Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-09 04:30

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/stefan-jonsson-bilden-fran-vita-huset-uttrycker-en-hel-varldsordning/

Kulturdebatt

Stefan Jonsson: Bilden från Vita huset uttrycker en hel världsordning

Bild 1 av 2 The Situation Room. Vita husets krisledningsrum, 1 maj 2011, dagen då Usama bin Laden dödas av amerikanska kommandosoldater i Abbottabad, Pakistan. Till vänster president Barack Obama och vicepresident Joe Biden, till höger utrikesminister Hillary Clinton.
Foto: Pete Souza
Bild 2 av 2 ”400 tillfångatagna banditer”. Monokromt fotografi, 1896, från Canudossamlingen, Museo da República, Rio de Janeiro, Brasilien.
Foto: Foto: Flávio de Barrós

I den berömda bilden från The Situation Room 2011 finns en maximal spänning mellan vad som visas och vad som döljs. Är det upplysta politiker eller iskalla bödlar vi ser på bilden från Vita huset? Stefan Jonsson diskuterar fotografiet som vapen.  

Detta är framsidan. Den föreställer världshärskaren och hans rådgivare. Vad ser du på fotografiet? Strängt taget ingenting. Alla i kretsen förefaller blickstilla. Deras uppmärksamhet är vänd mot en annan bild som du inte ser och säkerligen aldrig får se. Vad händer på den bilden?

Långt borta landar två helikoptrar vid en trevåningsfastighet i utkanten av en stad. Den ena slår med sina bakre rotorblad i den höga muren som omger tomten och kraschar ovanpå några uthus. Den andra landar på en åkerlapp utanför muren. Tjugotre kommandosoldater, en tolk samt hunden Cairo hoppar ut ur flygmaskinerna, äntrar murarna, spränger grindarna och genomsöker egendomen. Några tar sig in i huset. De vet att de ska till tredje våningen. De vet att de ska in i ett sovrum som ligger till höger efter trappan. De vet, därför att de inför sitt uppdrag har tränat otaliga gånger på en avspärrad bas i öknen där deras specialförband rest en kopia i naturlig storlek av byggnaden. I sovrummet till höger på tredje våningen hittar soldaterna en man i medelåldern. Det är ledaren för al-Qaida. Tio år tidigare har hans organisation angripit symboliskt viktiga byggnader i USA och förorsakat tusentals människors död.

Abbottabad ligger i de vackra trakterna i norra Pakistan. Det är en turistort men också huvudort för Pakistans militär. Soldaterna når målet strax före klockan ett på natten den 2 maj 2011. I USA är det eftermiddag den första maj. Presidenten har tillbringat förmiddagen med att spela golf. Sedan har han och hans närmaste stab samlats i Vita husets krisledningsrum, The Situation Room.

Varför Usama bin Laden befinner sig i Abbottabad vet vi inte. Enligt den officiella sanningen som USA:s regering kungör efter insatsen har landets underrättelsetjänst med hårt och idogt arbete slutligen lyckats spåra ledaren för al-Qaida. Trevåningshuset ska kort sagt vara al-Qaidas hemliga högkvarter, där bin Laden tar emot kurirer, utformar sin strategi och samordnar angrepp.

Den officiella sanningen förklarar inte varför bin Laden valt ett gömställe som är granne med stora militäranläggningar och ligger i kvarter som råkar ha svag internettäckning. Alternativa versioner börjar cirkulera. Enligt den grävande reportern Seymour Hersh är fastigheten varken mer eller mindre än en husarrest. När Operation Neptunspjut genomförs – på militärt kodspråk kallas räden så – har bin Laden suttit där i flera år, efter att han 2006 ska ha tillfångatagits av pakistanska trupper nära gränsen till Afghanistan. Han lever isolerad i huset med sina närmaste. Han är svag och sjuklig och får regelbunden läkarvård.

The Situation Room natten mellan 26 och 27 oktober 2019. ”President Trump tittar på när USA:s specialstyrkor ringar in ledaren för ISIS”.
The Situation Room natten mellan 26 och 27 oktober 2019. ”President Trump tittar på när USA:s specialstyrkor ringar in ledaren för ISIS”. Foto: Shutterstock

Pakistans ledning har hållit fången hemlig för USA. Att ha bin Laden som gisslan ger regeringen garanti på inhemsk stabilitet. Men i augusti 2010 sipprar hemligheten ut till CIA. Washington och Islamabad inleder förhandlingar där USA kräver att Pakistan överlämnar bin Laden. För att sätta kraft bakom orden stryper USA sitt militära och civila bistånd gradvis. På våren 2011 går Pakistans ledning med på att öppna sitt luftrum och släppa fram amerikanerna till trevåningshuset.

Under förberedelserna på övningsplatsen i Nevada och sin hemmabas i North Carolina har kommandosoldaterna gjort en lista med kodord för att snabbt rapportera till varandra och sin ledning när de klarat av uppdragets olika faser – avresan från Jalalabad, inflygningen i pakistanskt luftrum, landningen vid fastigheten och så vidare. Anmärkningsvärt nog har alla kodorden indiantema. ”Geronimo” är signalen som betyder att de funnit Usama bin Laden.

Fotografiet är taget klockan 16:06 lokal tid i Washington. Presidenten, grå och bister, sitter inklämd i ett hörn snett till vänster. På sin högra sida har han vicepresident Joe Biden. I förgrunden märks utrikesminister Hillary Clinton, som höjer ena handen som för att skydda sig mot det hon ser. Fotografiet förmedlar en stämning av allvar, oro och nervositet. Det är samma intensiva koncentration som när vi ser straffsparksskytten gå mot bollen för att lägga den avgörande straffen.

Fast i detta fall är koncentrationen dovare. Personerna bevittnar ju en avrättning som de själva beordrat. Presidenten vet att det som förmedlas på bildskärmen kan komma att bli hans fall, liksom det kan vara hans triumf. 16:06 och ingen vet hur det ska sluta.

Grannarna till fastigheten i Abbottabad märker att något är i görningen. En av dem twittrar: ”Helikopter som kretsar över Abbottabad klockan 1 på natten (en ovanlig händelse)”. Några går ut på gatan för att ta reda på vad som står på men avvisas av tolken Ahmed och fyra kommandosoldater som står vakt utanför bygganden. ”Bäst att ni går hem. Det pågår en säkerhetsövning”, säger den civilklädde Ahmed på perfekt pashto.

Strax därpå hörs en av soldaterna över radion: ”För Gud och fosterland – Geronimo, Geronimo, Geronimo.” (For God and Country – Geronimo, Geronimo, Geronimo.) Han gör ett kort uppehåll och tillfogar: ”Geronimo E. K. I. A.” (Enemy Killed In Action).

”Vi fick honom”, säger president Obama när han hör signalen. ”We got him.” 

Du stirrar. Du stirrar på några välklädda människor i en trång kontorslokal vilka i sin tur stirrar på en bildskärm. Bortsett från förberedda kommunikéer är fotografiet, som är taget av Vita husets officiella fotograf Pete Souza och har fått titeln The Situation Room, alltjämt den enda dokumentation som offentliggjorts från Operation Neptunspjut.

I detta enda fotografi finns en maximal spänning mellan vad som visas och vad som döljs. Motivet är det vanliga: maktens interiör, välordnad och funktionell, med kontorsmöbler, laptop-datorer, elektronisk utrustning och dokument som hanteras av kompetenta beslutsfattare och teknokrater. Vad det döljer är det extraordinära: en välplanerad likvidering av en person som pekats ut som västerlandets värsta fiende, genomförd av amerikanska elitsoldater under en riskabel natträd i främmande land.

Men det är inte bara så att The Situation Room döljer kommandoräden. Det märkvärdiga med fotografiet är att det så tydligt visar att det döljer sanningen. Det är ingen subtil antydan, utan ett tjockt pekfinger: Se, så reagerade USA:s ledning när de bevittnade militärens likvidering av bin Laden. Vad det faktiskt är som de bevittnar får vi själva föreställa oss. Men vår föreställningsförmåga får hjälp på traven av fotografiets starka emotionella laddning. Fotot skälver av en egenskap som i klassisk retorik kallas patos, känslomässig bävan.

Vi vet vad som framkallar denna bävan. Det är den som makthavarna erfar när de varsnar de kaotiska och våldsamma följderna av sin egen maktutövning. Det som sker är till synes ödesbestämt, oundvikligt, ur ett visst perspektiv rättvist, och likafullt handlar det om rent våld. Våldet syns inte på fotografiet. Men trots att det inte syns har förbindelsen mellan politik och våld sällan framträtt så tydligt som på detta foto. Varför är Obama mörk i ansiktet? Varför tycks Clinton på väg att skyla blicken? Är det för att de känner att de har växlat roller? Motivets frusna stillhet är av det slag som infinner sig när man bevittnar en slakt. De är inte längre politiker, utan bödlar.

På bildskärmen som vi inte ser följer USA:s säkerhetsledning ett historiskt skeende som den samtidigt dirigerar. Personerna kontrollerar ett globalt nätverk för informationsbehandling, som också verkställer deras order om eldgivning mot vemhelst och vadhelst de pekar ut. En välbekant historia går i repris på detta fotografi: globala maktförhållanden upprätthålls genom en organisation som på ytan verkar välordnad och fredlig, men som ytterst uttrycker sig genom ett fjärrverkande, målinriktat, dödligt våld.

Ett fotografi där ingenting händer? I motivet framträder en hel världsordning. Ingenting i fotografiet antyder något tvivel på att Förenta staternas ledare kan använda hela jordklotet som sitt verksamhetsfält. Tvärtom. Sannolikt har Vita huset valt att offentliggöra fotografiet just därför att det så tydligt förmedlar den amerikanska ledningens moraliska halt och därmed även rättfärdigar, nej, glorifierar USA:s globala dominans, också när den kommer till uttryck i hemliga avrättningsexpeditioner. Bilden säger: Hela världen är vår måltavla. Det patos som makthavarna utstrålar vittnar i sin tur om att de vet att utföra maktens svåra och blodiga värv ansvarsfullt och korrekt. Bilden säger: Det är tungt att härska.

Den fotografiska bilden skapar ett nytt slags medborgarskap, skriver kulturteoretikern Ariella Azoulay. Eftersom fotografiet är ett massmedium kan det ge miljontals betraktare intryck av att ha tillgång ett historiskt ögonblick. Ett fotografi som visar högsta ledningen i världens mäktigaste stat under några avgörande sekunder kan därför ses som ett uttryck för demokratisk transparens.

Möjligen är bilden avsedd att tolkas just så. The Situation Room är Vita husets officiella dokument. Makten gör sig tillgänglig för allas granskning. Enligt rättsteoretikern Jothie Rajah kan det fotografiska dokumentet därmed skapa legitimitet åt likvideringen av Usama bin Laden, en operation som utfördes utanför gällande internationell lagstiftning och sannolikt överträdde den, men som snart godtogs som ett förverkligande av internationell rättvisa. Närmast sanningen är kanske att operationen demonstrerar världssuveränens förmåga att med våld skipa lag: man genomför en handling och ser i efterhand till att förklara den laglig.

I fallet Usama bin Laden är det svårt att invända mot USA:s rättsskipning. Fotografiet gör det än svårare att resa invändningar, eftersom betraktaren bjuds in att identifiera sig med de avbildade personerna. De tycks mänskliga och reagerar som vi själva skulle göra, om vi betraktade något liknande. Det patos som fotografiet utstrålar uppmuntrar alla miljontals betraktare till inlevelse i dem som axlat den tunga plikten att härska.

Reagerar som vi själva skulle göra …? Vilka är medborgare i det vi som uppmuntras att identifiera sig med personerna på bilden? Vilka ingår inte i denna gemenskap? 

Kommandosoldaterna som utförde räden döpte Usama bin Laden till Geronimo, apachernas store strateg, som jagades av USA:s militär i slutet av 1800-talet. Parallellen vittnar om de koloniala fantasiernas kontinuitet. Som med Geronimo i Sierra Madre 1886, så också med bin Laden i Abbottabad 2011. Båda gjorde väpnat motstånd mot det amerikanska systemets expansion. I båda fallen handlade det för USA:s del om att med ett fjärrverkande, målinriktat, dödligt våld pacificera periferierna, som ännu inte var underkuvade och fullt införlivade i systemet.

När vi identifierar oss med personerna i The Situation Room intar vi en plats där vi betraktar världen ur deras perspektiv, där vi föreställer oss att vi ser bilderna som de ser, där vi genom kommunikationstekniken kan göra planeten till vårt verksamhetsfält. Med detta perspektiv följer ett lexikon med nedärvda uttryck och kulturella föreställningar som betingar hur världen och dess människor beskrivs, behandlas eller beskjuts.

Åtta år senare fabricerade Donald Trump och hans stab ett nytt slut på berättelsen om ”kriget mot terrorn”. Natten mellan 26 och 27 oktober 2019 kunde USA:s specialstyrkor tack vare kurdiska underrättelser ta sig fram till en inhägnad fastighet i Barisha i Syrien där Islamiska statens ledare Abu Bakr al-Baghdadi hade sitt tillhåll. Enligt uppgift ska al-Baghdadi tillsammans med två barn ha försökt undkomma genom en underjordisk tunnel. Där ska han sedan ha utlöst den bombväst han hade på sig. Till hågkomst av detta togs ett nytt fotografi i krisledningsrummet: President Trump tittar på när USA:s specialstyrkor ringar in ledaren för ISIS.

”Som att titta på en film”, sa president Trump om sin upplevelse av mordet på al-Baghdadi.

Dokumentärfotot från 2011 och det iscensatta fotot från 2019 är varandras motsatser. 2011 års fotografi föreställer en grupp, slipsfri, uppknäppt och skrynklig, som inte märker fotografen. 2019 års bild förställer en grupp som just satt sig kring bordet i nypressade uniformer och kisar in i kameran. Det ena fotot riktar betraktarens nyfikenhet mot den andra bilden som vi inte ser. Det andra styr blicken mot härskaren själv. Maktutövningen i världens centrum är nu det enda som förtjänar uppmärksamhet. 

Detta om framsidan. Hur ser då baksidan ut? Bildmaterialet därifrån är sparsamt eller obefintligt. På bildens framsida ter sig våldet som en strukturerande kraft. På baksidan framträder våldet som en utplånande händelse: en bomb som pulvriserar ett bostadskvarter, kroppar som slits sönder när de träffas av eld från automatvapen, cyanvätegas som pumpas ut i förintelselägrens kammare, höghus med tusentals människor i som exploderar och rasar samman till en hög av damm och skrot, båtar som förliser på Medelhavet och tar med sig passagerarna i djupet, skyddssökande som går under vid Europas gränser. 

De som erfar sådana händelser dokumenterar dem sällan. I den mån vittnesbörd finns består det av fotografier av döda kroppar eller också av bilder på överlevande: de flyr för livet, som nioåriga Kim Phuc från Trang Bang i Vietnam försöker springa ifrån det brinnande napalmet som klibbar vid hennes kropp; eller också hukar de i trasor bland ruinerna, som de överlevande från fristaden Canudos i Brasiliens inland, vars invånare först belägrades och sedan massakrerades av landets militär. Fotografiet från Canudos 1896 är möjligen det första i sitt slag. Det föreställer de överlevande tidigt i gryningen, efter att de genomlevt och överlevt det absoluta våldets natt.

Jag skrev att The Situation Room tydligt visar att den döljer … Vilket är ett annat sätt att säga att fotografierna från Vita huset väcker betraktarens begär efter den kompletta bilden, den omöjliga bilden.

Skulle vi kunna tänka oss ett motiv som inte bara rymde presidenten med rådgivare, inte bara drönarbilderna som de tittar på, och inte heller bara bilderna från kommandosoldaternas kroppskameror under räden, utan också de bilder som måltavlorna hade filmat, om de med en egen kroppskamera hade kunnat registrera sin likvidering?

Det vore i så fall en bild vars motiv skulle sammanföra två saker som hör ihop, men som vi aldrig ser tillsammans eftersom det ligger i maktens intresse att hålla isär dem. Plötsligt skulle vi se relationen mellan kontorsrummet och det utplånande våldet. Vi skulle varsebli orsakskedjan i dess helhet, den utförda ”handlingen” från början till slut: en och samma bild skulle visa både den välmenande teorin och den osköna praktiken, initieringen och implementeringen, beslutet och verkställandet, befallningen och Neptunspjutet. Framsidan och baksidan – inför dessa fotografier delas mänskligheten.

Läs andra artiklar av Stefan Jonsson 

Texten är en bearbetad version av inledningen till Stefan Jonssons kommande bok ”Där historien tar slut – makt, monster och motstånd i en delad värld” (Norstedts).