Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-23 15:52

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/stahlis-tid-for-kalas-med-kulorta-lyktor/

Kultur

Ståhlis: Tid för kalas med kulörta lyktor

Foto: Alexander Mahmoud

Kåseri. Vi är nu inne i sommarens sista månad; augusti. Det är snart sensommar och naturen har bytt om till ockragult, ljunglila, mörkgrönt och stålblått. Försommarens förväntansfulla och spralliga pasteller har garderobsförvisats till nästa sommar.

Förr var augusti kräftkalasens månad – och surströmmingens. Kräftor fick nämligen inte ätas förrän ett visst premiärdatum, runt den 7:e, och strömmingen några veckor senare.

Som barn var jag med om att lägga ut burar i en sjö i Sörmland, burar som sent om natten vittjades. Jag minns augustimörkret, den plötsliga nattkylan mot ännu solvarm och sömnig hud, ficklampornas ljuskäglor som dansade över högt gräs och de smala upptrampade stigarna ner mot sjön. Hur skönt det var att sedan komma tillbaka in i stugvärmen och köket där de svarta djuren snabbt blev illande röda i den stora kastrullens kokande vatten.

Det finns nästan ingenting så vackert som ett bord dukat till kräftkalas.

Dagen därpå spändes dragspelsvikta kulörta lyktor ut och hängdes upp i träden, bord dukades och allsångshäften togs fram. Det finns nästan ingenting så vackert som ett bord dukat till kräftkalas med konstfullt lagda pyramiderna av skaldjur och obligatorisk västerbottenpaj. Det finns heller ingenting så bedrövligt som samma bord fem timmar senare.

Surströmming har inte haft samma dragningskraft på mänskligheten som kräftor och fångsten har heller aldrig avbildats av Carl Larsson. Men för de som har präglats av stanken av jäst fisk är surströmmingen ett måste. Min mamma kom från Hälsingland och augusti månad utan surströmmingspremiär fanns inte på kartan. Bågnade konservburkar öppnades med vördnad, den stinkande fisken lades i tunnbrödklämma och avåts ljudligt och njutningsfullt med mandelpotatis, gräddfil och hackad lök. Hennes vällustiga ansiktsuttryck när hon åt lockade till och med min pappa, en utflyttad göteborgare, att prova – och bli surströmmingsfrälst.

Själv erbjöds jag pengar för att provsmaka. Jag vägrade – och gör så än. Man ska inte dö nyfiken, men när det gäller surströmming är jag beredd att chansa.