Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-07-15 21:10

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/storverket-suzanne-osten-om-josses-flickor-befrielsen-ar-nara/

Kultur

Storverket: Suzanne Osten om ”Jösses flickor – befrielsen är nära!”

Bild 1 av 2 Suzanne Osten, 1974.
Foto: Bert Matsson.
Bild 2 av 2
Foto: Privat

Kalla det genombrott eller succé, eller klassiker. I Kultursommars artikelserie träffar vi upphovspersoner som berättar om tillblivelsen av det vi vill kalla storverk. Först ut: Suzanne Osten om kvinnokamppjäsen ”Jösses flickor – befrielsen är nära!” som hade premiär 1974. 

Suzanne Osten blev rätt sur på den dåvarande teaterchefen Vivica Bandler när hon fick veta att föreställningen enbart planerades för 17 speltillfällen. Hon tyckte det var snålt. Men framförallt feltänkt. 

– Herregud, det räckte ju att vända sig om i teatersalongerna och se vilka som satt där för att inse att det fanns intresse för en föreställning om kvinnorörelsens historia, säger Suzanne Osten.

Hon hade rätt. Pjäsen ”Jösses flickor – befrielsen är nära!” som hade premiär 1974 kom att bli en av Stockholms stadsteaters största framgångar någonsin. 17 föreställningar blev 140, pjäsen spelades under tre år och sågs av närmare 100 000 personer. 

– Men det var inte så att Vivica Bandler var skeptisk. Nej, tvärtom. Hon stöttade både idén och feminismen, och det var hon nog ganska ensam om. Faktum är att Bandler hade stor möda att få in mig på Stadsteatern och stora scenen överhuvudtaget. 

Jag var riktigt förbannad över att jag varken i skolan eller på teatern hade presenterats för kvinnor som tänkt eller handlat politiskt.

”Jösses flickor – befrielsen är nära!” var fjärde pjäsen som Suzanne Osten skrev tillsammans med journalisten och dramatikern Margareta Garpe. Den handlar om en brokig samling kvinnor som på 1920-talet bildar föreningen Jösses flickor, namnet myntas av en slump när en av medlemmarna under föreningens första möte får värkar och i smärtan utbrister just det. 

I korta scener gestaltas kvinnornas livsöden, politiska utveckling och motsättningar, liksom gruppens arbete för jämställdhet under 50 år. Sång, orkestermusik och ibland direkta publiktilltal markerar på brechtskt vis tidshoppen. 

– Jag hade tagit studenten, jobbat tio år som regissör och var riktigt förbannad över att jag varken i skolan eller på teatern hade presenterats för kvinnor som tänkt eller handlat politiskt. Så jag frågade Margareta om vi skulle skriva en pjäs om kvinnors oskildrade, politiska arbete ihop, säger Osten.

Läs mer: Suzanne Osten: ”Svenska filmetablissemanget har underskattat mig kolossalt” 

De började med att skola sig i arbetarrörelsens arkiv. Där fann de kvinnor som varit aktiva i Medborgarskolan, Fogelstadgruppen och rösträttsrörelsen. Det var till stor del utifrån dessa historiska personer som Osten och Garpe sen utvecklade pjäsens karaktärer. 

– Vi byggde också upp en referensgrupp bestående av de politiska kvinnoförbunden som vi intervjuade och testade materialet på. Det var något av ett nytt grepp vid den här tiden.

Hur samarbetade Margareta och du rent konkret? 

– Vi rullade ut ett stort pappersark, drygt tre meter långt, och skrev varannan scen ungefär. Sen skrev vi lite på varandras scener, Margaretas humor och journalistiska utblick roade mig mycket. Vid lunchtid åt vi filmjölk och klockan fem hämtade vi på förskola.

Fanns det konflikter?

– Inte många mellan Margareta och mig. Men sen, under repetitionerna blev det rätt bråkigt. Det fanns en ovana att samarbeta så många kvinnor och det uppstod politiska oenigheter. Jag startade en personalgrupp där vi träffades en gång i veckan och diskuterade varför vi inte kom överens. Men jag bjöd inte in männen. Det var ett stort misstag. 

I föreställningen spelade, förutom de 13 kvinnorna som utgjorde föreningen Jösses flickor, även fyra män. De satt i en soffa lite avsides på scenen och fungerade som ett slags panel som hånfullt och förlöjligande kommenterade såväl kvinnornas utseenden som deras politiska arbete. Publiken ömsom buade, ömsom skrattade åt männens uttalanden.

De kände sig exkluderade, inte bara i sina roller utan också som skådespelare. De började småsabotera och prata om ”Jösses fittor”.

Till en början var skådespelarna som ingick i den så kallade ”manssidan” solidariska med pjäsen och dess innehåll. Med succén och den förlängda speltiden blev de alltmer missnöjda.  

– De hamnade i ett sånt underläge gentemot kvinnorna. De kände sig exkluderade, inte bara i sina roller utan också som skådespelare. De började småsabotera och prata om ”Jösses fittor”. Som regissör bar jag till viss del ansvaret för att det blev så, säger Suzanne Osten.

 Hur då?  

– Jag borde naturligtvis bjudit in männen till den där personalgruppen. För det ber jag om ursäkt. Men jag vill också påpeka att det inte räcker att säga att man stöttar feminismen. Man måste vara beredd att ta vissa smällar, inte börja kalla kvinnor för fittor bakom ryggen på dem så fort man själv känner sig förfördelad.

Läs mer: Föreställningarna som förändrade Sverige

Recensionerna av ”Jösses flickor” var blandade. I Expressen skrev Bo Strömstedt att tematiken var angelägen men att pjäsen inte hade något med konst att göra. Och Svenska Dagbladets recensent hävdade att det var stendöd teater. Osten kastade sig in i debatten, hon var inte rädd för verbala fighter, sådana hade hon övat på både som student i Lund på 60-talet och efter att ha fått försvara pjäsen ”Tjejsnack” några år tidigare. 

– Våra kritiker, ja hela vår teatertradition, tyckte att det enda som räknades var den psykologiska realismen, Ibsen, Bergman. Men vi stod också i en djup teatertradition med Brecht och commedia dell’arte. Jag sticker inte under stol med att jag som regissör hade – och har – ett ärende, men man kan vara slagfärdig, mångtydig och självironisk ändå. Och allt det där var ”Jösses flickor”. 

Hur upplevde du själv arbetet med pjäsen?

– Fantastiskt! Det kändes som att vara historiens subjekt. Men bara för en kort, kort stund. Vi hade ju läst Hegel och Marx och visste att pendeln alltid slår tillbaka. 

Så befrielsen var inte nära?

– Knappast. På scenen var det en känslomässigt uppriktig förhoppning men vi visste att befrielsen skulle ta tid. Det var väl ett slags historisk ironi att pjäsen följdes av 1980-talet och en kvinnorörelse som gick under jorden. 

Läs mer: Suzanne Osten öser ur sin skattkista i debuten på Dramatens stora scen 

Ämnen i artikeln

DN intervju

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt