Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Succéförfattare av bara farten

Foto: Anette Nantell

Som elvaåring skickade han in sitt första deckarmanus – som 28-åring har Christoffer Carlsson gett ut tre böcker och disputerat i kriminologi. Hans deckare ”Den osynlige mannen från Salem” blev Årets -bästa svenska kriminalroman 2013. I morgon kan du följa hans spännande fortsättning på berättelsen om polisen Leo Junker, när ”Den fallande detektiven” blir sommar-följetong i DN Kultur. Lotta Olsson har träffat författaren som ”bara råkar vara en som skriver.”

Det ligger en mördad sociologi­forskare i en mörk gränd på Döbelnsgatan. Thomas Heber forskade på extrema politiska grupper: nynazister och vänster­aktivister. Strax innan han blev mördad upptäckte han av en slump ­något riktigt skrämmande, så otäckt att han funderade på att gå till polisen.

Så börjar Christoffer Carlssons nya deckare, ”Den fallande detektiven”, som kommer ut i augusti. Redan den 23 juni börjar den publiceras som sommarföljetong i Dagens Nyheter. Sommaren före ett val där de flesta tror att högerextrema partier kommer att flytta fram positionerna rejält.

– Verkligheten sprang ikapp min påhittade historia så att den låg lite för nära verkligheten, så ett tag funderade jag på att dra tillbaka boken, säger Christoffer Carlsson.

– Och allt kan hinna ändras så mycket under de närmaste månaderna att boken känns irrelevant när den kommer ut. Kommer man att se vad jag vill berätta? Å andra sidan: hur läsaren reagerar beror nog mer på läsaren än på boken. Det viktiga i den är relationerna. Jag ville skriva en bok om vänskap, svek och dubbla lojaliteter. Den politiska ramen, eller vad man ska säga, gör relationerna intressantare, men det är ändå ingen bok om politik.

Christoffer Carlsson har hunnit med ovanligt mycket trots att han inte är mer än tjugoåtta år. Han är forskare i kriminologi, har disputerat på en avhandling i samma ämne, samt publicerat tre hyllade kriminalromaner varav den tredje, ”Den osynlige mannen från Salem”, utsågs till Årets svenska deckare av Svenska Deckarakademin förra året.

– Äsch, säger han, viftar snabbt och vant bort all förundran.

Det där med böckerna är, tja, bara för att han råkar vara en som skriver. Första manuset skickade han in redan som elvaåring, när han hade skrivit den inledande delen i en tänkt deckarserie om den halländske kriminalkommissarien Jim Wester.

– Jag hade läst Henning Mankells Wallanderböcker, Åke Edwardsons Winterböcker och Björn Hellbergs Sten Wallböcker och tyckte att jag hade knäckt koden: en deckarserie skulle ha en huvudperson som var polis och hette något på W.

– Morfar hade gett mig Mankells ”Den femte kvinnan”, kanske inte världens mest genomtänkta present till en elvaåring, folk som spetsas på pålar, men jag slukade den och började sen läsa deckare i massor.

Så han skickade sitt manus till tre förlag, det var dem han hittade adressen till: Bonniers, Ordfront och Opal. De enda som svarade var Opal, som skrev ett uppmuntrande brev där de rekommenderade honom att gå en av deras skrivarkurser. Och så påpekade de att de var ett barnboksförlag, men att han snarast hade skrivit en vuxenbok.

– Det var ju roligt att höra för en elvaåring! Tyvärr kunde jag inte gå nån kurs, jag bodde ju i Halmstad och Opal ligger i Stockholm.

Han hade faktiskt börjat skriva redan tidigare: en rad Fem på äventyr-liknande noveller som han inte hade försökt få publicerade. Det var inte därför han skrev. Det är fortfarande inte därför han skriver.

– Jag skriver för att det är så otroligt, otroligt roligt. Även om jag i första hand är en läsare. Jag var läsare innan jag började skriva – det finns inget som är så starkt som en berättelse.

I början var det Enid Blytons Femböcker. När han nyligen var hemma på besök hittade han barndomens älskade ”Fem på smugglarjakt”, knökfull av smugglare och hemliga gångar, grottor och mystiska nattliga ljus. Men nu vågade han inte riktigt öppna den. Finns magin kvar även när man är vuxen?

Christoffer Carlsson är uppvuxen ute på landet mellan Halmstad och Simlångsdalen, ”i princip bara åkrar, och nånstans mitt i låg vårt hus”. Det fanns helt enkelt inget att göra och inga större möjligheter att ta sig i väg till kamrater.

– Jag hade inte så många vänner heller, konstaterar han sorglöst, jo i skolan förstås, men inte annars. Inte så att jag var mobbad, bara ensam. En gång gick det ett helt sommarlov utan att jag träffade en enda klasskamrat.

Alltså: vad skulle han göra? Det hade kunnat bli musik ”om jag inte hade varit tondöv”, eller bollspel, men han hade inget bollsinne. Visserligen är han inte uppvuxen i en speciellt läsande familj, där förekom mest film och musik. Föräldrarna är inte akademiker, pappa är bilmekaniker och mamma är civilanställd hos polisen.

Själv blev han ändå bokslukare, läste stora sjok med deckare när han upptäckt genren. Maj Sjöwalls och Per Wahlöös dekalog ”Roman om ett brott” blev en vändpunkt.

– Åh! När jag läste dem… då ändrades världen. ”Den skrattande polisen” är bland det bästa jag har läst. Vad är det, tvåhundra sidor? Och inte ett onödigt kommatecken.

Sen grumsar Christoffer Carlsson en stund över sin andra bok, ”Den enögda kaninen” (2011). Den är hans längsta bok, 447 sidor, alldeles för lång, tycker han nu. Även om han fortfarande tycker om den.

Debutboken, ”Fallet Vincent Franke”, skrev han på ett halvår vid sidan om doktorandstudier i kriminologi och utredningsjobb på Socialstyrelsen. Hur han nu hann med.

– Men den är ju kort! ropar han ursäktande och börjar skratta igen.

”Fallet Vincent Franke” är en berättelse om en langande morfinist som plötsligt får ett uppdrag av en gangster: Vincent ska vakta en kvinna några dagar. Han inser snabbt att hon är offer för trafficking och trasslar in sig ohjälpligt när han försöker rädda henne.

– Mja, säger Christoffer Carlsson. Den boken blev väl sådär. Men jag gillade Vincent Frankes röst, den var väldigt speciell. Jag har aldrig kunnat hitta den igen, jag vet inte varför. Och så gillar jag att ha en opålitlig berättare, särskilt när man inte riktigt vet om Vincent verkligen upplever saker eller bara inbillar sig. Det är ett bra litterärt knep.

Han fick i huvudsak positiva recensioner, utom en, som råkade vara den första han läste. Det verkar inte bekymra honom nämnvärt, han rycker på axlarna.

– Jag hade ju fem års akademiska studier i ryggen, och då är man van vid kritik.

Det ligger nära till hands att tro att Christoffer Carlsson har ägnat sig åt kriminologin och deckarna för att hans mamma är civilanställd polis. Ett liv med brottslighet! En allvarlig modersbindning, månne?

Det tycker han är en rätt kul tolkning, man ser nästan hur fantasin börjar arbeta. Fast det var ju inte riktigt så: kriminologi blev det för att han ville hitta något kul att plugga som inte fanns i Halmstad. Han ville flytta. Alltså blev det kriminologi på Stockholms universitet, och det råkade vara en fullträff, han trivdes omedelbart och blev kvar. Först en filosofie kandidatexamen, sedan magisterexamen där examinatorn råkade heta Jerzy Sarnecki och råkade få resurser till ett forskningsprojekt, och råkade behöva en doktorand... En serie bra slumphändelser, Christoffer Carlsson befann sig bara på rätt plats vid rätt tillfälle.

Och råkade vara rätt person också, förstås, men själv beskriver han det mest som att han av någon outgrundlig anledning har fått göra det han har lust med. Hela vägen.

Som doktorand gjorde han djupintervjuer med folk som haft långa kriminella karriärer präglade av grov brottslighet.

– Jag undersökte vändpunkter. Vad verkade vara viktigt? Vad var det som gjorde att vissa plötsligt slutade begå brott? Eller att andra började begå brott efter långa uppehåll?

Det visade sig att det fanns en massa orsaker, förstås. Både strukturella, som när folk blev utförsäkrade och återföll i brott för att de inte hittade någon annan försörjning, och känslomässiga, som att de fick barn eller helt enkelt blev för gamla för att klara att springa ifrån poliser.

Det tycker jag själv är roligt, att kondition kan ha med brottslighet att göra, men Christoffer Carlsson förstår inte varför jag skrattar: vadå, så är det ju?

– Jag tror att de där intervjuerna har gjort mig till en bättre författare, jag har lärt mig så mycket. Fast en hel del skulle man inte kunna använda i böcker, verkligheten är alldeles för otrolig ibland.

Den nya boken, ”Den fallande detektiven”, är andra delen i berättelsen om polisen Leo Junker. Första delen, ”Den osynlige mannen från Salem”, kom förra året. Leo Junker har själv missbruksproblem och är en av deckargenrens många krångelpoliser, egensinnig och med ­stora samarbetssvårigheter. Det gillar Christoffer Carlsson, att ha en polis som själv balanserar på kanten av lagen.

– En person som lever sitt liv i motvind, det intresserar mig.

Christoffer Carlsson är långt inne i arbetet med tredje boken om Leo, och det kommer att bli en fjärde. Men inte fler. Han är inte en författare som skriver långa serier, och skälet till att det blir fyra böcker i samma serie är att berättelsen om Leo bara råkade bli alldeles för lång.

– Det finns ingen vettig förläggare som skulle vilja ge ut en så lång bok, så jag gjorde tre hack i den och fick fyra delar.

– ”Den fallande detektiven” som kommer ut nu handlar ju om vänskap, svek och politiskt våld, medan ”Den osynlige mannen från Salem” är mer av en uppväxtskildring. Den tredje delen, som jag håller på att skriva, handlar om underrättelsetjänsten under åttiotalet. Ja jag vet, det har många skrivit om förut. Men så är det ju med nästan alla böcker. Det man berättar är inte nytt, men sättet man berättar är i bästa fall nytt.

Det är det han är ute efter när han skriver: att töja lite på genrens gränser, berättelsens möjligheter. Han använder sig med förtjusning av kriminalromanens alla klassiska strategier, men vill knuffa lite på de gamla formerna.

– Deckargenren är inte ofarlig, det kan hända mycket där, säger han.

Samtidigt blinkar han så ofta han kan åt sina gamla förebilder: i ”Den fallande detektiven” ligger en svårt skadad man och säger ”Semosund” och ”Esther”. Helt obegripligt. Det syftar förstås på Maj Sjöwall och Per Wahlöö, som lät en döende säga ”Samalson” och ”Dnrk” i ”Den vedervärdige mannen från Säffle”.

– Ja, jag är ett barn av kriminalgenren, det är den form jag är stöpt i. Fast man ska kunna läsa mina böcker utan att kunna föregångarna, jag avskyr litteratur som är exkluderande.

Han har stor respekt för läsarna, just för att han själv är en engagerad läsare. Nu börjar han dessutom bli läst i ganska stor omfattning.

– Det är klart att det är enormt roligt att så många läser mina böcker nu, men försäljningssiffror är inte alls samma sak som att träffa nån som har läst en bok av mig och tyckt om den. Förlaget skickar små rapporter då och då om tiotusentals sålda exemplar, och jag blir bara… jag vet inte vad jag ska svara, det är så ofattbart. Vad mycket böcker, skriver jag förvånat tillbaka till förlaget, och sen blir jag jätteglad när jag träffar en riktig läsare. Eller läser en recension, som den som skrev om min debutbok, Fallet Vincent Franke, att hon såg på missbrukarna på Sergels Torg på ett annat sätt efter boken. Det betydde mycket. Man kanske kan ändra något genom att skriva, det kanske inte bara är underhållning?

Christoffer Carlsson

Familj: sambon Mela i ­Stockholm, föräldrar och lillebror utanför Halmstad.

Bakgrund: Kriminolog vid Stockholms universitet, disputerade 2014 på en avhandling om kriminella karriärer och vänd­punkter.

Debuterade 2010 med ”Fallet Vincent Franke”.

2011 kom ”Den enögda kaninen”.

– Den är min version av Donna Tartts ’Den hemliga historien’, och jag är egentligen inte riktigt färdig med den. Det kanske ­kommer en uppföljare? Fast å andra sidan, kanske inte.

2013 kom ”Den osynlige mannen från ­Salem”, första boken om Leo Junker. Utsågs till Årets bästa ­svenska deckare av Svenska Deckar­akademin.

Samtliga böcker är utgivna på Pirat­förlaget.

Aktuell: Har skrivit ”Den ­fallande detektiven” som är DN:s sommarföljetong 2014. ­ Första delen publiceras i morgon, 23 juni och den sista den 17 augusti.

I slutet av augusti, kommer ”Den ­fallande detektiven” ut som bok.

Rorschachtestet

– Jag ser två helt olika saker. En utomjording med hjälm och hakskydd, som en svarthjälmad storm trooper. Och ett djur... nej, vad var det jag såg? Nu ser jag det inte alls längre!

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.