Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-23 02:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/stahlis-nar-jag-tyckte-mig-se-orson-welles/

Kultur

Ståhlis: När jag tyckte mig se Orson Welles

Foto: Tommy Svensson

Kåseri. Hissen var av slow-movement-typen och segade sig långsamt upp med ett knäppande mekaniskt ljud hemmahörande i en skräckfilm.

Det finns hissar – och det finns det hissar. Nej, jag är inte rädd för att åka hiss, har aldrig varit. Jag har åkt massor med hissar i mitt liv. Slutna fula 60-talshissar, vackra snirkliga hissar från början av förra seklet och supermoderna glashissar vars fart suger tag i ens maginnehåll; krämig pasta, trattkantareller och ett gäng tomater.

Människor som står ofrivilligt samman i en hiss tittar på allting utom varandra. Skospetsar granskas, hissknapparnas utformning, matkassarna, golvmaterialet. Dialogerna är hårdkokta:

– Kallt nu igen.

– Verkligen.

– Snö snart.

– Ligger i luften.

I gamla Bonnierhuset fanns en hiss som man hoppade på och av i farten, en så kallad paternosterhiss. Det var en hiss i ständig rörelse och ingenting för morgontrötta haslusar.

Man behövde nämligen hela tiden vara beredd, ta sats ungefär som Duplantis inför ett hopp, koncentrera sig och sedan snabbt forcera sig förbi andra stenstodsstabila hissåkare.

En av de märkligaste hissarna jag åkt i var en hiss i Nice, och det alldeles nyligen. Den fanns i ett äldre hyreshus mitt i staden och i husets mörka trapphus hängde elsladdarna lösa och vissa lås var sönderknaprade.

Hissen var av slow-movement-typen och segade sig långsamt upp med ett knäppande mekaniskt ljud hemmahörande i en skräckfilm. Men innan den sattes i rörelse så gällde det att ta sig in i hissen; en minimalistisk skapelse med en blytung järngrind.

Bak grinden fanns två smala trädörrar och enklast sättet att ta sig förbi dem var att baxa sig in baklänges. Väl inne uppmanades man genom små men åthutande skyltar att ”Merci de fermer des porters” –  alltså att vänligen stänga dörrarna.

I hissen satt också små lappar instuckna här och var med i hast handskrivna obegripliga meddelanden och nummer. Ungefär kommen så långt kände mig plötsligt förflyttad till kalla krigets dagar och hörde jag inte lite cittramusik?

När hissen väl stannade vek jag upp dörrarna och styrketränade upp järngrinden som på plan fem, där jag skulle av, märkligt nog var ännu tyngre än på bottenplanet.

Väninnan E som förestod lägenheten jag tillfälligtvis nyttjade visade med ett fniss att om man åkte till våning sex så öppnades hissdörren åt ett helt annat håll. Det var ungefär då som jag inte bara hörde cittramusiken utan också skymtade Orson Welles i trapphuset.