Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-20 02:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/stefan-jonsson-sven-lindqvist-sag-och-skrev-med-chockerande-klarhet/

Kultur

Stefan Jonsson: Sven Lindqvist såg och skrev med chockerande klarhet

Sven Lindqvist, 2005. Foto: Claus Gertsen/TT

Sven Lindqvist var en av efterkrigstidens stora reportrar och essäister. DN:s Stefan Jonsson minns en författare som blev ett stilbildande kraftcentrum i det svenska intellektuella livet.

Rätta artikel

Efter ett långt skapande liv som avsatte en ström oefterhärmliga böcker har Sven Lindqvist satt punkt. I gränslandet mellan det poetiska och det dokumentära utvecklade han en prosakonst som bars av sanningslidelse.

Vägen mot sanningen gick för Sven Lindqvist genom den litterära gestaltningen. Resultatet var en essäistik som förnyade svensk litteratur. Den vann stora internationella framgångar, först i början av 1960-talet (med reportage från Kina), därefter i 1970-talets början (med verk om Latinamerika), slutligen från 1990-talet och framåt med fyra sammanflätade böcker – ”Bänkpress”, ”Ökendykarna”, ”Utrota varenda jävel” och ””Nu dog du” – där Lindqvist steg ned i sitt eget drömliv och samtidigt klargjorde ”den europeiska tankens kärna”. Sällan har västvärldens arv frilagts med en lika chockerande klarsyn.

Läs mer: Författaren Sven Lindqvist är död 

Sven Lindqvist såg DN:s kulturredaktion som sin publicistiska hemort. När jag började jobba på redaktionen i mitten av 1980-talet var han en frånvarande närvaro. Hans artiklar anlände punktligt: reportage, recensioner, polemik. Redaktören behövde aldrig rätta ett kommatecken. I egen person dök han upp på stormötena en gång i månaden. Han stod i utkanten av rummet, med brillorna uppskjutna i pannan som ett extra par ögon. Sven hade sett medarbetare komma och gå. Sin första DN-artikel skrev han 1951.

Han växte upp i Älvsjö utanför Stockholm och gick gymnasiet på Södra latin. Han läste litteraturhistoria och kinesiska på Stockholms högskola där han längre fram, 1966, disputerade på en avhandling om Vilhelm Ekelund. Det var på Södra latin han blev författare. Alla i kamratkretsen skrev. På söndagarna träffades de hemma hos Tomas Tranströmer för att diskutera varandras texter.

Bokdebuten våren 1955 hette ”Ett förslag”, en fräck liten skrift. Lindqvist föreslog inget mindre än en ny litteraturart. Hans inspiratör var just Vilhelm Ekelund, som hade drömt om en essäistik som handskades så fint med idéer och erfarenheter att läsningen blev lika spännande som en roman.

Lindqvist betonade ofta att hans generation var gynnad. Det var förhållandevis enkelt att bli publicerad. Den äldre generationen, sargad av kriget, omfamnade ungdomen som ett löfte om en fredligare framtid. Kulturinstitutionerna expanderade. Dessutom: efter kriget öppnades världen. När Olof Lagercrantz knöt Lindqvist till DN:s kulturredaktion lät han honom få den växande reselitteraturen som bevakningsområde. Den unge kritikern konstaterade att det mesta var skräp. 1953 frågade han lakoniskt: ”Varför blir reseberättelser tråkiga?”

Någonstans här formades hans projekt – dels genom upptäckten att världen återstod att skildra i ett nytt slags reselitteratur, dels genom viljan till en ny essäkonst à la Ekelund. Hans första riktigt stora satsning var ”Hemmaresan” från 1959, som byggde på en vistelse i Grekland. Resan dit var ett slags landsflykt. I ”Reklamen är livsfarlig” 1957 hade Lindqvist angripit den ekonomiska grundvalen för tidningsbranschen med följden att han idiotförklarats och kastats ut från DN.

”Reklamen är livsfarlig”, 1957. Foto: Bonniers

1960 for Sven och Cecilia Lindqvist till Kina. De studerade vid Pekings universitet och Sven arbetade sedan som kulturattaché vid ambassaden. I efterdyningarna av det stora språngets misslyckande anlände de unga svenskarna till ett Peking där folk köade på gatorna för att komma in på kommunbespisningen. ”Drömmen om ett enda riktigt mål mat svävade som en nästan synlig hägring över staden”, skrev Lindqvist i ett av reportagen som samlades i boken Kina inifrån.

Läs mer: Här är fem av Sven Lindqvists viktigaste böcker 

Maos Kina var ett stängt land. Lindqvist tillhörde vid sidan av vännen och rivalen Jan Myrdal de första västerlänningar som rapporterade därifrån. Texterna utstrålade skarpt intellekt och glupsk nyfikenhet, men också en lyckokänsla – av att vara stadd i förvandling och spridas ut i världen och bland människorna.

Lindqvist förband den känslan med jämlikhet, demokrati och rättvisa. I ”Myten om Wu Tao-tzu” från 1967 uttryckte han saken i mötet med kollektiva livsformer. Berömd är scenen där han kliver ner bland kropparna i badhuset i Hai Dian och botas från sin individualism: ”Och inuti min unga, svenska, nybadade kropp medan den njuter av sin egen tyngd, känner jag ännu tyngden av en gammal kinesisk arbetares kropp.”

En av Lindqvists mest lästa böcker: ”Myten om Wu Tao-tzu”, 1967 Foto: Bonniers

Myten om Wu Tao-tzu blev genast en klassiker. Ingen annan bok sammanfattar bättre 1960-talets internationella uppvaknande. I förhäxande montageform, inspirerad av den kinesiska teckenkonsten, gjorde Lindqvist upp med den europeiska kulturens trädgårdsidyll. Försåvitt de intellektuella inte ville förtvina bakom sin hinna av guld, måste de våga blicka in i den europeiska civilisationens mörker.

I Kina inhandlade Lindqvist en Volvo Duett till diplomatpris. Bilen fraktades från Peking till Calcutta. Efter ett halvårs kuskande genom Indien reste paret tillbaka till Sverige via Pakistan, Iran, Irak, Syrien, Turkiet och upp genom Europa. Några år senare, när ”Myten om Wu Tao-tzu” var färdigskriven, lät de skeppa Duetten till Peru. Sydamerika var nästa projekt. De framgångsrika reportagen från Kina och Asien hade återgett Lindqvist en plats i DN och tidningen gav honom i uppdrag att sammanfatta tillståndet i Sydamerika och söka upp Che Guevara som var i Bolivia för att göra revolution.

Sven Lindqvist, 1969. Foto: Lasse Olsson

Lindqvist nådde fram till Cochabamba i bolivianska Anderna lagom för att möta uppsluppna amerikanska agenter som firade dödandet av Che. Sedan körde han och familjen runt i Duetten i mer än ett års tid. För artikelserien från Sydamerika, samlad i ”Slagskuggan – Latinamerika inför 70-talet”, fick han Stora journalistpriset.

En än större bedrift är böckerna som följde, ”Jord och makt i Sydamerika” och ”Jordens gryning”, som inte bara gick till botten med fattigdomsproblemet i Latinamerika utan också rymde en analys av den kapitalistiska världsordningens tendens att göra allt fler människor ekonomiskt överflödiga. Vad ska ske med dem, som ur ekonomisk synpunkt inte behövs?

Lindqvists författarskap var en pågående undersökning av den uppfinningsrikedom med vilken europeiska politiker och tänkare hanterat de ”övertaliga” – från utrotningen av Amerikas och Australiens urbefolkningar till Förintelsen. Folkmordet och förtrycket är det alternativ som privilegierade stater och klasser oftast föredragit framför demokratin.

I Latinamerika var orättvisorna så skriande och överklassen så förstockad att förändring måste ske med revolutionär metod, skrev Lindqvist. I Sverige däremot förespråkade han de små stegens reformism. I ”Gräv där du står” 1978 tillämpade han den forskningsmetod han använt i Latinamerika på svensk cementindustri. Målet var en handbok för arbetare att utforska sina jobb: klarlägga maktförhållandena, spåra vinsterna och ta historien i sina egna händer. Boken banade väg för en folkrörelse och anslöt sig till dåtidens intensiva diskussion om löntagarinflytande. Lindqvist engagerade sig i debatterna. Han var en skicklig polemiker. I debattböcker som ”Hamiltons slutsats” (om möjligheternas 1970-tal) och ”Framtidslandet” (om systemskiftets 1990-tal) märks hans förmåga att identifiera motsidans blinda fläckar, en metod han förfinat genom att i sina essäer vända den mot sig själv.

Sven Lindqvist ogillade påhitt men brann för fakta och belägg, som han förädlade till diktning.

Samtidigt genomgick Lindqvist en kris som ledde till uppbrott, skilsmässa och ett nytt äktenskap, med Agneta Stark. Krisen avsatte ”En älskares dagbok” (1981) och ”En gift mans dagbok” (1982). Liksom hans övriga böcker väckte de debatt. Hur närgången får en författare vara när han skildrar sina närmaste? Kan en man så öppet röja sin rädsla för impotens?

I ”Bänkpress” från 1988 möter vi Sven Lindqvist som kroppsbyggare. Han ligger på gymmet och lyfter av sig sitt gamla äktenskap. Här inleds nästa fas av författarskapet, där hans essäistik drevs mot en fusion av historieanalys, reseskildring och drömtydning. I ”Bänkpress” förbereder han en resa, i ”Ökendykarna” påbörjar han den, i ”Utrota varenda jävel” genomför han den och i ”Nu dog du” drar han slutsatserna.

Att det europeiska samhället vilar på förtryck och folkmord är ingen originell tanke. Men till skillnad från många historiker, forskare och författare vågade Lindqvist diskutera vilka slutsatser vi bör dra av denna sanning. Borde vi inte, frågade han redan i ”Myten om Wu Tao-tzu”, ”vara beredda att exakt ange vilka offer vi anser vår nuvarande samhällsform vara värd?” Tjugofem år senare besvarade han frågan: Utrotning. Utrotning av varenda jävel eller, som Joseph Conrad skrev, ”all the brutes”. Detta var, historiskt sett, priset för vår civilisation.

”Utrota varenda jävel” kom ut 1992. Foto: Bonniers

Och det tycktes fortsätta. När ”Utrota varenda jävel” kom ut 1992 stod det klart att den öppna rasismen återvänt till Europa för överskådlig tid. I Sverige marknadsförde Sjöbopartiet och Ny demokrati sin främlingsfientlighet som fosterlandskärlek. John Ausonius, Lasermannen, påbörjade sin privata invandrarutrotning. 

År 1992 hade också järnridån just fallit och frågan om kommunismens brott stod högt på debattordningen. Högerdebattörer ansåg att den europeiska vänstern i dess helhet, inklusive reformsocialister som Lindqvist, bar en kollektiv skuld för kommunistregimernas förbrytelser.

Det fanns också en tredje stor fråga, som gällde det mångkulturella samhället och den eurocentriska världsbilden. Modernitet, utveckling, framsteg och frihet hade länge framställts som europeiska påfund som godhjärtat spridits till ”mindre utvecklade” samhällen. Nu efterlyste postkoloniala tänkare en mer nyanserad historieskrivning.

Mot denna bakgrund är det lätt att se varför ”Utrota varenda jävel” blev en av 1990-talets mest omdebatterade böcker. Den lyckades knyta ihop alla dessa diskussioner med varandra i en gastkramande reseskildring. Den översattes till fjorton språk och är i dagens USA och Storbritannien en standardreferens på sitt fält. 

Sven Lindqvist ogillade påhitt men brann för fakta och belägg, som han förädlade till diktning. Han tillhör efterkrigstidens främsta reportrar, essäister och världsresenärer: Bruce Chatwin, W G Sebald, Ryszard Kapucinski, V S Naipaul och Claudio Magris, låt vara de alla saknar Lindqvists politiska glöd och kärlek till arkiven.

I efterkrigstidens svenska offentlighet tillhör han den handfull författare som under en hel livstid var lika närvarande i litteraturen som i kulturdebatten. I några årtionden efter andra världskriget fanns en möjlighet som han och hans generation grep. (Eller var det så att de uppfann den?) Det var möjligheten att försörja sig på att skriva genreöverskridande sakprosa. I skärningspunkten mellan kultur- och utrikessidorna, universiteten och förlagen uppstod ett intellektuellt kraftcentrum. Från den mittpunkten utgick radikala energier, både politiskt och konstnärligt, som förnyade litteratur och samhällsdebatt. Mediet för förnyelsen var det slags essäistik och dokumentarism, på en gång estetiskt avancerad och samhällstillvänd, som Lindqvist förkroppsligade.

Därför förblev han under ett halvt sekel en oundgänglig röst i det offentliga samtalet, stilbildande och inspirerande för yngre generationer av essäister, reportrar, forskare, diktare och samhällsengagerade medborgare av alla slag. I dag är punkten satt, orubbligt. I morgon vandrar texterna vidare. Vi som ägnar oss åt essäistik och reportage ska fortsätta i hans spår.

I början av 2018 kom boken "Sanningskonst" där Sven Lindqvist samtalar med Stefan Jonsson om sitt skrivande. Foto: Hossein Salmanzadeh/TT

Under de samtal jag för några år sedan förde med Sven frågade jag om han någon gång varit nära att dö. Han tände inte. Han konstaterade bara att det var märkligt att han klarat sig genom livet så oskadd både kroppsligt och själsligt. Sedan vände han på resonemanget. Han hade gjort sitt bästa för att skydda sina närmaste och sig själv från faror. Han påstod rentav att det som gjorde att paret Lindqvist under sin långa Latinamerikaresa aldrig råkade illa ut var att de reste omkring med ett litet barn. ”En treåring kan vara ganska avväpnande gentemot sin omgivning.”

Jag tyckte väl inte att resonemanget höll, men märkte när jag skrev ner det hur elegant Sven hade turnerat min fråga. På frågan om döden hade han blixtsnabbt lagt fram ett svar som handlade om barn, kärlek och solidaritet.