Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-19 09:45

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/suveran-film-om-foradling-av-froer/

Konstrecensioner

Suverän film om förädling av fröer

Bild 1 av 2 Jumana Manna, stillbild ur ”Wild relatives”
Foto: Jumana Manna
Bild 2 av 2 Jumana Manna, stillbild ur ”Wild relatives”
Foto: Jumana Manna

Palestiniern Jumana Mannas uppmärksammade filmverk på Tensta konsthall handlar om fröer och förädling, som en allt mer laddad verksamhet. Förrädiskt lågmält och snyggt, tycker Milou Allerholm.

Det börjar med en snabb bilfärd genom de mörka gruvtunnlarna på Svalbard till monoton musik. Sedan klipp till en bländande sol över odlingslandskapen i Bekaadalen i Libanon.

Mellan dessa geografier utspelar sig Jumana Mannas filmverk ”Wild relatives”, som nu visas på Tensta konsthall. Handlingen tar avstamp i en leverans av frön som skickas från ett forskningscenter för jordbruk i Libanon till en internationell fröbank, inhyst just i en nedlagd gruva på Svalbard. ”Domedagsvalvet” som den också kallas eftersom den ska fungera som backup när världens odlingar utarmas eller drabbas av katastrofer .

Tonläget i filmen är förrädiskt lågmält och sympatiskt. Under ett år får vi följa personer inblandade i forskningsprocessens alla led – från de unga kvinnliga syriska flyktingar som pollinerar hela fält för hand till lokala jordbrukare, arkivarier, genforskare och en norsk präst. En neutral berättarröst redogör för jordbruksorganisationen ICARDA:s historia i Libanon och Syrien medan vardagens skeenden fortlöper långsamt och lugnt.

Jumana Manna är suverän på att mejsla fram vardagliga dialoger med alla dess beståndsdelar: humor, värme, sorglöshet, känslor av frustration eller otillräcklighet. Ibland bryts det dokumentära anslaget på ett sömlöst sätt med mer tydligt skrivna scener. Det är snyggt gjort, filmens protagonister framställs som helt rimliga människor och reduceras inte till offer, hjältar eller skurkar enligt seglivade objektifierande dokumentära konventioner.

Det som skaver förläggs skickligt till en annan nivå. Vilka är konsekvenserna av detta förädlingsarbete? I vems intresse drivs verksamheten? Anläggningen på Svalbard ägs av norska staten, men verksamheten finansieras även av en rad andra stater, tillsammans med kommersiella koncerner och privata forskningsfonder. Lika tydligt som konsekvenserna för de lokala jordbrukarna framträder i filmen, lika svårt är det att få grepp om den globala livsmedelsindustrins beståndsdelar.

Jumana Manna är palestinier uppvuxen i Jerusalem, utbildad i Oslo och Los Angeles, boende i Berlin, och hennes tidigaste arbeten utgick ofta från mer personliga erfarenheter i förhållande till olika geografier och livsskeenden. 

Här knyts politiken kring migrationen av både grödor och människor samman med frågor om kulturarv, bevarande och förändring, med erfarenheter och minne, på ett mycket större plan.

De senaste åren har Manna ofta visat sina filmer invävda i skulpturala installationer, där associationerna mellan medierna skapar andra kvaliteter än de som ryms inom filmens rum. På Tensta konsthall visas filmen för sig självt i det som kallas Lilla galleriet, i direkt anknytning till entrén och caféet. Det är ingen ideal placering och känns lite snopet, men likväl, bra är det.