Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-31 13:20

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/svante-weyler-vad-visste-paven-pius-xii-om-forintelsen-hosten-1942/

Kulturdebatt

Svante Weyler: Vad visste påven Pius XII om Förintelsen hösten 1942?

Bild 1 av 2 Påven Pius XII tar emot allierade soldater i Rom sommaren 1944.
Foto: Nara Archives/REX
Bild 2 av 2 Påven Pius XII talar i Rom efter krigsslutet 1945.
Foto: TT

Vad sade påven – och vad teg han möjligen om? De nyöppnade arkiven i Vatikanen kan kasta ljus över katolska kyrkans omdebatterade roll i Förintelsen. Svante Weyler läser en rafflande undersökning i tyska Die Zeit. 

Den 27 september 1942 överlämnade den amerikanske ambassadören i Vatikanen ett brev från sin regering till Pius XII som innehöll följande passus: ”Likvideringen av Warszawas getto är i full gång. Utan varje urskillnad, utan hänsyn till vare sig ålder eller kön förs alla judar i grupper ut ur gettot och skjuts ihjäl. Deras kroppar används för framställning av fett, deras ben för produktion av gödsel. Massavrättningarna äger dock inte rum i Warszawa utan i läger, speciellt inrättade för detta syfte, ett av dem ligger i Belzec.”

Amerikanerna hade fått denna information från Jewish Agency for Palestine och ville ha den bekräftad – man tvivlade, som så många andra. Om Vatikanen nu kunde bekräfta sanningshalten, ville amerikanerna veta om Vatikanen hade några idéer om hur man skulle kunna använda sig av den allmänna opinionen för att ”förhindra en fortsättning av dessa barbariska dåd”.

Det här brevets existens har varit känd, men det finns inte med i den digra dokumentsamling – elva band, nära 10 000 sidor – som Vatikanen tidigare offentliggjort med material om Vatikanen och andra världskriget. Många forskare har misstänkt att de inte sagt allt, nu har tvivlarna fått chansen. Sedan början av mars är arkiven som innehåller allt som rör Pius XII öppna.

I en rafflande artikel i ett av de senaste numren av Die Zeit redogör den tyske kyrkohistorikern Hubert Wolf för hur han, tillsammans med sju medarbetare från Münsters universitet, under en hektisk vecka jagar bevis, för och emot. För att ta sig igenom de mer än 200 000 pärmarna med miljoner av dokument skulle hans team behövt år, nu fick de bara en vecka på sig innan arkiven åter stängdes, tills vidare. Corona.

Men de hann hitta mycket nog. Påven läste brevet från amerikanarna, framgår det av dokumenten. Hans medarbetare noterade att Vatikanen fått liknande information och att mycket talade för att den stämde. Förutom ett flertal skrivelser med bön om hjälp från hotade judar hade den katolske biskopen i Lemberg (i dag Lviv) i augusti samma år berättat om de tyska ockupanternas ”diaboliska” utrotning av judar. 

Påven visste alltså, men sa ingenting. När de allierade så småningom insett att informationen om den pågående Förintelsen var sann protesterade man öppet den 17 december 1942. Vatikanen anslöt inte, trots fortsatta påtryckningar, till protesten.

En vecka senare höll påven sitt sedvanliga jultal och nu nämnde han i alla fall att hundratusentals dödas ”bara på grund av sin nationalitet eller härkomst”. Men han sa inte att de var judar. Vad gjorde att han mot bättre vetande lät bli att använda sitt enorma inflytande?

De nyfunna dokumenten ger oss en ledtråd, kanske till och med svaret. En av hans dåvarande medarbetare, Angelo Dell’Aqua, har i en ”Appunto”, en intern handling från den 2 oktober 1942 först noterat att informationen från den amerikanske ambassadören ”utan tvekan väger mycket tungt”. Sedan följer en mening, som man enligt Hubert Wolf, expert på Vatikanen och Tredje riket, måste läsa flera gånger för att verkligen inse vidden av: ”Men vi måste försäkra oss om att informationen är sanningsenlig, eftersom det är vanligt att judar har lätt för att överdriva …”. 

Dell’Aqua är misstänksam mot andra också, till exempel sin broder från Lemberg : ”… de östliga katolikerna är verkligen inte exemplariska när det gäller uppriktighet.”

Att Dell’Aqua ändå skrev och agerade som en klassisk antisemit framgår av en anteckning från december 1943, när Roms judars öde stod på spel: ”Det tycks mig som det på senaste tiden kommit alltför många icke-ariska besökare till sekretariatet och att det just inom detta sekretariat talats för mycket om judarna och det som de tyska och italienska regeringarna gjort med dem.”

En vecka fick de på sig, de tyska forskarna, och även om de visste vad de letade efter fann de inte ett avgörande dokument: själva manuskriptet till påvens jultal den 24 december 1942. Kan det ändå vara så att ordet ”jude” stod i det ursprungliga manuskriptet men ströks i sista stund? Än i dag finns det naturligtvis massor av katoliker, inte bara i Vatikanen, som vill frikänna den påve som så småningom, när gettot i Rom var upplöst och invånarna där förts in i döden, öppnade kyrkorna för de judar som fanns kvar i livet.

En italiensk eller katolsk inre angelägenhet? Nej, runt om i Europa pågår fortfarande diskussionen om vem som gjorde vad under Förintelsen, också här i Sverige, och varför skulle den inte det. Finns det en angelägnare jakt på en historisk sanning?