”När jag dör, se då till att jag inte kremeras utan plisseras.”

Det lär mannen som skapade en av filmhistoriens mest kända klänningar ha sagt, William Travilla. Det var han som låg bakom den plisserade vita klänning som fladdrar kring Marilyn Monroes ben i den romantiska komedin Flickan ovanpå, från 1955.

Även de som inte sett filmen har säkerligen sett den bild där Marilyn Monroe står ovanför ett ventilationsgaller, vilket får kjolen på hennes klänning att blåsa upp kring hennes ben av tunnelbanetåg som susar fram därunder. Fotografiet där hon ses pressa ner klänningen kring knäna har sedan dess snurrat runt på diverse affischer, och i olika sammanhang, långt bortom filmens intrig. 

2011 såldes klänningen från filmen i fråga på auktion i USA och köparen fick punga ut med 4,6 miljoner dollar (45 miljoner kronor i runda slängar).

William Travilla själv kallade den för ”den löjliga lilla klänningen”. 

Men utmärkande för den var att den utgjordes av ett av hans specialtricks – plisseringar.

Det är dessa små, men jämnt lagda, veck som gör att kjolen böljar mjukt och vackert i luftdraget.

Läs fler stilkrönikor av Susanne Ljung 

Länge gjordes denna typ av veck för hand och det krävdes stor hantverksskicklighet för att skapa rätt effekt, och plisserade plagg var därför mycket exklusiva, och dyra.

Men inte längre. Plissering kan numera skapas industriellt i stor skala tack vare nya maskiner och syntetiska fibrer, vilket är anledningen till att just plisserade plagg numera återkommer i modet. Som nu. 

Just denna vår och sommar är den plisserade kjolen tillbaka igen. Denna gång rak och ofta lång ner till anklarna. Den ser med andra ord inte likadan ut som den Marilyn Monroe bar, även om vind i vecken än i dag kan framkalla en liknande känsla av glädje och sensualism som hon ger uttryck för på bilden.

Men så är det också en av poängerna med plissering.

Det var nämligen det som den multibegåvade spanske konstnären Mariano Fortuny hade i sinnet då han i början av 1900-talet skapade en lång smal klänning av siden med små, små täta veck.

Den döptes till ”Delphos”, då den påminde om den dräkt som syns på en av de mest berömda bronsstatyerna från just Delfi i Grekland, ”Körsvennen i Delfi”.

Den sensuella känsla som en fint plisserad kjol kan ge är fortfarande densamma, än i dag.

Klänningen i fråga var i princip bara en lång, men mycket fint veckad, tub av siden. Men tack vare vecken expanderade och formade den sig efter kroppen. Med hjälp av ett sidenband i midjan kunde man stajla den efter eget huvud.

För att klänningen, och inte minst kroppens kurvor, skulle komma till sin rätt uppmanades bäraren att skippa underkläder.

Men så var Mariano Fortunys plagg inte menade att användas som vardagskläder, eller ens aftonklänningar. De var snarare en sorts sköna och lediga – men mycket eleganta – myskläder, som kallades för tea gowns. 

Det blev en hit. Klänningsmodellen betraktas som ett av 1900-talets mest ikoniska plagg som kom att bana väg för ett framtida mjukare mode.

Designen var mycket enkel, och plisseringen krävde inte enormt mycket arbete. Mariano Fortuny hade skapat en helt ny maskin för ändamålet. Han var som sagt ett snille på många sätt.

Plisseringsmaskinen gick i graven med honom 1949, men skisser visar en maskin gjord av koppar med porslinstuber, som troligen värmdes inifrån för att göra vecken hållbara.

Sedan har man listat ut nya sätt att plissera tyg, och inte minst att få vecken att hålla i tvätten vilket länge var ett problem.

Men den sensuella känsla som en fint plisserad kjol kan ge är fortfarande densamma, än i dag.

 

Läs mer: Susanne Ljung får Axel Liffner-stipendiet