Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-16 08:49

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/stefan-bergstrom-vi-borde-erkanna-att-frivillig-dodshjalp-redan-pagar/

Kultur

Staffan Bergström: Vi borde erkänna att frivillig dödshjälp redan pågår

Skogskyrkogården, Stockholm. Foto: Jonas Forsberg/TT

Varför får obotligt sjuka i Sverige inte själva bestämma när de vill dö? Ändå förkortar läkare patienters liv i Sverige. Vi borde erkänna att frivillig dödshjälp redan pågår och dra slutsatser av det, skriver professor Staffan Bergström. 

Trots Bibelns ord om att kvinnan skall föda med smärta strävar vi inom förlossningsvården efter maximal smärtlindring – utan att alltid lyckas. Sammalunda inom den palliativa vården som vid livets slut eftersträvar maximal lindring av den döendes plågor – utan att alltid lyckas.

Friheten då vi inträder i livet (för den födande kvinnan) och då vi utträder ur livet (för den döende individen) borde vara en fundamental rättighet. Men inträdet i och utträdet ur mänskligt liv regleras i Sverige av etiska och juridiska ”lagar” som är väsensskilda.

Jag är förlossningsläkare och samtidigt nyvald ordförande i riksföreningen Rätten Till en Värdig Död (RTVD).  Är inte dessa dubbla roller motsägelsefulla? Jag finner inte det efter mer än 50 års erfarenhet som läkare och jag menar att etiken vid livets början och livets slut är besläktade. Mödradöd och tidig död av den nyfödde är sällsyntheter i Sverige på grund av mycket kompetent förlossningspersonal.

På samma sätt är betingelserna för utträdet ur livet i händerna på vårdande människor. Även om den enskildes integritet är fundamental i vårt land finns i verkligheten inte ”den sista friheten”: självbestämmandet i livets absoluta slutskede. 

När den obotligt sjuke och döende patienten inte får den lindring i ångesten eller smärtan som den palliativa vården är oförmögna att ge, är hjälpen från en läkare – på patientens uttryckliga begäran att få dö – olaglig och kan inte ges i Sverige. Den läkare som hjälper den döende patienten att dö och att slippa ett meningslöst lidande blir dömd för mord och förlorar sin legitimation. 

Tidigare gällde det bibliska kravet att ”kvinnan skall föda med smärta” vid livets inträde. Fortfarande gäller det bibliska kravet ”du skall icke dräpa” vid utträdet ur livet, som om lidandet i livets slutskede alltid är underordnat ”plikten att leva”. 

Är detta verkligen ett problem i Sverige i dag? Den palliativa vården klarar mycket av omhändertagandet i livets slutskede. Men inte allt. En läkare har rätt att hjälpa en obotligt sjuk respiratorberoende patient att dö – på dennes uttryckliga begäran – genom att helt sonika (med patienten sövd) stänga av respiratorn. Det kallas inte ”hjälp att dö” eller ”dödshjälp”. 

En läkare har också rätt att hjälpa en obotligt sjuk cancerpatient att dö – på dennes uttryckliga begäran – genom att ta bort vätskedropp och näringsdropp och sedan sänka medvetandenivån genom s k kontinuerlig terminal sedering. Det kallas inte heller ”hjälp att dö” eller ”dödshjälp”. Läkaren räddas från dråpanklagelse genom att hen ”inte avsåg” att förkorta livet. 

Men i ärlighetens namn vet ju varje läkare att terminal sedering utan vätska och näring leder till döden inom loppet av 1-2 veckor. Med andra ord: läkaren förkortar livet för patienten. Och gör detta MED BERÅTT MOD men ”utan avsikt att döda”. 

I den svenska sjukvården är detta inte ”hjälp att dö” eller ”dödshjälp”. Den kontinuerliga terminala sederingen utan vätska och näring intravenöst har ofta kallats ”slow euthanasia” (långsam dödshjälp), vilket den ju faktiskt är, eftersom den påskyndar döden och förkortar livet. Men motståndarna till frivillig dödshjälp gömmer sig bakom semantiken: de erkänner inte att dödshjälp pågår i Sverige trots att vi vet att så är fallet.

Semantikens irrgångar fördunklar ofta i debatten om frivillig dödshjälp.

Professor i internationell hälsa, Karolinska Institutet