Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-13 11:50

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/stahlis-kampen-med-den-grona-helvetesmattan/

Kultur

Ståhlis: Kampen med den gröna helvetesmattan

Matta som plåster på såren. Foto: Hannah Modigh

Kåseri. Hur jag till slut fick in den trilskande mattan under sängen vet jag inte, men det får nog tillskrivas mina envisa hälsingegener.

Blå eller grön? Eller var den blågrön? Jag hade knökat in mig mellan ett gäng upphängda mattor i en butik och stod nu där och strök ömsom den ena, ömsom den andra inställsamt över deras lugg. En sovrumsmatta skulle jag ha, en blå eller möjligen en blågrön.

En vecka senare anlände en matta med bud. Den vägde 16 kilo och var hårt hoprullad som ville den dölja en sänkt gangster i sitt innanmäte.

Jag granskade emballaget uppifrån och ner för att se tecken på svagheter, en glipa här, en reva där? Men icke, den var solid paketerad. Jag anföll därför med ett överraskande krysstag följd av en benfällning och brottade ner matta på golvet.

– Oväntat eller hur, sa jag triumferande och lösgjorde med ett snitt mattan från dess tajta plasthölje.

Jag baxade in mattan i sovrummet. Den föredrog emellertid tillvaron i vardagsrummet och spjärnade emot.

– Ingen idé, skrockade jag, ingen idé.

Väl inne i sovrummet rätade jag upp min lekamen och blängde på sängen. Mattan skulle in under sängen. Sängen är bred och tung enär den består av en stabil och förändringsobenägen resårmadrass, en något mer följsam bäddmadrass och ovanpå detta ett svällande överkast och ett kuddkluster.

Jag gick fram och försökte lyfta sängen – och det med en hand. Den andra handen skulle ju dra in mattan under sängen. Mattan låg illmarigt och väntade på min rörelse.

Sängen var tung så jag tog bort överkast och bäddmadrass men kommen ner till resårmadrassen insåg jag att den tillhörde ett konservativ släkte; en som ville ha det som det var. Liksom lealös i sin tyngd hjälpte varken vippbrytningar eller omvänt livtag. Till sist lyckades jag ändå dra den ur sängen varpå den la sig dubbelvikt, en vikning som endast kvarstod om jag höll emot den med min kroppstyngd.

Jag försökte nu göra tre saker samtidigt: hålla emot resårmadrassen, lyfta sängen och dra in mattan med ena foten. Det ogillade resårmadrassen som svarade med en katapultisk rörelse varpå jag for framåt, över sängen.

Hur jag till slut fick in matthelvetet under sängen vet jag inte, men det får nog tillskrivas mina envisa hälsingegener. När mattan väl var på plats tog jag utmattad ett steg tillbaka i rummet och granskade installationen.

För grön, skrev jag någon timme senare på retursedeln, den är för grön.