Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-21 00:46

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/stig-hansen-och-clas-thor-ivar-lo-johanssons-kvinnosyn-forandrades-efterhand/

Kultur

Stig Hansén och Clas Thor: Ivar Lo-Johanssons kvinnosyn förändrades efterhand

Bronsbyst i Ivar Lo-parken på Södermalm. Foto: Jan E Carlsson

Anklagelserna mot Ivar Lo-Johansson som kvinnohatisk i sina reportage skymmer hans verkliga insats, arv och förtjänster. Det skriver Stig Hansén och Clas Thor, redaktörer för bokserien ”Reportagets mästare”.

När Cecilia Aare tycker att det är dags att omvärdera Ivar Lo-Johansson som reporter (DN 5/9), är det delvis ett riktigt påpekande. Hans tidiga reportage, som kom för 90 år sedan, innehåller i flera delar en nedlåtande kvinnosyn och det är förstås beklagligt.

Men de innehöll också så mycket mer: han tog oss med ner i smutsiga gruvor, han skildrade statarnas eländiga villkor, han kritiserade idrotten, han belyste åldringsvårdens stora brister – sådant som var nytt för svenska läsare.

När vi därför för 30 år sedan i en urvalsvolym med hans reportage lyfte fram honom som reporter och skrev att han lärde oss att angripa världen underifrån – vilket Cecilia Aare nu ifrågasätter att han själv gjorde – var det för att våra blickar såg just de huvuddragen. Och hur han bedrev journalistik på många fronter: i radio, i tidningar, i böcker. Han såg till att missförhållanden belystes. Hans syn på kvinnor förändrades också efterhand och han åstadkom samhällsförändringar. Inte minst hans avgörande bidrag till att få slut på statarsystemet i jordbruket var viktigt för kvinnorna. 

Och vi, vi var unga och reste med honom och hans hållning som förebild bland annat till Kina och ut i Europa och skrev reportage därifrån, om städer och landsbygd, om kejsare och bönder, om förtryckare och förtryckta. Vi ville se världen. Precis som han gett sig ut i världen. Allt var möjligt. Det gick att fånga motsättningarna!

För att än starkare belysa verklighetens sprickor och olika sätt att se på livet, vandrade vi i vår bokserie ”Reportagets mästare”, som Ivar Lo-Johansson alltså inledde, sedan vidare för att lyfta fram andra som i Sverige olyckligtvis inte var kända som reportrar, som Hanna Krall, Jane Kramer, Djuna Barnes, Martha Gellhorn och Svetlana Aleksijevitj. De har bland annat skildrat Förintelsen, krig, kärnkraftskatastrofer. Och kärlek, bohemer, hur folk som reser tas emot när de kommer till främmande länder.

Om 30 och 90 år kommer kanske deras sätt att se på tillvaron att omvärderas. Det viktiga nu och framöver är att fortsätta att arbeta med reportaget som litterär och allsidig konstform, för som Svetlana Aleksijevitj så tidlöst sa till oss 20 år innan hon fick Nobelpriset i litteratur: ”Jag vill förstå. Människor har ett behov av att berätta. Jag har ett behov av att lyssna. Varför är det si eller så? Vad är det för människor som fördöms och hyllas?”

Stig Hansén 

Clas Thor

Redaktörer för ”Reportagets mästare” 

Läs även: Så frossade arbetarförfattaren i bilden av kvinnor som smutsiga och liderliga