Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Sprudlande rolig Händel på Berwaldhallen

Sveriges radios symfoniorkester med dirigenten Emmanuelle Haïm och solisterna Sandrine Piau, Inga Kalna, Romina Basso och Michael Spyres.
Sveriges radios symfoniorkester med dirigenten Emmanuelle Haïm och solisterna Sandrine Piau, Inga Kalna, Romina Basso och Michael Spyres. Foto: Arne Hyckenberg

Under dirigenten Emmanuelle Haïms ledning blir Händels oratorium från 1707 en av Berwaldhallens roligaste konserter på länge, skriver Camilla Lundberg och ger framförandet en femma.

5

 

Oratorium av Georg Friedrich Händel

Solister: Sandrine Piau, Inga Kalna, Romina Basso, Michael Spyres

Ensemble ur Sveriges Radios symfoniorkester

Dirigent och cembalist: Emmanuelle Haïm. 

Berwaldhallen

Tänk att en barock moralitet från 1707, med förnumstig text av en kardinal, kan kännas så sprudlande kul! Med det sprittande energiknippet Emmanuelle Haïm i centrum handlade det om Händel och en av Berwaldhallens roligaste konserter på länge.

”Il trionfo del Tempo e del Disinganno” är den pompösa titeln på detta den unge Georg Friedrichs storverk från lärotiden i Italien. 22 år gammal hade han redan ett gäng operor bakom sig; nu fick det bli oratorier under vistelsen i det påvliga Rom. Skillnaden i genre är emellertid hårfin när det gäller Händel. I princip är hans ”kristliga” oratorier liktydiga med opera utan kostym.

Och sällan har väl ett oratorium presenterats med sådan explosiv virtuositet som Haïms triumfatoriska tolkning av ”Il trionfo”. Denna fransyska är en av vår tids främsta barockdirigenter och fena på att sätta fart på tunga orkestrar som Berlins och Wiens filharmoniker. Aldrig förr har väl de radiosymfoniska stråkarna blixtrat med tajta sensträngar som här.

Så hade de också en sångarkvartett att matcha med firade barocksopranen Sandrine Piau i spetsen som självaste Skönheten. En allegorisk figur av ovanligt mycket kött och blod, alltför frestad av den förföriska Njutningen. Här lettiska Inga Kalna med diabolisk briljans, som på sin lott hade originalversionen av välkända arian ”Lascia ch’io pianga”. Händel lånade, på tidens maner, av andra och sig själv. Men originalitet och kreativitet hade han i övermått, inte minst i detta inspirerade oratorium.

Som givetvis ändar i insikten om tidens triumf och skönhetens förfall, men på vackrast tänkbara sätt. Särskilt när alten Romina Basso och tenoren Michael Spyres flätade Insiktens och Tidens stämmor samman, eller när Sandrine Piau duetterade med Emanuel Lavilles oboe. I Berwaldhallen var det allt skönheten som triumferade.  

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.