Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-07-14 18:43

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/stralning-sex-och-kvinnlig-styrka-i-marie-curie/

Filmrecensioner

Strålning, sex och kvinnlig styrka i ”Marie Curie”

Bild 1 av 2 Rosamund Pike i ”Marie Curie”.
Foto: Pressbild
Bild 2 av 2
Foto: Alamy

Rosamund Pikes befriande störiga porträtt av Marie Curie går på tvärs med den romantiserade bilden av den kvinnliga pionjären. Marjane Satrapis ”Marie Curie” är som bäst när den lyckas vara både konkret och sinnlig samtidigt. 

På det tecknade omslaget till ”Så god som tusen män” (Harriers bokserie Bragd och hjältedåd) står en kvinna och rör kraftfullt i ett rykande jättekärl med en manshög stav. Boken kom ut 1942 och var med tanke på det dramatiska omslaget och färgstarka stoffet oväntat torr och tråkig för ett sjuttiotalsbarn, men jag slukade den ändå. Marie Curie blev en idol, trots – eller kanske på grund av – att jag var sämst i Huddinge när gällde naturämnen.

”Marie Curie...”, en filmatisering av en Lauren Redniss fantasifullt illustrerade ”Radioactive” från 2010, är allt annat än torr. Den skälver, dunkar, fräser, virvlar och sprätter sig fram genom polskfödda Marie Curies liv. Kronologin hoppar hej vilt, både när det gäller biografiska detaljer och historiska. 

Vi möter den dubbelt Nobelprisade forskaren, som upptäckte inte bara ett utan två nya ämnen (radium och polonium), på gränsen till andra sidan. Men den döende Marie Curie får snabbt ge plats åt den unga forskaren som i slutet av 1800-talet brottas med Paris vetenskapliga patriarkat.

”Marie Curie” är bäst när den lyckas vara både konkret och sinnlig samtidigt. Ibland svävar Satrapi ut för mycket.

Rosamund Pike (”Gone girl”) går i sin rolltolkning på tvärs med den ofta romantiserade bilden av den kvinnliga pionjären. Hennes Marie är kantig på gränsen till obehaglig, kompromisslös och störig. När hon möter kollegan Pierre Curie tycker hon inte han ska inbilla sig något. Hon behöver ingen hjälp. Hon klarar sig själv... Scenerna där den mildögda Sam Riley (”Control”) övertygar henne om motsatsen är genuint romantiska. Med eller utan nakenbad i glittrande impressionistiskt solljus.

Manusförfattaren Jack Thorne (”This is England 90”, ”The Eddy”), och regissören Marjane Satrapi (”Persepolis”) lyckas med något rätt ovanligt när det gäller biografisk film. De lyckas smälta samman de privata, de historiska och de politiska aspekterna av Marie Curies remarkabla liv och karriär som hon delade med maken Pierre. 

Sam Riley och Rosamund Pike som makarna Pierre och Marie Curie.
Sam Riley och Rosamund Pike som makarna Pierre och Marie Curie. Foto: Alamy

Deras film skildrar parets epokgörande upptäckt av radioaktiviteten men är också en intim skildring av ett modern äktenskap där både kärlek och karriär fick plats. När Marie måste gå vidare ensam, blir priset för att vara en modern kvinna högt. Kvinno- och främlingshatets historik, långt före sociala medier, avtäcks.

Parets upptäckter sätts i en smärtsam kontext. Mardrömsbilder påminner om de fatala följderna för mänskligheten: Atombomben över Hiroshima, provsprängningarna i Nevadaöknen, kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl. Men här finns även motsatsen. De goda exemplen. Första världskrigets soldater som röntgas och slipper bli serieamputerade, barn som strålningsbehandlas mot cancer.

”Marie Curie” är bäst när den lyckas vara både konkret och sinnlig samtidigt. Ibland svävar Satrapi ut för mycket. Utflykterna till danspionjären Loïe Fullers värld, där vetenskap och spiritism gick hand i hand, är tjusiga men blir en utvikning som far iväg för långt. Den enerverande och ofta elektrobaserad musiken på ljudbandet passar sällsynt illa till bilder och stämningar. Stiliserade Pariskulisser får filmen att stelna. Scenerna som ska föreställa Nobelprisutdelningen i Stockholm känns också väl doftlösa. 

Men Satrapi lyckas ändå få fram det väsentliga. De svenska kvinnorna i publiken som reser sig upp, en efter en, och ropar ”bravo, bravo” både framkallar tårar och och knyter snyggt ihop säcken.

Se mer. Tre andra filmer om kvinnliga forskare: ”De dimhöljda bergens gorillor” (1988), ”Dolda tillgångar” (2016), ”Annihilation” (2017).

Läs Maria Gunthers intervju med Marjane Satrapi

Quiz: vad kan du om vetenskapshjältar på film?  

Läs fler filmrecensioner i DN 

Ämnen i artikeln

Nobelpriset
Film

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt