Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-25 11:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/susan-orlean-berattar-om-den-kulturhistoriska-forlusten-av-biblioteket-i-los-angeles/

Bokrecensioner

Susan Orlean berättar om den kulturhistoriska förlusten av biblioteket i Los Angeles

Susan Orleans bok ”Biblioteket” handlar om den våldsamma brand som härjade i Los Angeles Central Library 1986.
Susan Orleans bok ”Biblioteket” handlar om den våldsamma brand som härjade i Los Angeles Central Library 1986. Foto: Ben Martin/Getty

1986 brann det stora biblioteket i Los Angeles. I reportageboken ”Biblioteket” berättar författaren Susan Orlean om den kulturhistoriska förlusten – och den möjliga orsaken till branden. Per Svensson läser en kärleksförklaring till bibliotek, bibliotekarier och biblioteksbesökare.

Några minuter i elva på förmiddagen den 29 april 1986 gick brandlarmet på Los Angeles Central Library, hjärtat i stadens bibliotekssystem.

Den här gången var det inte något irriterande falsklarm. Det brann verkligen. Det brann timme efter timme. Temperaturerna blev så höga, upp mot tusen grader, att elden förlorade sin vanliga färg och blev genomskinlig som glas. Bibliotekets fyra bokmagasin, gigantiska rör i betong, blev till monstruösa kakelugnar. De saknade inte bränsle; bokbeståndet bestod av ungefär två miljoner böcker.

Biblioteket var inrymt i ett art deco-palats från 1920-talet med spansk-amerikanska och orientaliska stildrag. När branden rasat ut hade byggnaden klarat sig, men långt över hälften av böckerna hade antingen förstörts eller skadats svårt av lågorna och de tio miljoner liter vatten brandmännen öst in under kampen för att få elden under kontroll. 

”Det var den största förlusten som något folkbibliotek hade råkat ut för i USA:s historia”, konstaterar Susan Orlean i sin nu till svenska översatta ”Biblioteket”, en syntes av reportage och kulturhistorisk essä.

Orlean är mångårig medarbetare i tidskriften New Yorker, men också författare. En av hennes tidigare böcker, dokumentärberättelsen ”Orkidétjuven”, låg till grund för filmen ”Adaption” med Nicolas Cage och Meryl Streep.

Den nya boken är en kärleksförklaring till bibliotek, bibliotekarier och biblioteksbesökare. Susan Orlean lockar oss in i den genom att låta en kriminalgåta dingla framför våra näsor. Varför brann Los Angeles Central Library? Var det mordbrand? Var mordbrännaren i så fall den huvudmisstänkte, Harry Peak, en ung vilsen diversearbetare med kändisdrömmar?

Susan Orlean, författare till ”Biblioteket”.
Susan Orlean, författare till ”Biblioteket”. Foto: Noah Pecks

Allt börjar med ett studiebesök på biblioteket. Guiden sniffar på en bok och säger att man fortfarande känner röklukten. Susan Orlean förstår inte. Röklukten? Ja, från den stora branden. Den känner hon inte till. Hur kan det komma sig? Hon tar en titt i tidningsläggen och får svaret: Tjernobyl.

Biblioteksbranden i Los Angeles skymdes av andra, ännu mer ödesmättade lågor; katastrofen vid det sovjetiska kärnkraftverket Tjernobyl, härdsmältan, haveriet som visade världen att det bara krävs en knapptryckning för att öppna helvetets portar.

Sammanfallet i tid mellan de två katastroferna är fantasieggande. I det ena fallet, biblioteket, blir frukterna av människans skaparkraft slukade av en skoningslös naturkraft; elden. I det andra fallet, Tjernobyl, åskådliggörs på ett övertydligt sätt att människans skaparkraft, hennes uppfinningsrikedom och självsäkerhet, kan bli till ett skoningslöst hot mot henne själv, hennes civilisation och den natur som gör det mänskliga livet möjligt.

Tillsammans uttrycker de två katastroferna ett memento. Allt det ni åstadkommit och är så stola över kan berövas er, utplånas, när som helst, mycket lätt. Ni kan se ut som gudar och ni kan tro er vara gudar, men är ni verkligen gudar?  Skulle inte tro det.

Vad är ett bibliotek? Susan Orlean kastar fram ett antal förslag. Det mest självklara är samtidigt det sämsta: ”en lagerlokal för böcker”. I så fall skulle det förråd min hustru och jag hyr i ett industriområde i Trelleborg vara ett bibliotek. Det är det inte. 

En bättre definition formuleras mot slutet av boken: ”en fysisk plats där vi samlar och delar information.” Det som är bra med den formuleringen är två saker.

1. Att den slår fast att biblioteket ska vara just ”en plats”. Det finns oändliga mängder av information på nätet, det finns oändligt många böcker. Men nätet är lika litet som det låsta förrådet i lagerlokalen i Trelleborg ett bibliotek. Det finns något i det platsbundna mötet med andra människor, den fysiska interaktionen med kunskaps- och upplevelseförmedlande ting som är konstitutivt för ett bibliotek.

2. Att ordet ”information” inte knyts till en enda bärare av denna information, exempelvis boken. Vi är många som är övertygade om att boken, i sin traditionella form, är och kommer att förbli en av mänsklighetens bästa och mest omistliga uppfinningar. Men information kan självklart delas på oräkneliga andra sätt: i tidningar och tidskrifter, på nätet, i bild och ljud, genom föredrag och studiecirklar och författarmöten, i och genom samtal och möten med andra människor, exempelvis över en kopp kaffe i kafédelen. Alla dessa förmedlingsformer har sin givna plats på ett bibliotek.

Varför hatar diktatorerna och fundamentalisterna böcker? För att böcker bär vittne om att en annan värld har funnits och kan finnas.

Men ”information”? Är inte det ett extremt snävt och torftigt begrepp? Biblioteket är den aldrig sinande källan för så mycket mer än ”information”; fantasi, kunskap, erfarenheter, personlighetsdaning, mening, gemenskap, självkänsla, skratt, sorg, empati, socialt kitt, förståelse, demokratiska instinkter, frihet, framför allt frihet, civilisation.

Huvudbiblioteket i Los Angeles ritades av arkitekten Bertram Goodhue. Det är när Susan Orlean försöker ge ord åt den vision som vägledde honom som hon levererar den bästa definitionen av bibliotek: ”en humanistisk katedral”; en plats helgad åt det mänskliga, en plats som liksom kyrkan ska förvalta och förkunna ordet, men också vara öppen för sin samtid och dess behov.

Man skulle också kunna säga att ett bibliotek är en lekplats. Friedrich Schiller, frihetens stora förkunnare, hävdade på något ställe att människan leker bara när hon är fullt ut människa och hon är helt och hållet människa bara när hon leker. Det är då hon är fri; inte gör tjänst och inte begär att någon annan ska tjäna henne.

Det är därför tyranner hatar bibliotek. Alltid har gjort det. Orlean listar exempel. Ett av dem känner vi igen från en Evert Taube-klassiker: ”Det var Chi-Huang-Ti, kung av Tsin / som lät bygga den kinesiska muren / och bränna alla böcker i Kina.” Hans sentida arvtagare, den röde kejsaren Mao Zedong, följde exemplet, trots att han som Orlean påpekar själv hade arbetat på bibliotek som ung.

Minnet är en mylla där frön till motstånd och drömmar om ett annat liv kan gro. Därför måste minnet raderas ut.

Den katolska inkvisitionen brände böcker. Luthers anhängare i Wittenberg brände böcker. Nazisterna brände böcker. Talibanerna brände böcker. Nationalbiblioteket i Sarajevo brann 1992 sedan de bosnienserbiska nationalisterna beskjutit det med granater.

Lågorna hoppar från sekel till sekel, från land till land, från decennium till decennium. Att bränna böcker är en omhuldad syssla för förtryckare, tankepoliser, fanatiker och mördare. Susann Orlean lyfter fram det talande begreppet libricide, bokmord.

Varför hatar diktatorerna och fundamentalisterna böcker? För att böcker bär vittne om att en annan värld har funnits och kan finnas. För att alla tyranner delar Chi-Huang-Tis ambitioner: Världen ska börja, och sluta, med dem. Minnet är en mylla där frön till motstånd och drömmar om ett annat liv kan gro. Därför måste minnet raderas ut.

I Ray Bradburys roman ”Fahrenheit 451” har brandmännen till uppgift att bränna böcker; vid temperaturen Fahrenheit 451 brinner papper. Susan Orlean berättar att det var i läsesalarna på Los Angeles Central Library som den unge Bradbury systematiskt, år efter år, bildade och utbildade sig själv. Ämne efter ämne. Bok efter bok.

Varför bli så många människor så sorgsna och chockade när bibliotek brinner, även om de sällan eller aldrig har besökt dem? Stadsbiblioteket i Linköping 1996. Hertiginnan Anna Amalias bibliotek i Weimar 2004. Varför är det så gott som aldrig någon som ifrågasätter skattefinansieringen av biblioteken? Varför finns det ”fler folkbibliotek i USA än McDonald's-restauranger”? Varför var det så lätt att mobilisera såväl invånarna som de stora företagen i Los Angeles i räddnings- och renoveringsarbetet efter den stora biblioteksbranden; restaureringen av skadade volymer, försöken att återskapa bokbeståndet, renoveringen av byggnaden, bygget av ett stort annex?

För att nästan alla förstår att biblioteken är kollektiva minnen och de flesta av oss fruktar, till skillnad från förtryckarna och fanatikerna, minnesförlusten.

Susan Orlean skriver fint om detta, och länkar det till upplevelsen av att se sin mamma försvinna in i demens, långsamt men säkert slukas av minneslösheten: ”Tanken på att bli bortglömd är skrämmande. Det jag fruktar är inte bara att jag personligen ska bli bortglömd, utan att vi alla är dömda till att falla i glömska – att summan av livet i slutändan är noll”.

Det får bli utgångspunkten för mitt eget försök att definiera vad ett bibliotek är: En plats där vi lär oss att minnas vad människan är, varit och kan bli.

Och mordbranden?  Hur var det med den? Det är ett gott betyg åt ”Biblioteket” att kriminalgåtan efter hand framstår som mindre och mindre viktig. Men man kan ändå säga att Harry Peak, med sitt uppmärksamhetsberoende, sin narcissism och sitt tvångsmässiga ljugande för sig själv och andra skulle kunna tjäna som personifikation för en tid som mer än någonsin behöver sina bibliotek.

Läs fler texter av Per Svensson