Fridhemsplan är ett märkligt namn, för här finns varken lugn, trivsel eller ordning. Snarare en anonym asfaltsröra som precist kallas ”fulast i stan” i en pophit från 2008.

Här utspelar sig Stefan Lindbergs nya roman ”Splendor”, där en författare med samma namn funderar över varför en gåtfull kultledare vet så mycket om hans uppväxt.

– Boken handlar om allt som jag inte vill att mina barn ska börja med: droger, sekter, och flegma.

Vi möts vid Bingo Fridhemsplan, som kallar sig sifferhallarnas Rolls Royce. Han slänger en knappt påbörjad cigg på trottoaren och vi går in. I bakgrunden hörs upprop: ”Tjugotre. Tvåa, trea.”

En man med lapp för ögat nickar till de piffiga stammisdamerna vid entrén och sätter sig längre bort. Stefan Lindberg höjer nöjt på ögonbrynen.

– Fridhemsplan är bortom räddning. Men det är också den enda platsen i Stockholm med folk från alla klasser. Jag kan känna leda inför överdådet på Södermalm, där man alltid har fyrtio öl att välja mellan. Shit, nu låter jag som en göteborgskommunist.

Vissa i kvarteret försöker rensa bort mysruffet, som den nyöppnade köttbutik som ”skär entrecôten med vördnad” och slår in den med lackat sigill. Stefan Lindberg suckar.

– Vi försöker göra allt till något det inte är. Kärleken till och med. Har du haft Tinder någon gång? ”Du ska inte röka, du ska bla bla, vara si och så lång.” Alla som har älskat vet att det handlar om att acceptera och att jämka. Jag ser det där som kapitalismens slutgiltiga seger. Vi har blivit experter på relationer men amatörer på att älska.

Så vad har gått förlorat?

– Förälskelse är något fruktansvärt. Slavoj Zizek beskriver den älskade som ett kinderägg som man slår sönder för att få tag på innehållet. Det är den märkligaste kraften på jorden.

Vi börjar imitera den slovenska vänsterfilosofen. Stefan Lindberg snörvlar och jag fyller i: ”And so on, and so on…”.

Apropå kärlek dyker Stefan Lindbergs exflickvän författaren Linda Boström Knausgård upp i bokens skildring av huvudpersonens bohemiska och knarkiga nittiotal. Snart får väl hennes autofiktiva författar-ex en egen hylla i bokhandeln?

– Vi blev tillsammans när jag gick på Biskops-Arnö och jag lärde mig mycket av henne. Men mitt nittiotal var framför allt en rätt stökig strävan efter att förstå vem man var. Eller som min förläggare sa: ”Stefan, jag hoppas att du inte har sysslat med en tiondel av allt det du skriver om.”

Stefan Lindbergs barn undrade vem som vill läsa om en författare som har femtioårskris vid Fridhemsplan. Så kände han också, och insåg snart att det är skrämmande att skriva om sig själv.

– Det är som att gräva upp en grekisk kruka med bilder från ens liv på: fritt val fotografi i skolan, en lägenhet i Spanien. Så slänger man den i gatan, säger han och formar en handexplosion.

Hans förra roman ”Nätterna på Mon Chéri” handlar om Palmeutredningen, och mysteriet kring sekten Paradiset ger ”Splendor” samma konspiratoriska nerv.

Som DN:s Jonas Thente skriver i sin recension påminner boken om alla killars första favoritförfattare Paul Auster. När jag var ung verkade hans böcker handla om att återskapa sig själv, men med vuxna ögon verkar de snarare berätta om manlig isolering. Troligen är det Stefan Lindberg som tillfört den nyansen till genren. Noirmannen, Palmespanaren, sektrekryten – ja, författaren – alla är de enslingar.

För att nå fram till varandra, och se in i varandras själar, använder Paradiset vissa tekniker och psykedeliska droger.

– Alla människor letar ju efter en förlorad familj. Vi är fruktansvärt ensamma fastän vi har folk omkring oss. Därför finns det också en fasansfull kraft när folk vänder sig åt samma håll. Själv får jag individualitetspanik bara i ett demonstrationståg.

Som barn var han livrädd för döden och i åttan började han med anden i glaset.

– Klart jag inte tror på det. Men it fucking worked varje gång.

Så en dag efter skolan bankade Stefan Lindberg Nya testamentet i köksbordet. Han hade blivit frälst under konfirmationen, vilket temporärt befriade honom både från dödsångest och från det trygga svenssonhemmet i mexitegel. Han hoppade mellan Alingsås frikyrkor, lät håret växa och grundade det kristna metalbandet ”Eternity”. Väckelsen blev hans punk.

Men tanken på oändlighet blev olidlig till slut, så han tog snart farväl av sin gröna Ibanez-gitarr och Jesus och lät The Smiths bli de nya husgudarna. Men i dagens nyandliga värld av stjärntecken och tarot är han ständigt rädd för att bli nyfrälst igen.

Ibland ser Stefan Lindberg ut som en missionär själv, i sin smala slips på vit skjorta, med glada ögon och gestikulerande händer. Han berättar om ett Youtubeklipp han ser varje år, där Anthony Burgess och Isaac Singer – två åldrade författare, en katolik och en jude – båda förklarar att människan måste vara i ständigt uppror mot Herren över världens grymhet.

– Denna ilska är ett accepterande av att Gud finns, men inte ingriper. Han kommer inte att hjälpa dig slippa coronaviruset eller att få bra recensioner i Borås tidning.

Är världen så avförtrollad? Vi sneglar tillbaka mot främlingen med ögonlapp. Han svajpar ivrigt på sin mobiltelefon.

Läs mer:

Bokrecension: I ”Splendor” går författaren Stefan Lindberg sönder

Tre manliga författare: ”Mannen är långt ifrån död inom konsten”