Det händer att man hajar till. Men … är det inte…? Eller stavade han verkligen sitt namn så? Man granskar årtal och anhöriga. Jo, det måste vara han.

Jag vet inte när jag började ögna igenom tidningens dödsannonser. Kanske i samband med att min mamma dog. Det är många år sedan nu. Jag tittar på verserna och symbolerna; rosorna, båtarna, korsen, hundarna och yrkesbroscherna. Somliga valda av efterlevande, lite snabbt så där, ”Ta något vackert bara”.

Andra noggrant uttänkta av den nu saligen insomnade, en sista identitetsmarkör, som en hälsning om vad som var viktigast eller roligast i livet.

En gång för många år sedan intervjuade jag en svensk författare och intill intervjun i tidningen skulle det ligga en faktaruta. Jag rabblade mina frågor: Fullständigt namn? Familj? Bor? Född?

Författaren hade under intervjun visat sig vara närmast patologiskt misstänksam och stingslig. Nu tittade hon på mig misstroget och fräste:

– Född? Är det inte viktigare var man vill bli begravd?

Hon hade en poäng där även om födelseort kopplad till uppväxt kan vara en pusselbit i det eviga sökandet efter förståelse och förklaringar.

Vad hon egentligen sa var: Var vill jag höra till?

En man som åkte kors och tvärs över jordklotet under sin levnad, och tog sitt sista flämtande andetag i ett främmande land, ville bli begravd på en björksusande glesbesökt begravningsplats på en liten ort i Västsverige. Bredvid sin mamma och pappa. Alltings början – och slut, och hela livet som ett bindestreck däremellan.

En annan, en närstående kvinna med klar realistisk blick och som slitit hårt periodvis i sitt liv, ville inte att anhöriga skulle sucka över att ”Nu-måste-vi-ut-till-kyrkogården-igen-och-sätta-en-blomma”. Hon bestämde att hennes aska skulle spridas. No obligations.

Så i gryningen en råkall höstdag spreds hennes aska i en lund, över alla de andras askor. Nu tillhörde hon dem som hade funnits och verkat. En kollektiv tillhörighet som dock inte uppskattades av hennes barnbarn, familjens fyraåring.

– Var ligger hon?

Hans ton var uppfodrande där han stod och lät blicken fara granskande över kullar, träd och stenar.

– Var?

Han ville veta vart han skulle gå och stå och glo på en markplätt, och kanske tänka att där låg hon som trots allt och ändå hörde till.