Kåseri. Mina 37:or har blivit beroende av gymskor. Nu vill de inte ha något annat.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-06-27 07:47
Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/stahlis-fotterna-protesterar/
Ståhlis: Fötterna protesterar
Få ut mer av DN som inloggad
Du vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.
Vi är ett folk i gymskor. Vi inte enbart sportar och powerwalkar i gymskor, vi går omkring i dem hela dagarna. Vi bär dem till kostym, chicka små kjolar och trendiga klänningar. Skorna finns i ett otal -ibland alltför – uppiggande färger, men också i smygsvart för den diskret lagde.
Jag anar en psykologisk effekt av att bära gymskor. De är inte enbart sköna, vi känner oss också sportiga i dem; vi blir idrottare.
Och våra fötter ä l s k a r gymskor. Det är just det. De låter sig inte längre lockas in i ett par vackra smala italienska läderskor. Icke heller i ett par läckra högklackade snoffsskor som kvinnor i amerikanska filmer och serier ständigt tycks galoppera fram i utan att tappa fotfästet.
– Nu får ni skärpa er! röt jag till mina tassar härom morgonen. Ni måste ju fatta att jag ibland vill se er i något annat, era tråkmullar!
Fötterna förhöll sig neutrala. Inget invändande stamp i golvet men heller inget bejakande fotvift. Några timmars senare i skobutiken stoppade jag ner dem i ett par snygga boots. För spetsiga, meddelade de genast genom att sända ut ett gäng smärtsignaler.
Jag tog ett annat par. För höga, hojtade då hålfötterna som ansåg att den typen av tortyrstretching ville de icke vara med om. Nytt par och ytterligare en fossingprotest: För i h-e! Alldeles för låga på höjden framme i tårna!
Expediten tittade medlidsamt på mig. Jag blängde på mina fötter. Vad hade egentligen hänt? I en inte alltför avlägsen forntid struttade de glatt omkring i vad jag erbjöd dem: höga, smala eller platta skor och stövlar. De accepterade allt.
– Men vad sägs om de här, sa plötsligt expediten och gav mig fjärde paret boots. De är i mocka och ger med sig lite.
Jag kände mig som Askungens systrar medan jag utmattad bökade ner mina motspjärnande 37:or i stövlarna.
Men … vafalls? Inget fotklagomål. Mocka gillade de uppenbarligen. Eller var det löftet ”ger med sig”?
– Jag tar dem, sa jag snabbt.
På väg hem gick vi förbi en gymskoaffär. Eller snarare in i. Fötterna envisades med det, ville in, ville prova. Okej, de fick prova och visst var skorna ursköna men traktorlika. Jag plöjde fram och åter där i butiken som på en åker med dessa bandvagnspjäser på fötterna.
– Nästa gång, muttrade jag tyst till tassarna när vi gick ut. Kanske nästa gång.