November är vädermässigt en molltyngd månad. Det mesta går i blyertsgrått. Det enda som växlar är själva svärtan på grafiten, men grå är den alltid. Lägg därtill nålsticksfina regn.

Sådana som man inte tror sig behöva ett paraply för men som får kvinnors stajlade lockar att genast rakna och de envist plattångade att locka upp sig igen.

Härom sistens, på alla helgons dag, föreslog min nära vän friluftsentusiasten att vi skulle ta en promenad i kvällsmörkret för att se alla vackra ljus på Norra begravningsplatsen i Solna. Det kan vara stämningsfullt sa han och beordrade att pannlampa skulle medtagas.

Vi gav oss iväg och framme vid kyrkogården stannade vi hänförda. I beckmörkret glimmade hundratals, ja säkert mer än tusen små lyktor och ljus.

Ett lätt regn hade börjat falla och här och var ur skuggorna lösgjorde sig några få kyrkogårdsbesökare, passerade och försvann sedan på samma sätt som de dykt upp.

– Det är inte många som är här, sa jag och i min deckarhjärna fullföljdes insikten: I alla fall inte ovan jord.

Norra begravningsplatsen är för den som inte vet en mycket stor begravningsplats med träd, häckar och kullar och den genomkorsas av små vägar som slingrar hit och dit och upp och ner.

Friluftsentusiasten som är intresserad av allting som har med snö och strapatser att göra föreslog att vi skulle leta upp ingenjör Andrées begravningsplats. Han ligger begravd på kyrkogården tillsammans med de två andra ur polarexpeditionen; Knut Fraenkel och Nils Strindberg.

Även jag har fascinerats av deras öden så vi började leta. Likt två svagsynta mullvadar irrade vi runt, kvarter efter kvarter (det heter så), och när vi tyckte att nu måste vi vara nära, så var vi det inte alls.

– Var är vi? sa jag, blängde på entusiasten och riktade min spotlight förhörsmässigt mot hans nylle.

– Släck pannlampan, svarade han avledande.

Jag släckte – men tände och släckte och tände. Utan lampan ingen sikt. Jag var en blinkande fyr mina ringa etthundrasextiofyra centimeter över havet till trots. Efter en dryg timme började jag småsloka.

– Var vi inte här nyss? sa jag.

– Släck pannlampan, sa entusiasten och kisade med ögonen.

Han stretade upp för en liten kulle och just som jag var på väg att retirera hemåt till ljuset och värmen, hojtade han till. Och visst, där var den, en hög obelisk med polarfararnas namn. Vi granskade den från olika håll utan att bli överraskade, mossan knakade under våra fötter och regnet finstrilade.

Dagen efter fick jag frågan från Ilskna Systern om hur gårdagskvällen varit.

– Stämningsfull, sa jag. Stämningsfull.