! I Astrid Lindgrens bilderbok är skurandet bara ett kort stycke text och en rolig bild av Ingrid Vang Nyman.

Lotta Olsson: Varför är livet en skurtrasa?