Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-06-03 09:29

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/stefan-helgesson-darfor-anses-vissa-sprak-mer-betydelsefulla-an-andra/

Kulturdebatt

Stefan Helgesson: Därför anses vissa språk mer betydelsefulla än andra

Ngugi wa Thiong’o – förkämpe för litteratur på afrikanska ursprungsspråk.
Ngugi wa Thiong’o – förkämpe för litteratur på afrikanska ursprungsspråk. Foto: Lars Lindqvist

Hur skapas ett skriftspråk och en litterär tradition? Digitaliseringens stormvind visar att svaret på dessa frågor inte längre kan tas för givet. Stefan Helgesson hittar ett exempel i Senegal, där kolonialismen stöpte om villkoren för lokala kulturer.

1977 utspelade sig ett ovanligt rättsfall i Senegal. Ousmane Sembène, en av landets mest kända romanförfattare – även filmare – hade just regisserat ”Ceddo”, en historisk skildring av motståndet mot religiös omvändelse i Senegal på 1600- och 1700-talen. I ett land som under poeten Léopold Sédar Senghors ledning hade satsat hårt på kulturen sedan självständigheten 1960 borde ett sådant projekt ha mottagits med öppna armar. I stället blev det stopp: ett regeringsdekret förbjöd distribution av filmen. Anledningen? Att Sembène vägrade ändringen stavningen av ”ceddo” till ”cedo”.

”Ceddo” är ett mångtydigt ord på wolof, ett av de största språken i Senegal. Bland annat syftar det på en förkolonial krigarkast. Men det kan också betyda ”hedning”, ”otrogen” eller ”traditionalist”. Så arbetar en skicklig författare och regissör när hen laddar en titel med betydelse. Och den laddningen hade förstås potential att provocera. Men nu var det alltså stavningen Senghors regering invände mot – en stavning som inte följde de nationella direktiven för transkribering av wolof. Menade de allvar?

Enligt Tobias Warner, författare till den briljanta studien ”The tongue-tied imagination: Decolonizing literary modernity in Senegal” (Fordham University Press), gjorde de det. Andra har valt att se stavningsfrågan som ett svepskäl för att bannlysa en politiskt kontroversiell film. Warner ger sig i stället in i språkpolitikens historia i Senegal. Och mer därtill: hans bok visar sig beröra grundläggande frågor om språkens och litteraturens villkor i den moderna världen. Hur skapas ett skriftspråk? En litterär tradition? En gemenskap av läsare? Som digitaliseringens stormvind gör tydligt i vår egen tid kan inget av detta tas för givet. Och än mindre i 1900-talets Afrika, där kolonialismen stöpte om villkoren för lokala kulturer.

I senegalesen Boubacar Boris Diops roman ”Le cavalier et son ombre” (1997; ”Riddaren och hans skugga”) finns en berättare vid namn Khadidja som reciterar léeb – traditionella wolof-berättelser – inför en mörk dörroppning. Hon ser inget, vet inte om det finns någon i mörkret som lyssnar, men fortsätter att berätta: en sorts urscen för glappet mellan författare och läsare i modernitetens Afrika.

Ända sedan 1960-talet har detta glapp ofta formulerats som en ”språkfråga”. Den kokas ofta ner till två förhållningssätt där Chinua Achebe och Ngugi wa Thiong’o ställs mot varandra. Achebe förordade ett kreativt övertagande av kolonialspråken för att nå bortom den egna gruppen. Ngugi har däremot under lång tid argumenterat för att en genuint afrikansk litteratur bara kan skrivas på ursprungligen afrikanska språk. Och där har det tagit stopp – i ett statiskt antingen–eller.

I dag pågår dock en omvärdering av den gamla motsättningen. Förutom Warners bok kan nämnas Mukoma wa Ngugis (Ngugis son) djärva nytolkning av den afrikanska litteraturhistorien, ”The rise of the African novel” (University of Michigan Press). Detta nya fokus på språkfrågan sker mot bakgrund av en mer genomgripande litteraturteoretisk tendens i dag. Det gamla nationalromantiska paradigmet, där länder, grupper och litteraturer betraktades som enspråkiga monoliter, har skrotats. Språk ses mindre som avgränsade objekt än som händelser och handlingar, där det ena språket alltid flätas in i andra. Daniel Heller-Roazens ”Echolalia”, nyligen översatt till svenska, är ett exempel på det synsättet. Andra är insatser av forskare som Yasemin Yildiz, Till Dembeck, David Gramling, Julia Tidigs, med flera.

För Tobias Warner, som arbetar med gränssnittet wolof/franska, handlar det således inte om vilket litterärt språk som är ”rätt” i Senegal. I stället vill han förstå hur språk alls kunde bli en fråga till att börja med. Och vad som står på spel när man i ett samhälle som det senegalesiska, under snabb förändring, vill skapa en publik, en läsekrets, med lånade litterära och språkliga medel. Ty språkfrågan handlar i sista hand om själva litteraturens innebörd och gränser.

Ett exempel: på en litteraturkonferens i Dakar 1963 gjorde Sembène ett ilsket inlägg om att de borde föra debatten på afrikanska språk i stället för på franska. Men när hans landsman Birago Diop bad honom upprepa sin kritik på wolof blev han svaret skyldig. Det saknades de rätta orden på wolof – vilket inte hade ett dyft med wolofs ”inneboende” kvaliteter att göra, utan om den underordnade ställning wolof hade tilldelats under 1900-talets koloniala modernisering.

Här stöter vi emot ”modultänkandet” som har präglat den moderna världen. Enligt modultänkandet – tänk FN – består världen av nationalstater som är strukturellt ekvivalenta. Och enligt samma modultänkande har varje nationalstat sin litteratur på sitt språk. (Även om somliga råkar anses finare än andra.) I exemplet ovan kan man säga att Sembène gick in i debatten på modultänkandets premisser. Men när han utmanades fick han erkänna dess begränsningar.

Synen på skriftspråk är en helt central ingrediens i modultänkandet, men språklig standardisering är en ganska ny företeelse. Ännu på 1700-talet kunde till exempel svenska texter svaja betänkligt i sin ortografi. Det var tryckmediets spridning och nationalstatens allt starkare grepp om medborgarna som gradvis drev fram en normering. Situationen i 1900-talets Västafrika var än mer komplicerad. Wolof var inte bara ett av dussintals språk som saknade en etablerad skriftnorm – dess förskriftligande hade dessutom skett i två olika alfabet. Det latinska alfabetet slog igenom med kraft när fransmännen erövrade de västafrikanska territorierna på 1800-talet; islam, och därmed ‘ajami, en anpassad arabisk skrift, fanns redan på plats. Av administrativa skäl började fransmännen transkribera lokala språk i början av 1900-talet, men det var ingen prioritering i början. Tvärtom sågs de lokala språken som ett slags kuriosa.

Men så har vi de där gränsgångarna som historien är så full av: på 1840- och 50-talen fördjupade sig en katolsk präst, David Boilat, i wolofs grammatik och kulturarv. Hans franskklingande namn till trots var Boilat infödd senegales – men med fransk far. Wolof var Boilats modersmål, men han utbildades till fransk katolik. Kombinationen ledde honom först till att samla berättelser, sånger och så kallade gris gris, ett slags korancitat, för att i etnografisk anda bevara spår av den lokala kulturen. Det arbetet ledde sedan till hans banbrytande ”Grammaire” över wolof som publicerades 1858. 

Här märker man hur varken språk eller litteratur någonsin finns tillgängliga som studieobjekt per automatik. Tvärtom blir de aktivt skapade under specifika historiska omständigheter. Boilats samlingar, som han själv såg som etnografisk information, skulle plockas upp långt senare av Senghor just som en litterär tradition. Hans ansträngningar att standardisera wolof hamnade däremot i bakvattnet. Fram till den tidiga avkoloniseringen på 1960-talet skulle franskan inta en närmast orubblig position som Senegals moderna språk – trots att det talades bara av en gynnad minoritet.

”Ceddo”-affären uppstod dock vid ett vägskäl: 1968 hade wolof, pulaar, med flera språk fått status som ”nationella” språk, och nu avsåg regeringen att ta kontroll över förskriftligandet. Bort med alla alternativa stavningssystem! Nu skulle enhetlig stavning på språkvetenskaplig grund införas. Affären handlade alltså till syvende och sist om statens auktoritet i skapandet av en blivande befolkning av läsare på ”folkspråken” – i linje med modultänkandet. I ett längre perspektiv blev det en halv seger för staten. Även om vardagspraxisen fortsätter att variera infördes så småningom en officiell ortografi (med dubbla konsonanter). Och den skrivna litteraturen tilltar i styrka: Boubacar Boris Diop, till exempel, övergick på 00-talet till att skriva på wolof.

Utvecklingen ligger i linje med vad Mukoma wa Ngugi förordar i ”The rise of the African novel”. Men hos honom utspelar sig den afrikanska litteraturens drama helt mellan engelska och lokala språk.

På ett plan bör hans bok läsas som en generationsuppgörelse. För den unge Mukoma, själv romanförfattare, ligger problemet i hur receptionen av afrikansk litteratur formades av ”Makerere-generationen”. Uttrycket syftar på en litteraturkonferens som hölls 1962 på Makerere-universitetet i Uganda och vars utfall, enligt Mukoma, blev en konsensus kring engelskan som det bärande, panafrikanska litterära språket. Achebes linje, på ett ungefär.

Därmed trängdes en tidigare litteraturhistoria bort ur bilden, särskilt den litterära renässans på ett flertal afrikanska språk som pågick i Sydafrika strax före och efter 1900. Och Mukoma har helt rätt: det är närmast tragiskt att inte romaner som A. C. Jordans ”Ingqumbo Yeminyanya” (xhosa, 1940; ”Förfädernas vrede”) eller Thomas Mofolos ”Moeti Oa Bochabela” (sotho, 1907; ”Resan i österled”) har varit lika självklara referenser som Achebes ”Allt går sönder” (1958). Hans ambition att skriva in dessa tidiga författare i en längre berättelse om det moderna Afrikas litteratur är uppfriskande. Men samtidigt sker hans egna läsningar av Jordan och Mofolo genom engelska översättningar. Det både bekräftar att språk alltid interagerar med varandra – och för oss tillbaka till maktförhållandena mellan språk. Inte heller Mukomas kritik mot engelskan kan undkomma engelskan.