Texten har tillfogats en rättelse 2019-10-02, 10:47

 

Jag tänker på ”Furstinnan av Amalfi”, en pjäs från 1600-talet om två bröder som mördar och torterar sin syster. Det är en evig historia för vår samtid. I mitt sinne ett attentat mot hennes kön, det vill säga mitt. 

Att vara kvinna och tala offentligt medför hatbrev: ”Jag ska skära fittan av dig och gräva ner dig i skogen.”

Varför? Jag tänker på detta varje dag.

Samtidigt som vi skickar vår första (svenska) kvinna till månen läser vi att underliv trasas sönder, det är ont om förlossningsplatser. Varför?

Medan Greta Thunberg i barnkonventionens namn utropar HUR VÅGAR NI FÖRSTÖRA VÅR FRAMTID till makthavare, så förbereds all möjlig sorts teater av frilansare utan budget i källare och i repetitionssalar med fast anställda.

Några av oss har nog tänkt frågan: Hur ska vi kunna förmedla det viktiga och förvandla det till bränsle för alla i ensemblen, som ska gestalta, förmedla meningen med det? 

Jag tänker på den stolta teatertraditionen vi har i Sverige: Inte bara Ingmar Bergman, utan också epikern Alf Sjöberg och den store folkbildaren Per Lindberg, de verkligt teatralt kunniga som jag står i ständig förbindelse med. Men också Europas pionjärer, från Joan Littlewood till Ariane Mnouchkine, ”Le soleil”, och vidare till alla de yngre jag utbildat och beundrat för deras tankar. 

”Föreställningarna ska brinna”, säger Per Lindberg i sin bok ”Om regikonst”. Mitt eget professorstema under min tid på Dramatiska institutet var den konstnärliga arbetsprocessen: Vad vill du berätta, med vilka medel, hur vill du nå publiken i denna dialog? Vad brinner du för? 

För det är den kollektiva kraften som ska sättas i rörelse. Vi ska gemensamt skapa så att det brinner.

Jag tänker på att jag på 70-talet skrev att göra teater inte är att göra tvål. Industriproduktionen, säljsättet på institutionsteatern i dag, är inspirerat av tillverkningsindustrin. Inte konstprocessen.

Det var en smula profetiskt, att redan på Unga Klara utveckla idéer om hur en konstnärlig produktionsprocess ser ut. Men i dag har produktionstakten blivit högre. Den enda kvalitetsmarkören är biljettförsäljning. Och den säger ju egentligen inte något om djupet i en konstupplevelse eller hur viktig den förblir EFTERÅT. Algoritmerna, våra digitala konsumtionsspår, styr nu allt: media, teater, konsumtion.

Vi som ska tänka intressant pressas därför in i en uppmaning om att ”snabba på”, som ironiskt nog hörs allt oftare av regissörer till skådespelaren. Och i takt med ett rusande samhälle slutar också förskolelärare leka med barn. Fantasin är inte effektiv nog. Kunskap som kan uppnås utan lek predikas.

Psykoanalytikern och feministpionjären Irene Matthis skrev en viktig bok med titeln ”Den tänkande kroppen”. Jag tänker mycket på skådespelarens kropp som min egen kropp. 

Och från kroppen tänker jag vidare på utbildningarna jag själv passerat genom åren. Självlärd gick jag olika kurser på golvet med legendariska lärare: Jerzy Grotowski, Philippe Gaulier, Keith Johnstone, Linda Wise, Roy Hart. 

Till slut kom jag att utveckla egna ”workshoppar” – finna en metod för att på repetitionstid få utveckla och undersöka tankar med kroppen som behövs för att omfatta berättelsen. Praktiskt tänkande med varandra före resultat. Hålla leken vid liv.

Hur har vi i Sverige hanterat visionen om teaterns hantverk och de konstnärliga idealen inom Bolognas universitetsmodell? Utbildar vi mest för anpassning till en gammal industrimodell: gör din personliga tvål?

Estetisk process är att lära sig skapandets kaos. Men i en teaterfabrik blir i stället Produktens Planering den ekonomiska ryggraden. Förenklingen: allt är likadant, passar i schemat.

Jag tänker vidare på hur olika vi regissörer – läs människor – är. En regissör som jag arbetar i process, tänker kollektivt och drar tidigt in publiken i dialog, medan min kollega Tatu Hämäläinen utmanar konventioner, osäkrar poetiskt.

Kollegan Mats Ek har å andra sidan sitt eget dansteaterspråk. Han är igenkännbar, han rakar bort fladdrigt ”orena” gester. En annan, som Stefan Larsson, arbetar just nu med film och så kallad realism och kryper tätt inpå med stora närbilder, vi ser porer, tårar, andning.

En framgångsrik satiriker som Alexander Mørk-Eidem har gått ifrån sin dekonstruerande stil och underkastar sig, prövar, i ”Häxjakten” temat förföljelse av oliktänkande. Ensemblen tvingar oss att lyssna på dramatikerns bultande hjärta. Skådespelarna är långt fram på scenen OCH spelar med och ser på varandra. Som om de, tillsammans med de unga i publiken, upptäcker en ny teaterlag. Teatern har olika traditioner som fungerar. Om vi tror på dem.

Jag tänker på mod.

Jag tänker: hur ska teatern skaffa modet att stå ut med det som vi i publiken inte är trygga med?

Marie Nikazm Bakken, Turteaterns ledare, satte upp en ”Hamletmaskinen” med avgångselever från Teaterhögskolan för några år sen. Det var på ett nytt sätt som jag själv drömt om att våga, att glida från det odrägliga, svinga sig upp i det sublima, tänja gränser, få åskådaren att utmattad ropa SLUTA och ändå längta efter MER.

Att få skådespelarna göra verkliga saltomortaler är risk, risk, våga, VINST.

Föreställningarna måste få brinna. Utmaningen är att finna motmedel mot allt som släcker brasan. Publik vill uppleva, liv. Vi konstnärer formas av vår pressade samtid, en som skadar den levande kroppens ineffektiva letande.

Jag tänker att i vår nya digitala bildflödestid, där varje individ tillbringar tre och en halv timme varje dag på sin Iphone, dessutom i tävlan med ett gigantiskt intag av bilddramaserier, har teatern bara en chans kvar.

Att vara teater och att låta teaterformerna vara sinsemellan olika. Att inte garantera något i ett publikrum, utom att överraska. Vi som tänker och vill med den svåra tunga konstformen teater vill olika. 

Men alla teaterns lagspelare numera är inställda på att repetera och att spela slut allt snabbare, behålla säljande så kallade succéer. Teaterns ansträngda andning väser: Glömma, producera, satsa, glömma. Kändisfoton! Skådespelaren ska sälja via sina sociala medier.

Scenografen Måns Hedström – som arbetade med mig i ”Jösses flickor – befrielsen är nära” 1974 – sade om Stadsteatern då: ”Tänk om teatern verkligen ville diskutera vad vi lärde oss i processen den här gången. Inte stirra på recensioner.”

Vad var det vi verkligen lärde oss den här gången?

Att laborativt undersökande kaos KRÄVER RUM AV TILLIT.

Eftersom jag, med egna medel, själv lärde mig teaterhantverket i korta små uppsättningar där jag satt i publiken i veckor efter premiär och såg skådespelarnas verkan, såg jag också en föreställnings potential att växa. 

I en ifrågasatt skattesubventionerad institutionsfabrik med flera politiker som inte har några kunskaper om vad de talar om när det gäller att skapa snabbare konst har jag sett glappet växa fram: Tänk mindre, PRODUCERA MER.

Det glappet bör vi podda om.

Det verkliga ”sustainable in art” är att stödja de som skapar med sina tänkande kroppar, kräva att de ska HINNA TÄNKA SKAPA.

 

Rättelse: I en tidigare version av artikeln fick regissören Tatu Hämäläinen fel efternamn.