Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-24 22:50

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/stahlis-somliga-filmer-drojer-sig-kvar/

Kultur

Ståhlis: Somliga filmer dröjer sig kvar

Bild från Peter Jacksons "They shall not grow old". Foto: Courtesy of Warner Bros. Pictures

Kåseri. Ibland kan man famla sig ut ur ett biomörker och bli stående en stund på trottoaren lerfläckig, lusbiten, sönderbombad och granatdöv.

Rätta artikel

Det händer att man går in i en mörk biosalong i en viss stämning och kommer ut några timmar senare i en helt annan. Det är själva poängen får man förmoda.

Men att förflytta människor i tid och rum, och låta den där stämningen dröja kvar, är en konst. Den försvinner inte sällan i samma stund som ljuset tänds i biosalongen.

Men ibland, ja, ibland kan man gå omkring i ett 1700-talstöcken i flera timmar och höra hästdroskorna slamra och sidenet frasa fast man sitter på 2:ans buss intryckt bland vadderade täckjackor.

Man kan också när skymningen sänkt sig och nattlampan släckts återkalla en engelsk 40-talsblommig tapet, ordkarga dialoger fulla av ångande undertexter mellan valkfriserade småfrusna kvinnor i tunnstickade koftor och män i slitna golfrutiga tweedvästar.

Eller man kan famla sig ut ur ett biomörker och bli stående en stund på trottoaren lerfläckig, lusbiten, sönderbombad och granatdöv. Man kan stå där i en fiktiv skyttegrav och låta tungan glida över garnityren för att kolla att alla tänderna är i behåll. Att mobilens datum blinkar 2019 och inte 1916 medan ondskans fyrverkeri slutar dundrar i öronen.

Vissa filmer – de bästa – gör en nyfiken. Det är då man går hem och börjar slå i böcker, leta på nätet, besöka bibliotek. Stämmer det verkligen det som sas i berättelsen? Att tre miljoner av de som tog värvning i Storbritannien under första världskriget kom från de brittiska kolonierna? Att kängorna som soldaterna fick var så hårda att de kissade i dem och lät dem stå så under natten för att få dem att mjukna? Stred skottarna verkligen iförd kilt?

Vissa tv-serier kan också ha en kvardröjande stämningseffekt. Har man till exempel sett ”Falsk identitet” (som handlar om franska underrättelsetjänsten) så börjar man lyssna mer på vad ens vänner inte säger än vad som faktiskt sägs. Och man kan plötsligt och med dov röst höra sig själv yttra stämningsförvirrade aforismer, som ”Ingenting är vad det ser ut att vara …”.

Sedan finns det förstås de där andra berättelserna som inte skapar någon stämning alls. Där klichéerna står som spön i backen och där allting är precis vad det ser ut att vara.

Då får man gå och se något annat. Helst något som får en att gå hem och slå i böckerna.