Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Ståhlis: Att somna på kommando

Kåseri. Jag prövade den hemliga tekniken att falla i Morfei armar på två minuter.

Jag tror inte någon numera ligger och räknar får men vad gör vi när vi har svårt att somna? Knepen är många men nyligen presenterades en hemlig teknik om hur man kan falla i sömn på två minuter.  

Den sades vara framtagen av den amerikanska militären (inte den mest avslappnade yrkesgruppen) i syfte att få soldaterna mer pigga och alerta i fält.

Jag beslöt att prova den och la mig till rätta i min säng.

Först uppmanades man enligt manualen att slappna av i ansiktsmusklerna, däribland tungan. Min tunga förstod inte kommandot. Den låg istället och som alltid i full beredskap att formulera ord och meningar.

Jag gick över till nästa punkt. Nu beordrades jag låta mina axlar sjunka ner så långt som möjligt följt av över- och underarmar. Ner i vaddå? Min madrass är lojalt stabil och vägrade envist vika ner sig.  

I nästa steg var det dags för låren att slappna av. De var hyfsat samarbetsvilliga men vaderna blev rådvilla när de inte fick vara med. De la sig i spänd förväntan att få en uppgift som de aldrig fick.

Efter detta kommenderades jag att rensa tankarna i tio sekunder. Tankarna började då genast tänka på att de skulle göra just det och tjatmalde istället om hur långt tio sekunder kunde vara.

Jag började känna mig uppgiven då jag befalldes att frammana några bilder för min inre syn. Jag skulle ligga i en kanot på en lugn sjö med en klarblå himmel över mig. Det fungerade en kort minut. För ganska snart satte jag igång att fundera över hur djup sjön var, var paddeln fanns och var jag så småningom skulle lägga till.

I en nästa bild uppmanades jag att se mig själv liggande i en svart hängmatta av sammet i ett kolsvart rum. Jag blundade och såg och kände på en och samma gång hur jag gungade lojt, hängmattans rep knakade rytmiskt och sömngivande när jag plötsligt tycktes höra något. Var det någon där i mörkret? Sammeten började klia, jag trevade efter en imaginär lysknapp, kom i svängning och föll för min inre syn ur hängmattan.

Jag var nu klarvaken och stridslystet redo för den sista ordergivningen där jag skulle tänka ”jag tänker inte, jag tänker inte” i tio sekunder. Det var ett motsägelsefullt mantra som fick mig att slutligen desertera.

Jag satte mig upp. Gick ut i köket, värmde på lite mjölk, drack den, la mig och somnade genast av utmattning.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.