Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 09:56

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/svante-weyler-sa-hjalpte-tyska-forfattare-hogerextrema-att-ses-som-forlorare/

Kultur

Svante Weyler: Så hjälpte tyska författare högerextrema att inte ses som förlorare

AFD-supportrar vid en demonstration i Chemnitz, i östra Tyskland. Foto: Hendrik Schmidt/AFP

Populister brukar ha svårt att rekrytera författare och intellektuella. Men i Tyskland har flera kulturpersoner lierat sig med högerextrema partiet AFD. Motreaktionen lät inte vänta på sig. Inför helgens delstatsval reste Svante Weyler till östra Tyskland för att se vad som hände efter kulturbråket som kallats ”Diktarstriden i Dresden”. 

Berlin, utanför förbundsdagen

Sensommarvärme i Berlin, gassande sol, Michael Klonovsky kommer i elegant kostym, vit t-tröja och eleganta solbrillor. Utstrålar självmedvetenhet men frågar ändå: ”Hur hittade du fram till mig?” Jag förklarar att jag sett hans namn bland undertecknarna av det upprop mot massinvandringen som väckte sådan storm i Tyskland förra hösten. Dessutom skriver han ju talen åt Alexander Gauland, en av de två ledarna för Alternativ för Tyskland, AFD, det bara sex år gamla högerextrema partiet som redan sitter i såväl förbundsdagen som alla tyska delstatsparlament.

 – Ja, fast inte det talet, säger Klonovsky snabbt innan jag ens hunnit fråga. 

”Det talet” är väl det enda av Gaulands tal som nått internationell ryktbarhet. Gauland, som anses vara en bildad man och mycket upptagen av frågor om nationell identitet, ville ge sitt perspektiv på den tusen år långa tyska historien och liknade de tolv åren under Hitler vid en ”fågelskit”. 

 – Jag hade inte uttryckt det så, säger Klonovsky, men Gauland blev missförstådd. Han sökte efter ett starkt negativt uttryck för de där åren, han ville inte alls förminska betydelsen av dem.

En tolkning som bara en som arbetar för AFD kan tro på.

Den allmänna bilden av AFD i Tyskland liknar den som många svenskar har av Sverigedemokraterna: ett parti för förlorare, avhängda, folk på landet och i småstäderna. Det ville Klonovsky ändra på. Partiet borde ”normaliseras”. Så föddes tanken på att slå en brygga mellan intellektuella och AFD.

– Vi var tre journalister som tyckte att vi måste göra något. Ett upprop. Det skulle vara extremt kort och bara undertecknas av akademiker. Inga AFD-medlemmar, inga nynazister.

Planen höll. Uppropet blev verkligen extremt kort: ”Med stigande oro åser vi hur Tyskland tar skada genom den illegala massinvandringen. Vi stöder dem som med fredliga medel demonstrerar med krav på att rättsstatens principer återupprättas vid landets gränser.” 

Med författaren UweTellkamp och ett par andra mycket kända namn kunde de vara nöjda: ett genombrott hade skett mellan AFD och den kulturella världen

– Och vi lyckades, säger Klonovsky, de första 2.000 undertecknarna var alla akademiker. Sen blev trycket för starkt och alla som ville fick skriva under. Nu har mer än 165.000 människor gjort det.

Störst uppmärksamhet fick namnteckningen från Uwe Tellkamp, en av Tysklands mest kända och lästa författare. Född, uppvuxen och fortfarande bosatt i Dresden, huvudstad i delstaten Sachsen i sydöstra Tyskland. Han och den jämnårige diktaren Durs Grünbein är stadens litterära stoltheter. De är inte överens om någonting i dag.

Det är för deras skull jag åkt hit.

Med Tellkamp och ett par andra oväntade men mycket kända namn kunde Klonovsky vara nöjd: ett genombrott hade skett mellan AFD och den etablerade akademiska och kulturella världen. Vandringen bort från bilden av Alternativ för Tyskland som förlorarnas parti hade fått ny fart. 

Sensationen var begriplig: det som ännu inte har hänt i Sverige, men som väl varje ledande Sverigedemokrat drömmer om. Det är som om Augustprisvinnaren från i förfjol tillsammans med ett par andra välrenommerade författare, journalister och akademiker plötsligt skulle ställa sin auktoritet och personliga prestige bakom ett upprop som definitivt skulle uppfattas som ett stöd för massdemonstrationer på gatorna mot ”massinvandringen”.

Michael Klonovsky är egentligen mer intressant som typ än som makthavare. Han är också noga med att framhålla att han inte är medlem i partiet – under uppväxten i DDR fick han nog av sådant. Han stängdes ute från studier på grund av ”olämplighet”, blev murare i stället, men började så småningom skriva artiklar och handplockades till det nystartade och uttalat borgerliga veckomagasinet Focus i München. Han steg snabbt i graderna men lämnade tidningen efter en konflikt med ledningen. 

Det var bråk om vartenda ord, vartenda stycke, säger han i dag, men vill inte gå närmare in på vad bråken handlade om. Att han var för långt till höger till och med för Focus är den enkla slutsatsen. Och nu har han fått en ny offentlighet. Att vända tillbaka till den gamla går inte, säger han, ”för den som gått över Rubicon finns ingen återvändo”. Och så är han inne på den nya högerns favorittema: det allmänna föraktet och alla åsiktskorridorer de tvingas vandra ensamma i.

 

Loschwitz, Dresden

Idyllen förefaller fullkomlig. Den lilla, trånga bokhandeln, i dessa dagar den mest omtalade i Tyskland, ligger i ett mer än tvåhundra år gammalt hus på norra stranden av Elbe och under det berömda Elbhang, de branta sluttningar som pryds av slottsliknande praktvillor. Loschwitz, en gång en liten fiskarby, sedan kurort, skonades vid de allierades stora bombangrepp den 13 februari 1945 då stora delar av Dresden förstördes i den eldstorm som följde. 

Tänk er ett Djursholm med milsvid utsikt över floden Elbe och hela Dresden. Trevåningsvillor med prunkande trädgårdar, några med egna små vinodlingar

Jag vet inte om det är en historiens ironi eller bara självklart att man just här, i den gamla tyska borgerlighetens hjärta, ska hitta den bokhandel som betraktas som den extrema högerns egen. Den kallas i folkmun Pegidabokhandeln efter de högerextrema marscherna som startade här i Dresden redan 2014 och som snabbt kopplades samman med då nygrundade Alternativ för Tyskland. 

Snart in i bokhandeln, men först en utflykt uppför den branta sluttningen, der Elbhang. Här uppe ligger en av de tyngst borgerliga förorterna jag någonsin sett. Tänk er ett Djursholm med milsvid utsikt över floden Elbe och hela Dresden. Trevåningsvillor med prunkande trädgårdar, några med egna små vinodlingar. Två mer än hundraåriga linbanor för invånarna upp till avskildheten. Tysk ingenjörskonst när den var världsbäst. Och världsunik.

Det här är Uwe Tellkamp-land. Nästan hela hans prisbelönta roman ”Tornet” utspelar sig i några av de här villorna, under kommunismen förvandlade till lyx-kommunalkor, det slags delade lägenheter som infördes efter revolutionen i Ryssland. Det är här som hjältens familj, alla med olika intellektuella yrken och föga intresserade av arbetar- och bondestaten men långtifrån öppet oppositionella, liksom väntar ut DDR och kommunismen och under tiden odlar en vurm för ett svunnet borgerligt Tyskland. 

Och det är här som Tellkamps världsbild formades, får man anta, en världsbild som måste ha präglats av borgerskapets nära undergång. Tellkamps del av förorten heter Weisser Hirsch, i en annan del, som i romanen kallas Östrom (en snobbig vits som anspelar på att de ryska kommunisterna utropade den nya Sovjetstaten som det tredje Rom) hade partiet slagit sig ned, ungefär som om en svensk revolutions segrare skulle flytta in på Strandvägen i Stockholm. I Weisser Hirsch var det kanske möjligt att åtminstone då och då förtränga verkligheten, även om man, som i romanen, tvingas dela kök och badrum med partikoryféernas bortskämda ungar.

Dessa berömda söner drabbade samman i en diskussion på den stora scenen i Dresdens konserthus i mars i fjol

I en annan, också en smula avskild förort växte Durs Grünbein upp, liksom Tellkamp mångfaldigt belönad, framför allt för sin lyrik. I en självbiografisk bok som kom på svenska för några år sedan, ”Åren på Zoo”, har han beskrivit vad denna tillvaro utanför både DDR:s och Dresdens centrum kunde ge upphov till för slags människor: 

”Det var människor som likt snäckor hade dragit sig tillbaka till sin privatsfär, människor avskurna från all världsoffentlighet, amputerade, fullständigt lösgjorda från det egna förflutna. Ytterst få hade en föreställning om vad som en gång hade tilldragit sig här, vad man här hade drömt om, planerat, tillkämpat sig i strid mot många som var emot det.”

De är de människorna som i dag går till val, därmed liksom för ett ögonblick tvingade – eller lockade, beroende på hur man ser det – ut ur det privata och in i det offentliga. 

Dessa stadens berömda söner drabbade samman i en diskussion på den stora scenen i Dresdens konserthus i mars i fjol. Anledningen var naturligtvis uppropet mot massinvandring som Tellkamp skrivit under och som Grünbein tillsammans med flera andra svarat på med ett motupprop. Rubriken för samtalet: Hur mycket yttrandefrihet tål vi? Intresset var enormt, delstatens tv direktsände, salen var proppfull, alla tidningar av betydelse var där.

Grünbein inledde med ett stramt hållet inlägg om yttrandefrihetens principer som knappast satte några hjärtan i brand, men det är han heller inte känd för att vare sig vilja eller göra.

Stormen bröt ut. Tellkamp och hans förlag Suhrkamp, som också råkar vara Grünbeins, bombarderades med upprörda mejl

Tellkamp, betydligt mer laddad, gick upp i talarstolen och levererade ett batteri med citat som alla skulle visa på det han kallar den framväxande åsiktsdiktaturen genom etablerandet av, ja just åsiktskorridorer. Det samtal som följde ledde bara till att klyftan mellan dem båda fördjupades. Tellkamp hade publiken med sig, men det verkade inte göra honom lugnare eller gladare. Och så kom den fras som ute på gatan eller uttalad av en AFD-politiker inte skulle tillmätas någon betydelse, men nu kom den från Uwe Tellkamp: 

 ”De flesta flyr inte från krig eller förföljelse utan kommer hit för att vandra in i vårt välfärdssystem. Över 95 procent. Enligt en officiell undersökning. 95 procent av migranterna!”

Stormen bröt ut. Tellkamp och hans förlag Suhrkamp, som också råkar vara Grünbeins, bombarderades med upprörda mejl, läsare skickade tillbaka hans roman till förlaget som distanserade sig från sin författare i ett märkligt twitterinlägg. 

Per mejl frågar jag nu Tellkamp om han blev överraskad. 

”Jag var väl medveten om att jag satte hela mitt så kallade renommé på spel. Så: när det gäller innehållet i reaktionerna, ett nästan enstämmigt fördömande av min position, var det just vad jag hade väntat mig. Vad kvantiteten anbelangar, blev jag överraskad, för jag hade inte sagt något egentligt nytt utan inskränkt mig till att citera, med angivande av källor, ur press, radio och tv. Det räckte för att medierna, besatta, ja berusade av sin egen höga moral och ofelbarhet skulle göra mig till paria. Det har gjort hyckleriet, arrogansen och föraktfullheten hos den så kallade kulturbranschen gentemot avvikande politiska uppfattningar, särskilt höger /---/ än mer tydligt.”

Lördag förmiddag, åter i den lilla bokhandeln i Loschwitz. 

Susanne Dagen sitter vid ett litet bord på trottoaren framför bokhandeln, förbipasserande ropar godmorgon, några går också in för att handla. Där inne ser det ut som i vilken privatägd boklåda som helst, böcker från golv till tak, av alla de slag, inga kampskrifter, inga banderoller, inget som kan få en att tro att detta är den nya tyska extremhögerns egen bokhandel. 

– Men kunderna har blivit färre, det är klart att vi fått betala för vårt engagemang, säger hon. Men jag visste vad jag gjorde.

I tjugofem år har hon och hennes man drivit bokhandeln. Massor av författarkvällar och bokpresentationer. Alltid fullsatt. Den har av branschen utsetts till årets bokhandel, fått lokala priser. Men hösten 2017 förändrades allt. Då författade Susanne Dagen det som hon, väl medveten om de historiska konnotationerna, valde att kalla Charta 2017, ett upprop riktat mot ledningen för bokmässan i Frankfurt med protester mot deras behandling av det högerextrema förlaget Antaios.

– Det var inte för att det var högern som behandlades felaktigt, utan för att det stred mot allt som jag kämpat för hela mitt liv, säger hon. Skulle samma sak hända ett vänsterförlag skulle jag göra om det.

Bokhandlaren säger att den förödmjukelse som människor omkring henne uttrycker är en känsla som kommer med trettio års fördröjning

Kanske lite svårt ändå att tro, för Charta 2017 innehåller alla de formuleringar som sedan ska återkomma i de närmaste årens högerinlägg: åsiktskorridor, åsiktsdiktatur. Första namn under protesten: Uwe Tellkamp.

Susanne Dagen är uppvuxen här i Sachsen, hon har tillbringat hela sitt liv i östra Tyskland, hon känner människorna här. Och de känner henne:

– De kom till mig och berättade. Att sälja böcker kan vara en ganska intim sak. De innehåller berättelser, människorna kom till mig med sina egna.

Hon säger att den förödmjukelse som människor omkring henne uttrycker är en känsla som kommer med trettio års fördröjning. Det är känslan av att ha blivit besegrade, och att segrarna finns kvar. Blickar man upp mot höjden där villorna tronar förstår man vad hon menar. Där bor de hon kallar segrarna, många av dem kom från väst efter murens fall och fick positioner långt över vad de hade meriter för. Husen köptes ofta loss för ganska små summor, lagligt men möjligen inte helt moraliskt, i alla fall inte med östtyska ögon sett.

Allt detta utgör myllan för missnöjet. Och statistiken ger de missnöjda visst stöd. Östra Tyskland är nästan avindustrialiserat, levnadsstandarden är fortfarande, tre decennier efter murens fall, lägre än i väst på nästan alla områden som gäller mätbart välstånd.

Det finns något i Susanne Dagens egen biografi som gör att hon inte skyggar för rollen som Tysklands förföljda högerbokhandlare. 

– Det här är min uppgift i livet, säger hon. Jag visste vad det skulle kosta och jag är beredd att betala priset. Det lokala biblioteket har förbjudits att anlita mig för bokpresentationer. Dresdens Thomas Mann-sällskap har uteslutits av moderorganisationen i Lübeck för att de vill ordna uppläsningar här. Skådespelaren som skulle läsa har plötsligt lämnat återbud. Författare som tidigare kommit för att tala om sina böcker tackar nu nej, utan att riktigt vilja tala om varför, i alla fall inte för mig.

Hon skulle kunna fortsätta länge till, tycks det. En högermartyr i den idylliska Dresdenförorten? Har hon också ”gått över Rubicon”? Är Tellkamp och hon utsatta för åsiktsdiktatur?

Det märkligaste av allt är det starka motståndet, ja ibland rena hatet mot flyktingar, eller ”så kallade flyktingar”. För de är så få här i öst

För att förstå dramat i Dresden måste man förstå vad som gör högern här så speciell. I västra Tyskland står AFD för allt som också Sverigedemokraterna står för: stäng gränserna, hejda ”islamiseringen”, odla den nationella identiteten, håna Greta plus en allt övergripande ambition att störta Merkel, alla olyckors moder.

Men i öst är det en lite annorlunda brygd. Till allt som extremhögern i väst också står för läggs förbittringen över det man uppfattar som etablissemangets svek mot hela det före detta Östtyskland. Men det får man inte tala om, säger AFD kränkt. 

”Det börjar kännas som i det gamla DDR”, ropar AFD- ledaren Björn Höcke. Väldigt många av hans partikollegor i öst kommer från väst. Men det tycks inte anhängarna bry sig om, de jublar vilt varthelst Höcke kommer. Mest magstarkt av alla valplakat i Sachsen är ett där AFD tar åt sig hela äran av den fredliga revolutionen 1989: ”Då precis som i dag: Det är vi som är folket.”

De medborgarrättskämpar som för trettio år sedan länge slogs ensamma och som ofta fick betala med fängelse och utvisning är rasande, förstås.

Men det märkligaste av allt är det starka motståndet, ja ibland rena hatet mot flyktingar, eller ”så kallade flyktingar”. För de är så få här i öst. Det totala antalet medborgare ”med migrationsbakgrund” är inte ens 7 procent, en fjärdedel jämfört med västra Tyskland. 

– Antalet är inte det viktigaste, förklarar bokhandlarens man, Michael Bormann, för mig. Vi här i öst ligger trettio år efter Västtyskland, vi behöver bara titta på invandrargettona i Berlin Neukölln och Duisburg för att veta vad som väntar oss här.

Eller som borgmästaren i den lilla sachsiska staden Riesa lär ha uttryckt det: ”Vi vill inte ha några västtyska förhållanden här.”

Invandrarskräck och undergångsvisioner utan invandrare och flyktingar. Det låter som ett slags projektioner.

Inte första gången i den tyska historien. Det förstår jag av en liten skrift av den gamle tyske filosofen och sociologen Theodor Adorno som lägligt nog ligger på alla bokhandlares diskar just nu. ”Aspekter på den nya högerradikalismen” bygger på ett föredrag för studenter 1967. Då handlade det om det nynazistiska NPD, men hans ord har en kuslig aktualitet och kan lika bra tillämpas på dagens östtyska högerradikaler när det exempelvis gäller skräcken för den ”islamisering” som de känner sig hotade av. 

Flera gånger i historien har politiska händelser i Dresden som liksom föregripit utvecklingen i hela Tyskland

Adorno talar om en ”anticipation av skräcken”, men det handlar inte bara om psykologi, säger han med ett slags inkännande: ”Den som inte ser någon framtid för sig och som inte gillar de samhällsförändringar som sker, för denne återstår inget annat än att som Wagners Wotan säga: ’Vet du vad Wotan vill? Undergången!’ denne önskar sig utifrån sin egen situation undergången, bara inte den egna gruppens undergång, utan helst att det hela går under.”

Adorno hade nazismen i eget färskt minne. Han var jude.

Varför tittar hela Tyskland den här helgen mot Dresden? Varför skulle ett genombrott för AFD i delstatsvalet just här vara så viktigt?

Sociologen Joachim Fischer vid stadens universitet vet och ger exempel på tre politiska händelser i Dresden som liksom föregripit utvecklingen i hela Tyskland. Den första: när Helmut Kohl för första gången besökte DDR och Dresden efter murens fall, den 18 december 1989, möttes han av tusentals människor redan på flygplatsen. Efter hans tal intill den berömda ruinen av Frauenkirche inför en ännu större jublande folkmassa, sade han till sina medarbetare: ”Saken är redan avgjord.” Det fanns inte något alternativ till snabb återförening. Folket vann.

Nästa gång: högtidlighållandet av minnet av alla som dog under bombattackerna den 13 februari 1945. En bit in på 2000-talet förvandlades denna manifestation, som ägt rum under stilla former i decennier, till en nazistisk uppmarsch. Det ledde till motattacker från vänsterns antifa-trupper, bråket kunde inte hejdas förrän tusentals medborgare i staden hindrade nazisterna genom att bilda en väldig mänsklig kedja runt kyrkoruinen.

Och så den tredje: tillkomsten av Pegida, marscherna mot invandring som på bara någon månad växte till massmanifestationer med över tiotusen deltagare varje måndag. Men som också har mötts av motdemonstrationer. 

Folket mot folket.

I dag går Dresden till val, då får vi veta vilken del av folket som samlar flest.

Svante Weyler är författare, journalist och före detta förläggare. Han var Sveriges Radios korrespondent i Berlin 1991–1994.