Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-25 08:16

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/stahlis-full-koll-pa-utbredd-raggning/

Kultur

Ståhlis: Full koll på utbredd raggning

En steglits.
En steglits. Foto: läsarbild

Kåseri. Plötsligt en mycket tidig morgon står jag ute på Djurgården tillsammans med 14 okända människor. 

Vi är alla till synes rejält påbyltade: vadderade jackor, mössor, handskar, ulltröjor. Vi är där för att skåda fåglar. Titta och lyssna, lära oss att tofsvipan förenklar sina rop efter en hona med sitt läte ”Berit! Berit!”, oavsett vad honan önskar tilltalas. Och att viggen ser ut som en back-slicks-friserad festklädd brottmålsadvokat.

Intresset för fågelskådning lär ha ökat i dessa tider. Kanske beror det på att vi ger oss tid att nu verkligen titta och lyssna på naturen.

Grusvägarna utmed Djurgårdskanalen ligger denna tidiga timme ännu så länge öde, inga flåsande joggare, inget lämmeltåg av åthutade jobba-hemma-flanörer. 

Det som hörs är istället ett knirrande, knarrande, visslande, sjungande och kuttrande från träd och vassruggar. Här pågår nämligen raggning av sällan skådad art och de mogna honorna står högst i kurs hos hanfåglarna. De har ju visat styrka genom att överleva längre än fjortisarna, får vi veta.

Vi höjer våra kikare, fokuserar, säger ”Åhh!” och ”Nämen!” för vi nu ser vi verkligen hur jåglarna ser ut; deras grafiska fjäderdräkter (vitkindad gås), rodnande ansiktsfärger (steglits) och avdankade rockstjärnelook (gråhäger). Den koleriska sångsvanen gör en stilfull entré och svarthättan hör vi men den syns inte.

Det pågår också ett energiskt och envetet byggande av bon. Fåglarnas eget miljonprogram, de tycks inte ha något emot att bo tätt, tätt bredvid varandra.

Vi tittar och tittar och tittar. Timmarna går, armarna värker av den stela kikareposen och en kylig vind far genom långkalsonger och runt nästippar. Vi tar fikapaus och en modig gräsandshane gör oss sällskap. Vi förstår varför, här finns ju kvinnor i så kallad mogen ålder.

Nu börjar joggarna dyka upp. En ryter åt oss på engelska och med högröd ansiktsfärg att hålla avstånd.  ”You can die!!” skriker kvinnan. Vi ser oss om, vi har ett betryggande avstånd till varandra och har så haft under hela morgonen.

Man kan dö av ilska också, tänker jag när jag så småningom cyklar hemåt. Stelfrusen men nöjd, trettiofem arter såg/hörde vi. När jag kommer hem sitter koltrasten på hustaket mitt emot. Han sjunger hela kvällen, ja ända tills jag somnar och drömmer om … björnar.

NoN: I dag, den 9 maj, är det dessutom den internationella flyttfågeldagen.