Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Stig Lindberg på Gustavsbergs porslinsmuseum

I år skulle formgivaren Stig Lindberg ha fyllt 100 år. DN:s Birgitta Rubin kastar sig in i föremålsvimlet på Gustavsbergs porslinsmuseums jubileumsutställning som visar hans bredd och lekfullhet.

Formgivning

”Stig Lindberg 100”

  • Gustavsbergs porslinsmuseum, Värmdö.

”Det här är min barndom!”. Sägningen duggar tätt på jubileumsutställningen för Stig Lindberg 100  år – flera generationer svenskar har en när och kär relation till folkhemmets flitigaste formgivare. Jag med.

Gustavsbergs porslinsmuseum har förstås räknat med en hög nostalgifaktor för denne samlarfavorit, mäkta populär även i Japan och USA, vars formgivning är aktuell också i nytillverkning.

Målet är att visa Lindbergs makalösa mångsidighet med närmare 200 objekt från sent 1930- till tidigt 80-tal: teckningar, måleri, skulptur, offentlig konst, textil, fajans, stengods, porslin, plast, emalj, glas, grafisk formgivning, illustrationer, apparater. Lägg till det personliga brev, foton, filmklipp.

Så montrarna bågnar i museets enda utställningsrum, väggarna är fullpackade och även fönsterkarmarna belamrade – en myllrande mångfald i alla tänkbara stilar och material. Podierna i wellpapp är dessutom klädda med Lindbergs festliga omslagspapper för ett japanskt varuhus och vissa hyllor snedställda eller asymmetriska.

Allt som allt en kongenial spegling av Lindbergs positiva förmåga att ställa saker på ända, hans dekorativa begåvning och sprudlande men splittrade produktion.

Lindbergs svaghet är samtidigt hans styrka. Den hyperaktive tusenkonstnären från Umeå har skapat något för alla smaker. Jubileumsutställningens tolv teman har en estetisk spännvidd från nonfigurativa emaljskivor och porslin med minimalistiskt dekor, till flödigt handmålade fajanser, organiskt prunkande textilier och hiskliga, lätt surrealistiska skulpturer av barbröstade kvinnor. Vissa objekt i sobert svart, vitt och brunt men mestadels färgsprakande.

Själv blir jag alltid på gott humör av Lindbergs lekfullhet, manifesterad i mönsterglädjen såväl som hans spralliga sagofigurer och nyfikna experiment med nya tekniker och material: ugnssäkert gods, emaljkonst, olika plaster. Lindberg verkade under funktionalismens glansperiod, med målsättningen att hans ”grejer” både skulle vara funktionella och skapa ”glädje med sin skönhet”.

Eftersom utställningen saknar kronologi är det bara att kasta sig in i föremålsvimlet, där nog de flesta i  första hand går på igenkänning. Jag fastnar vid de storsäljande barnböcker som Lindberg illustrerade, däribland Krakel Spektakel. Och i montern ”Industriformgivning” upptäcker jag mina loppisfyndade kylskåpslådor i styrenplast, strax intill en välbekant blå skottehund.

Foto:  Foto i text: Gustavsbergs porslinsmuseum

 Som många barn av 60-talet så stoppade jag min veckopeng i just en sådan plastsparbössa från Handelsbanken. Att Stig Lindberg var formgivaren visste jag förstås inte då, ej heller att han var mannen bakom ”Birka”. Servisen var ny i  mitten av 70-talet då min mamma tvingade mig att välja porslin för mitt framtida vuxenliv. Gissa om mitt tonårsjag jublade över att vareviga födelsedag och jul packa upp nya delar av servisen…

Men den håller faktiskt än i dag, i dubbel bemärkelse. ”Birka” blev Lindbergs sista och allra största försäljningsframgång. Servisen i ljust stengods har en enkel, rustik form (modellen LT), kantad med en dubbel gråblå rand. För den keramiska industrin i Gustavsberg skapade Lindberg hela 120 dekorer till 35 olika servismodeller, och i en monter på temat servisporslin hittar jag en kanna modell LT med den diskreta dubbelranden.

I paraden av kaffekopparna intill finns det snygga tv-setet i serien Colorado, lanserad till boutställningen H 55. Själv har jag i många år letat delar från Lindbergs första servismodell LA, med mjukt trekantiga tallrikar och ovala fat i  enfärgat svart, vitt, ljusblått, limegrönt och buteljgrönt. Först nu fattar jag varför märkningen skiftar. LA-modellen från 1944 togs i storproduktion först 10 år senare, som en del av Colorado-servisen. Den bestod av 28 delar hopplockade från flera olika modeller, som därför kan kombineras och hittas i 10 gemensamma färger.

Så här krångligt kan det vara i Stig Lindberg-djungeln. Det saknas en jubileumskatalog men Colorado-historien finns i ett av Scandinavian retros två späckade klassikernummer om honom, där ett flertal av utställningens föremål figurerar. Tidskriftens redaktör Magnus Palm kommer i höst med ”Stora boken om Stig Lindberg”, vilket kan vara det heltäckande standardverk som länge saknats.

Flera mer biografiska böcker har däremot getts ut om den färgstarke formgivaren. I Gisela Eronns ”Tusenkonstnären Stig Lindberg” (Prisma 2003) finns en rad vittnesmål om den autodidakte arbetsnarkomanen ”Stickan”, ständigt rökande och gentlemannamässigt skrudad i fluga (en finns på utställningen). En snackesalig sällskapsmänniska och entusiasmerande arbetskamrat, som också kunde vara raka motsatsen.

Det finns åtskilliga historier om Lindberg som skoningslös keramiklärare på Konstfack och kontroversiell konstnärlig ledare på Gustavsbergfabriken, där han var verksam i fyra decennier. Mentorn Wilhelm Kåge, mästerdrejaren Berndt Friberg och den unge Stig Lindberg utgjorde ett triumvirat tills han själv blev chef, kränkte och manövrerade ut båda. Han var också ökänd för att norpa andras idéer. Detta pr-geni var samtidigt enligt barnen en ”ekonomisk idiot” och själv utsatt för plagiat.

Utställningen är gjord i samarbete med Stig Lindbergs yngste son och innehåller en del privat material, som skisser, förlagor och unikat som bulliga figuriner med bibliska motiv från hans tidiga karriär. Möbler från det lindbergska hemmet och gobelänger vävda av hustrun Gunnel har arrangerats i en brokig ”hemma hos”-hörna. Filmstjärnan Ingrid Thulin, som var hans sista kärlek, dyker upp i  ett par ekivoka teckningar.

I en andra runda genom utställningen dyker jag ner i montrarna med konstgods, från klassiska serier som Domino, Reptil och Karneval. Glas tillhör ovanligheterna i  Lindbergs produktion men servisglasen han gjorde för Målerås 1943 är stiliga, likaså ”Stapelvaser” i fem olika storlekar för danska Holmegaard. De lustiga glödlamporna han formgav på 60-talet kom aldrig i produktion, men hade säkert gått hem i dag.

Den breda översikten och det tematiska upplägget gör att det är svårt att se några utvecklingslinjer i  Stig Lindbergs produktion – jag letar förgäves efter en röd tråd hos denne kreative kameleont. Möjligen kan lagarbetet på fabriken och kommersiella krav på konstnärer i  industrin, baserat på förändrade konsumtionsmönster, förklara något av bristen på egen kärna.

Man får helt enkelt vara nöjd med att hans trendkänsliga, eklektiska gärning bär på en sådan smittande optimism och uttrycksrikedom.

Ett stenkast från porslinsmuseet i  Gustavsberg ligger konsthallen, som visar den parallella utställningen ”Karneval” med sju nutida konstnärer verksamma i Lindbergs tradition. De har handplockats för ”energin, den keramiska frenesin och lusten till spektakel” – en hållning de har gemensam med den livskraftige hundraåringen Stig Lindberg.

3 x kameleonten Lindberg

Foto: Nationalmuseum

1. Figurinen ”Petrus Fiskaren”

Denna bulliga figurin med bibliskt motiv designade Lindberg i  tre olika varianter omkring 1940. Då var han nyanställd på Gustavsbergsfabriken och fick experimentera fritt med småskulptur och fajanser.

På 40-talet skapade han även unikt konstgods i  chamotte, inspirerad av surrealistiska strömningar, och lämnade den mer klassiska traditionen.

Foto: Nationalmuseum

2. Kaffekopp ”Spisa Ribb”

Lindberg var som mest aktiv i  skapandet av servisporslin. Han pendlade mellan naturinspirerad och avskalad, minimalistisk dekor.

”Spisa Ribb” lanserades på bomässan H55 – kombinationen av den ugnssäkra serien Spisa med den strama dekoren Ribb, som dessutom matchade det flamsäkra bruna godset i den samtida serien Terma.

Foto: Gustavsbergs porslinsmuseum

3. Tallriksförlaga omkring 1980

Denna förlaga är bland det sista som Lindberg skapade. Han var då inte längre anställd på Gustavsbergsfabriken och hade efter hustrun Gunnels död flyttat till Italien. Där levde han med Ingrid Thulin, vars ansikte dyker upp i flera verk.

Är detta en drömbild av paret? Hon var den vackra filmstjärnan, själv var han en spenslig man med smala axlar...

 

Foto: Gustavsbergs porslinsmuseum/Nationalmuseum

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.