Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-19 10:29 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/stefan-jonsson-var-migrationspolitik-ar-ett-svek-mot-sjalva-framtiden/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Stefan Jonsson: Vår migrationspolitik är ett svek mot själva framtiden

Den samtida migrationsdebatten saknar historiskt djup och har därför snabbt kunnat förskjutas mot avgrunden. För den regerande generationen av politiker i Europa blir eftervärldens dom hård, skriver Stefan Jonsson, professor vid Linköpings universitet. 

För 78 år sedan reste Bertolt Brecht som flykting genom Sverige. Han bodde några månader på Lidingö, men for i april 1940 till Finland, därifrån till Moskva och sedan med järnväg till Vladivostok och vidare över Stilla havet till Los Angeles, där han i några år var brödskrivare i Hollywood. Så här skrev han från Helsingfors 1940.

På flykt från mina landsmän

Har jag nu nått till Finland. Vänner

Som ända fram till igår var okända för mig ställde ett par sängar

I nystädade rum. I högtalaren

Hör jag hur avskummet kungör sina segrar. Nyfiket

betraktar jag en karta över kontinenten. Långt upp i

Lappland

Tätt intill Norra Ishavet

Ser jag fortfarande en liten dörr. 

Brechts berömmelse var dåligt skydd i ett Sverige där den nazistiska diktaturen hade många ögon och öron. Vart han än kom såg han ändå alltid en utväg: en dörr, om än liten, om än den vette ut mot Norra Ishavet. Ibland fanns också en säng.

Moshin Hamid, exilförfattare i dagens värld, skriver i sin senaste roman ”Exit West” om de magiska dörrarna. Flyktingarna Nadia och Saeed vilkas hemstad har blivit ett slagfält och en dödsfälla öppnar en bakdörr och befinner sig på de grekiska öarna. Där öppnas en annan dörr som tar dem till London. Via en tredje passage når de till Kalifornien.

Vad som ur Brechts och Hamids perspektiv är frihetens dörrar har i västerländsk retorik andra beteckningar: illegal invandring, trafficking, människosmuggling. Få åtgärder är för dagens politiker otänkbara, när det gäller att stoppa migranten.

I debatten om asyl och migration saknas det historiska djupet. Till exempel detta: att migrationen är regel. Eller detta: att ju större de socioekonomiska klyftorna är mellan olika länder, desto mer pratar vi migrationskontroll; och ju mindre de socioekonomiska klyftorna är, desto mer pratar vi fri rörlighet. Eller detta: att asylen är en av mänsklighetens äldsta inrättningar, äldre än Sverige, äldre än statsväsendet, äldre än kristendomen. 

När diskussionen saknar det historiska djupet, upprepar sig de historiska misstagen. Skärper vi blicken ser vi facit redan nu. För den regerande generationen av politiker i Europa blir eftervärldens dom hård. De har pekat ut migrationen som ett exceptionellt problem. Därmed har de skapat en framtid där ideologier som nationalism, rasism och fascism åter kan framträda som försvarbara politiska inriktningar.

Mycket så kallad invandringskritik yttras från en solid plattform av nedärvd, institutionaliserad rasism.

Det finns naturligtvis undantag, liksom det alltjämt finns dörrar. I stället för att se migrationen som problem bör vi se den som ett givet inslag i samhällenas historia. Vi närmar oss nu den punkt där det blir nödvändigt att ta ställning. Antingen en framtid där människan, alla människor, även fortsättningsvis har rätt att flytta och få en fristad när de behöver det. Eller också en framtid där bara en viss sorts människor kan röra sig över gränserna.

I praktiken gäller redan det sistnämnda. I princip har dock funnits en enighet om det förstnämnda. När denna principiella enighet vittrar bort, när de organisationer som är satta att bevaka migrantens mänskliga rättigheter inte längre får staternas stöd, får vi räkna med massgravar djupare än Medelhavet. Vi är på väg i den riktningen. I Ungern har det just blivit straffbart att bistå flyktingar. Etablerade internationella hjälporganisationer som hjälper skyddssökande tvingas nu lämna landet. Att utföra normalt humanitärt arbete kommer i morgondagens Europa att fordra ett stort mått av medborgerlig olydnad. 

I skrivande stund arbetar FN fram en ny global överenskommelse om migrationen. Generalsekreterarens rapport ”Making migration work for all” formulerar några utgångspunkter: ”för alla inblandade är migration snarare en möjlighet än en utmaning. Alternativet är mer misstro och diskriminering gentemot migranter, mer främlingsfientlighet och fler misslyckanden med att hantera större och sammansatta migrations- och flyktingrörelser. Detta är ett oacceptabelt scenario, som vi måste söka förhindra.”

Generalsekreteraren pekar ut migrationen som en möjlighet att nå de hållbarhetsmål medlemsstaterna kommit överens om. Migrationen motverkar ojämlikheten inom stater, eftersom invandrare driver på den ekonomiska tillväxten. Den kan också minska ojämlikheten mellan stater, eftersom migranterna skickar hem pengar och främjar kunskapsspridning. Rätt hanterad kan migrationen minska de globala klyftorna på ett sätt som gynnar alla stater.

Sedan korrigerar sig generalsekreteraren: ”Migrationen ska inte bara ses ur staternas perspektiv … Ytterst handlar det om människor.” Landet där du råkar vara född utgör i dag den enskilt viktigaste faktorn som bestämmer din förmåga att göra det bästa av dina förutsättningar. Vissa föds till ett överflöd av möjligheter, andra till utarmning. ”Migrationen erbjuder individer möjlighet att göra det mesta möjliga av sina liv och uppnå den värdighet som våra föregångare instiftade i den universella deklarationen om mänskliga rättigheter. Deras sökande efter jämlikhet är legitim.”

Jag citerar FN-dokumentet för att mäta hur snabbt vår migrationsdebatt förskjutits mot avgrunden. Vilken regeringsföreträdare eller partitopp i Almedalen vågar ens citera FN:s generalsekreterare: ”Migrantens sökande efter jämlikhet är legitim.”

Deras valmanifest presenterar inte en migrationspolitik som fungerar för alla, utan en som påstås passa Sverige och svenskarna. Migranten som människa är glömd, liksom världen utanför Europa, och i den mån Europa och EU omnämns så är det som en syndabock för att Sverige fått ta emot för många asylsökande.

Konkret märks förskjutningen på att två saker hamnat i centrum för diskussionen: välfärd och säkerhet. Eller rättare sagt: vår välfärd och vår säkerhet. Förvisso förtjänar sådana frågor stor uppmärksamhet. Det anmärkningsvärda är att de i dagens valrörelse kopplas direkt till migrationen. De flesta partier har övertagit SD:s falska budskap, att ”utlänningarna” inverkar negativt på ”svenskarnas” välfärd och säkerhet.

I fråga om välfärden har finansdepartementet satt tonen. Vi har inte råd med mottagning och integration av alltför många invandrare; tidigare migrationspolitik var därför ekonomiskt och socialt ohållbar, menar finansministern. Här är sanningen att det beror på perspektivet. Vad som är stora utgifter för staten har inneburit motsvarande välfärdsintäkter i kommunerna. Landets goda tillväxt sker delvis tack vare det stora flyktingmottagandet 2015–2016 – och framtida välfärd förutsätter att det kommer än fler invandrare.

Det påstods att flyktingmottagandet förde Sverige till randen av en systemkollaps. Egentligen skedde motsatsen. Systemen rustades upp. Staten tvingades investera i länge eftersatt välfärd till alla medborgares gagn. Glesbygden fick nya invånare. Och offentliganställda fick direktkontakt med själva meningen i sitt uppdrag: att hjälpa utsatta människor och bygga samhället starkare.

Även ifråga om säkerheten är retoriken grundlös och budskapet falskt. Inget tyder på att invandring i sig leder till osäkerhet och kriminalitet. Snarare har vi att göra med en ryggmärgsreaktion på terrorismen. Det är värt att erinra om att säkerhetsargumentet använts mest effektivt av nazisterna. En grupp – då judarna, i dag muslimerna – pekas ut som ansvarig för enskildas förbrytelser eller sociala problem. På flera andra områden – kvinnofrid, arbetslöshet, barnuppfostran, boendemönster – sker samma svartmålning.

I ett Sverige och Europa där migrationsdebatten styrs av påhittade fakta är de långsiktiga frågor som väcks i FN-arbetet totalt frånvarande. Grovt sett finns två skäl till att diskussionen blivit så snedvriden.

Det ena är att invandringsfrågan är nära förknippad med frågan om invandrarna. Många som säger sig vilja minska invandringen menar egentligen att de vill minska ner på ett visst slags invandrare. Mycket så kallad invandringskritik yttras från en solid plattform av nedärvd, institutionaliserad rasism.

Det andra skälet är att migrationsfrågan erinrar om globala maktförhållanden som européerna gärna förtränger. Det yttrar sig i att migrationens drivkrafter sällan omnämns när integrationsfrågor och medborgarskap kommer på tal. Vilket i sin tur leder till en kortsiktig och verklighetsfrånvänd politik. Den kommer att handla om slöjor, handslag, förorter, hederskulturer, smugglare och terrorism, snarare än om de globala obalanser som orsakar migration. Mycket av dagens migrationspolitik – och även en del journalistik och forskning – präglas av önsketänkande: om vi avlägsnar symptomen, så avhjälper vi också problemen.

Vi kan dra en parallell till klimatfrågan. Där har vi lärt oss – och politikerna påminner oss gärna – att energi- och infrastrukturen i alla länder, städer och orter ända ner till hushållets nivå måste förändras, och att Sverige bör gå i spetsen för detta. 

När senast hörde vi en politiker påminna oss om att migrationsfrågan fordrar en förändring av världens ekonomiska och politiska infrastruktur, och att Sverige bör gå i spetsen genom att envist göra upp med sitt rasistiska förflutna, värna asylrätten och bistå unga i fattigare världsdelar i deras sökande efter en välfärd som gör det möjligt för dem att förverkliga sina livsmål?

För en generation sedan fanns i alla riksdagspartier politiker med vilja och förmåga att slå an en sådan ton.

Icke längre. Och då har jag inte nämnt den etiska frågan. 78 år är en människoålder. Under andra världskriget fick Brecht fristad i Danmark, Sverige och Finland. Idag föreslås på högsta nivå ett avskaffande av asylrätten i Europa. Många begrundar detta. Många förtvivlar. Samtidigt som de sista vittnena från Förintelsen dör, brister den enighet som funnits i Europa om att försvara asylrätten, medan invandrare och minoriteter återigen kläs av sin mänsklighet och jagas ner. I Italien beskjuts afrikanska migranter. I Belgien skjuter polisen skarpt när en flyktingfamilj söker undkomma i bil, och den tvååriga dottern dör av ett skott i ansiktet. Deltagarna i den politiska diskussion som denna vecka kulminerar i Almedalen tiger om sådana frågor. Däri deras svek mot nutida och framtida generationer.

Fakta

Stefan Jonsson är medarbetare i DN Kultur och professor vid Institutet för forskning om migration, etnicitet och samhälle, Linköpings universitet

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.