Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Ståhlis: Hemligboken rymde tristessens långa somrar

Kåseri. Skriver folk dagbok numera? Tveksamt. Men dagboksskrivande är ett bra sätt att reda ut och konkretisera tankar och känslor. 

För ett par veckor sedan var det dagbokens dag. Det finns ju en massa fjantiga temadagar som kalenderföretagen kommit på - som ”internationella krama en musiker-dagen” (behövs väl ingen dag för att göra det, eller hur alla groupiesar?) eller ”fulhetens dag” (vem vill fira?) - men dagbokens dag tycker jag är en ganska god idé.

Skriver folk dagbok numera? Tveksamt. Men dagboksskrivande är ett bra sätt att reda ut och konkretisera tankar och känslor. Om de skrivs sanningsenligt och ärligt vill säga.  En del offentliga personer, inte minst politiker, har genom åren odlat en annan dagboksgenrer: Den tillrättalagda som ska publiceras och putsa upp det egna renomméet. Där är det som i n t e skrivs det intressanta.

Annars kan man göra som Ingmar Bergmans mor Karin, skriva två dagböcker. Hon skrev en oförarglig om vardagssysslor, väder och gäster på besök. En annan hemlig om hennes innersta tankar om familjen, kärlek , tvivel och oro. Och om hennes svärmiska möten med tio år yngre teologen Thomas…

Konstnären Ragnar Sandberg skrev också dagbok under många år. Han var en skarp iakttagare och tillika en idog DN-läsare. Som här i en dagsboksnotering från 1962: ”Kungaparet ville ingripa på Tysklands sida 1915, skriver DN i en stor rubrik. Hade drottningen, som hade en sån bräcklig hälsa, verkligen orkat med skyttegravarnas strapatser? För att inte tala om kung Gustaf?”.

Min egen första dagbok var vit med blå syrener på. Den hade ett plastomslag och ett litet guldfärgat hänglås. ”Kära dagbok” skulle man skriva inledningsvis. En förtroendehälsning, ett biktanrop. Jag skrev och skrev. Låste dagboken med den pyttelilla nyckeln och gömde var kväll boken. Hemligboken rymde tristessens långa somrar i stan, lyckan över en hundvalp och sorgen några år senare när han slet sig till hundarnas himmel. Där finns till och med ett sorgebevis över frånfället: Inklistrade hundhår från hans borste.

Jag skriver fortfarande dagbok. Korta dagsformsnoteringar, och längre texter, funderingar kring relationer, jobb, vänner och livet.

I morgon är det ännu en temadag: Mors dag. Så varför inte köpa en dagbok till henne?

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.