Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-25 11:15

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/stahlis-ge-mig-minusgrader-och-snofall/

Kultur

Ståhlis: Ge mig minusgrader och snöfall

Foto: Kiichiro Sato

Kåseri. Har någon höst och vinter varit gråare än den här? Den har till och med skapat nya gråskalor.

Jag längtar snö. Jo, det gör jag, vita vidder och lagom vackert singlande snöfall. Har någon höst och vinter varit gråare än den här? Den har till och med skapat nya gråskalor: Morgonmusgrå, famlargrå, förhoppningsfalsk blekgrå och jämmergrå.

Jag är visserligen intresserad av vintersporter men nu ser jag allt från finska Ruka, Val di Fiemme och Oberstdorf bara för att få en skymt av snötyngda granar och översnöade reportrar.

Jag har också suttit klistrad framför en norsk tv-serie där tre glada gutter med uppåtgående satsmelodi i rösten och is i ögonbrynen masserar vitfläckiga tår i ohyggliga minusgrader.

De är på expedition och skidseglar knastrande i polarforskaren Amundsens slädspår i Nordvästpassagen. Vita vidder så långt ögat når. När serien är slut växlade jag till en filmkanal och ser en lika norsk men spelfilm om just Amundsens öden och äventyr. Det är ännu mer envisa norrmän med isad ansiktsbehåring.

Men min längtan efter snö tar inte slut där. Jag grottat ner mig i Andréexpeditionens öden och äventyr och denna gång i Bea Uusmas nyfikna och spännande efterforskning i boken ”Expeditionen: min kärlekshistoria”.

Jag ligger småhuttrande under mitt duntäcke på kvällen och läser om ingenjör Andrées vansinniga projekt år 1897, tre mäns kamp mot ett iskallt oförsonligt landskap, utsiktslös och förlorad redan innan ballongen gick till väders.

På morgonen går jag upp och blänger på utomhustermometern som visar flera plusgrader och hör på nyheterna att körsbärsträden slagit ut i blom i Kungsträdgården.

Mina hemstickade ylletröjor småflinar åt mig i garderoben och de lurvfodrade vinterkängorna står missnöjt oanvända i hallen.

Jag sjunker ner i min läsfåtölj och slår obstinat upp boken ”Snöns historia” av Mats Ekdahl. Det är en berättelse om snös betydelse då och nu, och om snökristaller, packis, polarnattsmörker och glaciärer.

Jag sveper filten om mig och läser att varje snöfall har sin egen personlighet, om tåget över Bält och Cora Sandels erfarenheter av snö i uppväxtens Tromsö.

I vardagsrummet mal Rapportsändningen på och jag hör meteorologen Pia säga: ”Åsså har vi en ny varmfront på väg in …”.