Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Stina Wollter vill ge kroppen plats

Hon har blivit folkkär med sina kroppsbejakande danser på Instagram. Men när Stina Wollter dansar för livet gör hon det för sin syster Ylva som dog av anorexi innan hon fyllde trettio.

Av de tre saker Stina Wollter först tänkt ta med till fotograferingen på DN lämnade hon fotot av sin syster Ylva, som trettio år gammal dog i anorexi, hemma i ateljén. Hon fick en plötslig känsla av att det vore patetiskt att posera med henne. Tack vare att jag följer Stina Wollter på Instagram vet jag att hon varit vaken hela natten för att göra klart ett beställningsverk på sex akvareller: olika kroppar som befinner sig i stora språng. Senare på kvällen ska hon, som också är mitt uppe i en skivinspelning, uppträda som ståuppkomiker.

– Jag är i en extrem och intressant situation –med min kreativitet på maxläge. Som tur är har jag en kärlek, Micke, som ser till att det flyter. Jag kan skapa ofantligt mycket och jag kan laga mat och trösta barn men det är ingen ordning på mig. Och då finns han där och tillåter mig att vara typ det manliga geniet.

Hon har just anlänt med tåget från Uppsala. Vi sätter oss på Kulturhusets kafé.

– Men just nu är det för mycket och då känner jag mig lätt trasig, som ett offer. Nyss på Instagram jämförde jag det med ”pliktknullets torra förtvivlan”. Mina metaforer hamnar ofta i köttet.

Vad betyder den?

– Att man ligger där och känner att man har sig själv att skylla, man ställde ju upp på det. Och samtidigt finns en hel historia som gjort att man hamnade i situationen, som började någon annanstans. Man bär sina anmödrars pliktknull i kroppen, liksom egna minnen av att sakna kontroll. Hur många gånger har man inte blivit ofrivilligt tafsad på?

– Många, svarar plötsligt en okänd kvinna som sitter vid ett bord i närheten och som självklart blir en del av Stina Wollters samtal.

Med jämna mellanrum kommer också människor fram och säger att de älskar henne. Tackar för intervjuerna hon gör i ”Söndagarna med Stina Wollter” som sänds på Sveriges Radio. Och för hur hon dansar och delar med sig av sitt liv på Instagram.

Stina Wollter har alltmer blivit en mångkonstnär. Men oavsett uttryck vill hon skapa rum som inte främst är ”trygga” utan öppna, och så fria att något nytt kan uppstå.

– Men jag vill inte analysera för mycket. Vi pratar sönder varandra, ska reda ut exakt varför vi blev som vi blev. Jag har haft en fin terapeut på sistone, som är sträng med det där. Visst måste jag förstå varför jag inte är bra på att skicka räkningar? Nej, säger hon, låt det vara ett mysterium. Vi kan fortfarande prata om våra livsresor men de är inte statiska.

Är det därför du berättar om ditt liv i sociala medier? På Instagram kan du beskriva samma minnen, som dem av din syster Ylva, gång på gång – men på nya sätt.

– Ja. Såhär var det i går och såhär är det i dag när jag åkt tåg, och måste prata från en ny position. Och långsamt ser jag mer och mer. Många pratar om cirklar som sluts men jag tycker att det är tvärtom: cirklar bara öppnar sig hela tiden. Man trodde något var på ett visst sätt men så träffar man en gammal dagisfröken och bilden förskjuts.

Stina Wollter har alltid varit den roliga. Hon har tagit den tramsigt avväpnande rollen i relation till en omgivning som ofta var motsatsen.

Som när hennes föräldrar, skådespelarna Annie Jenhoff och Sven Wollter, tidigt skilde sig.

– Jag var den som alltid kunde skapa ett nytt fokus – om det så krävdes att jag välte ut något över bordet.

Min stackars mamma var på ett sätt också anorektisk. Vi förstod tidigt att hull var äckligt, och att förknippa mat med skam. Men det var Ylva som skulle dö av det.

Hennes storasyster Ylva Wollter hade diabetes och drabbades som tolvåring av anorexi, en ätstörning som hon aldrig skulle bli fri från. Stina Wollter växte upp i sjukdomens skugga.

– Min stackars mamma var på ett sätt också anorektisk. Vi förstod tidigt att hull var äckligt, och att förknippa mat med skam. Men det var Ylva som skulle dö av det. Hon var min närmsta, och jag var konstant beredd. Jag kunde vakna på natten av att hon hade kramper eller hjärtstillestånd och jag har fortfarande det påslaget. Hon var en fantastisk person med den svartaste humorn. Och kleptoman, en av de skickligaste i Sverige. Jag har sett henne sno en vattenmelon och en sodastream samtidigt. Anorexi fryser tiden, och hon frös flickan i sig. Hon kunde se så ofarlig ut. Och hypnotisera folk.

Foto: Anette Nantell

Ylva Wollter visste redan som barn att hon ville bli skådespelare. Hon kom tidigt in på scenskolan och gick i samma klass som Lena Endre och Gunilla Röör.

– Jag är glad att de finns, som en referenspunkt. Jag tänker ofta på henne och den ålder hon skulle haft nu; vilken sorts skådis hade hon blivit? Hade hon också varit en av de där sköna donnorna? Om man ska söka ett svar till min myckenhet ligger det nog i Ylvas enorma begåvning som inte fick blomma. När hon dog kände jag mig som bärare av två liv.

Teater är den enda konstform Stina Wollter backat ifrån.

– Jag hade en mindre roll i en film. Jag var nog rätt bra men övervägde aldrig att fortsätta – min plats var i konsten och teatern var Ylvas.

I tonåren flyttade hon till sin pappa i Göteborg. Han levde då med skådespelaren Viveka Seldahl. Båda hade blomstrande karriärer och Stina passade sin lillebror på kvällarna. Hon hoppade av skolan i nian. Men innan dess hann bildläraren Kjell introducera henne för kroki.

– Och sedan har jag aldrig lämnat det rummet. Konsten var en plats där något stillnade i mig. Utanför var det kaos med familjen och Ylvas sjukdom och relationen med en man som slog mig.

Stina Wollter utbildade sig på flera konstskolor och började arbeta med måleri: men alltid med andra brödjobb vid sidan av. Hon blev tidigt ensamstående mamma. I hennes bilder har barnet varit ett viktigt motiv, ofta en flicka, eller två stycken i randiga tröjor, och hon ser dem som sig själv och systern.

Foto: Anette Nantell

Stina Wollter har också alltid dansat – för sin egen skull, som ett sätt att överleva. Många av hennes minnen är kopplade till dans. Som när systern efter tolv år av svält fick en hjärninfarkt. Stina Wollter bodde hos henne på sjukhuset i flera veckor medan hon långsamt återfick förmågan att röra sig och tala. Och i samma takt kom det anorektiska ältandet tillbaka.

– Mat, rutiner, hygien. Att leva så nära och länge med en anorektiker är som att vara på en öde ö, utan räddning utifrån. Ylva var den enda infödingen och till slut började också jag tala hennes språk.

Mot slutet av tiden började de dansa i korridorerna, som ett sätt att bryta den isoleringen.

– Av någon anledning är det svårt att prata när man dansar. Och så var det vårt gemensamma fuck you till läkaren som sagt att hon aldrig skulle kunna gå igen.

Ylva Wollter levde ytterligare fem år. Hon hade ofta sagt att hon inte skulle fylla trettio och fick rätt. Hon dog fem dagar före födelsedagen.

– Hon försvann in i sjukdomen och min skuld blev allt större: Vem älskade jag? Älskade jag henne av gammal vana eller älskade jag den människan som hon blivit? Sista gången vi pratade ringde hon när jag nattade min dotter och jag sa jag hör av mig om en stund. Men då var det försent. Jag hade avvisat henne. Några timmar senare stod jag vid hennes lik. I relation till det minnet är det alltid märkligt att få frågor om mod. Hur vågar jag dansa i underkläder?

Att Stina Wollter blivit ett av Instagrams stora namn hänger ihop med hennes historia, och tanken på döden. Hon hade inte skrivit dagbok och insåg hur mycket som skulle försvinna. Hon bestämde sig för att börja dokumentera livet, och i det ingick kroppen. Hon pratar om befrielsen i att se sig själv med en konstnärs blick.

– Jag har i hela mitt liv tänkt fruktansvärda saker om mig själv, automatiserat som hunger. Men jag vet vad spännpunkter och volym är för något och jag ville kunna omfamna mig själv på samma sätt som man läser av kantigheten i ett torg. Om jag fotar mig själv hundra gånger. Om jag testar olika vinklar på min kropp, som jag alltid tittat ner på och känt fy fan inför, så framträder den som något fascinerande. Och jag började berätta historien om vad jag såg.

– Men min kroppskonst handlar verkligen inte om att skapa något nytt ideal. Jag vill inte stå och sälja in Bror Hjorth-modellen, för det är också en stereotyp av en riktig kvinna. Och vad är en oriktig kvinna?

När Stina Wollter lade ut sina bilder på Instagram fick hon omedelbara reaktioner: mest kärlek men också förakt. Och det var motståndet som förvandlade hennes konstnärliga projekt till politik och aktivism.

 

Jag absorberar motståndet, som en amöba. Instinktivt får det mig att känna skam; jag känner fortfarande skam inför att visa min kropp, och det är en del av projektet. Men långsamt ger det mig också ett nytt språk som är ännu större.

 

Foto: Anette Nantell

En ensam kväll filmade Stina Wollter sig själv medan hon dansade i köket. Hon var klädd i trosor, bh och strumpor. Filmen började spridas på nätet. Så småningom visades den i ”Malou efter tio” som ett exempel på en växande nätrörelse av ”kroppspositivism”, av att människor visar upp och uttrycker stolthet över kroppar som inte passar in i normen. Men den inbjudna bloggaren Katrin Zytomierska hånade videon och beskrev överviktiga som lata och oattraktiva. Hennes utspel fick stor uppmärksamhet och födde i samma stund en motreaktion: nätuppropet #dansaförstina, där hundratals människor i olika åldrar visade upp sina lår, magar, rumpor och bröst och skakade dem som de ville.

– Allt hat har tvingat mig att omformuleras – uppdateras. Jag absorberar motståndet, som en amöba. Instinktivt får det mig att känna skam; jag känner fortfarande skam inför att visa min kropp, och det är en del av projektet. Men långsamt ger det mig också ett nytt språk som är ännu större.

I förra veckan stängdes hennes konto ner och medierna rapporterade om kopplingen till ”dick pics”: okända män som skickar bilder på sina könsorgan. Ett fenomen som är vardag för många kvinnor i sociala medier. Stina Wollter visar vad hon tvingats ta emot den senaste veckan: en man föreslår sex och när svaret blir ”not interested” skickar han ett foto på en penis.

– Jag säger nej, de accepterar inte nejet. Det är kärnan i våldtäktskulturen. Den senaste var från en polis som var ute på bergsbestigning med sin familj. Jag kollar upp alla som skickar till mig och det är inte enstaka puckon.

Ja, vissa liknar det vid blottare men det är så mycket vanligare, och något annat.

– Det är ett nytt symtom på ett gammalt undantagstillstånd, där det här utrymmet faktiskt finns för killar. En tjej som ens tar sexuell plats på nätet kan hetsas till självmord.

Stina Wollter valde att börja svara på dick pics – med dick pics. Mottagarna blev provocerade och anmälde. Hennes konto stängdes ner tills fansen återigen organiserade sig.

Och de är många. Stina Wollter har blivit så folkkär på nätet att hennes vernissager plötsligt lockar tusentals människor som aldrig annars brukar titta på konst.

– En gång gick jag in i galleristens kök och grät. Min sambo såg att jag var ledsen och följde efter. Jag minns att jag sa: jag är konstens Lill-Babs. Och Micke, som egentligen är Nalle Puh på Zoloft, blev så arg. Jag hade aldrig sett honom sådan: Vad är det där för jävla snobbism? Vem målar du för? VEM? Och där slog något om för mig och nu tycker jag att det är fantastiskt. Jag är mångas första ingång till konst, det kan ge mig lite hybris.

Hon har också för första gången skapat verk som inte har med det förflutna att göra.

– Jag har nog alltid rört mig i barndomens rum, där jag och Ylva går omkring. Mina nya bilder kan utspela sig i nuet med bara mig och det är läskigt eftersom jag känt att det finns något skamligt i att ta den platsen själv.

Under fotograferingen i DN:s studio trär Stina Wollter på sig en svart tröja som hon fått i gåva av Viveka Seldahl, pappans kärlek som kom in i hennes liv i sjuårsåldern.

– Den har hållit sig i årtionden. Vissa grejer är fucking high quality. Vivekas uppväxt var fattig. När hon väl hade råd att köpa kläder kunde hon tumma på NK-plagget i månader innan hon bestämde sig. Allt i hennes garderob var utsökt, och var man omtyckt av henne kände man sig precis lika utvald. Som den finaste Pradaväskan.

Viveka Seldahls död i cancer är en av hennes stora förluster.

– Hon intog aldrig rollen av extramamma, men blev ändå ett lod genom mitt liv. Jag ägnade mycket tid åt att vara avundsjuk på henne, på ett skamligt sätt som jag först nu kunnat uttala. Min pappa var bara ihop med vackra, smala tjejer. Och jag visste ju tidigt att jag inte var sådan.

– Men jag och Viveka hade ett gräl en gång och jag sa det där som jag ofta säger, att jag alltid velat vara den svala kvinnan i hörnet. Hon som är så gåtfull, som alla bara måste få veta vem hon är. Medan jag skrattar för högt och hela tiden välter saker med stjärten. Och då tittade hon på mig och sa att hon skulle ge vad som helst för att få vara som jag, och jag förstod något då. Vi krängde bara olika sidor utåt för att klara oss i världen.

Stina Wollter byter om till ett par strumpbyxor som hon kallar Beyoncébyxan. Hon säger att hon inte kan prata om sitt konstnärskap på Instagram utan att berätta om sin dotter: Lisa Wollter, som är känd för följarna.

– Hon gav mig nyligen ett stort feministiskt uppvaknande.

Foto: Anette Nantell

När Stina och Lisa Wollter skulle klä sig och dansa som Beyoncé i ”Flawless” kritiserade dottern sin mamma för att hon aldrig kunde släppa rollen som rolig. Hennes sätt att röra sig sexigt utstrålade att det i grunden var ett skämt.

– I ”Flawless” ska man vara så jävla samlad, gravallvarlig, på gränsen till galen. Och jag kunde inte. Jag märkte hur mycket jag gömmer mig bakom humorn. Vi tog om hundra gånger. Lisa var sträng och instruerade mig: du behagar INGEN nu, och till slut, som efter ett maratonlopp, kunde jag titta med ett allvar in i kameran.

Förändrade det något?

– Människor har alltid älskat den fjantiga Stina, som gör roliga danser. Med allvaret blev jag läskigare. Jag skulle plötsligt kunna vara ett hot. Jag har börjat förstå hur folk ser mig när jag anses vara hanterbar och lätt att tycka om. Och att den bilden är mindre än jag.

Stina Wollter
  • Född: 1964.
  • Bor: Hyreslägenhet i Uppsala.
  • Familj: En son och en dotter, som båda är vuxna. Sambo med Micke Olsson, brevbärare och musiker.
  • Gör: Konstnär, sångerska, radiopratare, illustratör, Instagramstjärna, föredragshållare, komiker – och snart författare.
  • Instagram: Har över 70.000 följare på sitt Instagramkonto, @stinawollter, där hon pratar och dansar fritt under #stinawollterdansarförlivet. Hon stängdes nyligen ner efter att ha bemött män som skickade ”dick pics” (bilder på sina kön) med att sända tillbaka samma foton. Efter påtryckningar från hennes många fans är kanalen nu uppe igen.
  • Aktuell med: Hon håller i ”Söndagarna med Stina Wollter” i P4 Stockholm, Sveriges Radio, och arbetar med en ny skiva – och en bok – och ett än så länge okänt tv-program.
5 saker som ­inspirerar
Foto: Anette Nantell
  1. Bebisar. Deras tillit, sätt att finnas, smaka och se på världen.
  2. Vardagslunken. När den funkar; så vacker i sin ömma intention att få ihop sig. Och i ett större perspektiv; alla lunkar som ska funka på vårdinrättningar, skolor och postkontor och liknande, som bara levererar och levererar.
  3. Bakåt i tiden. Det förflutna ger mig kraft och inspiration; människors röster som på olika sätt tränger igenom tidslagren och berättar, manar och till och med kräver.
  4. Min ateljé. Ett kraftcentrum. Där är jag aldrig fel, obalanserad eller konstig. Där pratar jag för mig själv och de döda, grejar tills det blir stilla någonstans.
  5. Promenader utan mobil. Järnspikar vad det rinner till! Jag tror faktiskt min kropp och hjärna fixar saker av sig själva medan jag går.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.