Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Svårt lagra digital information

Den digitala teknikens stora, okända svaghet är att det inte finns något säkert sätt att lagra digital information inför framtiden.

En rad internationella projekt arbetar nu med att utveckla arkivbeständiga digitala lösningar. I Sverige leds arbetet från Boden.

På Teknikvägen 3 i Boden hittar man Centrum för långsiktigt digitalt bevarande, LDB-centrum. Där sysslar man med forskning och ­utveckling kring ett problem det hittills har varit lite för tyst om: hur vi ska bevara digital information för kommande generationer.

Det finns nämligen inget säkert sätt att spara digitalt material för framtiden. Fundera en stund över vad det innebär.

Alla som talar om de spännande saker som kommer att hända med digital litteratur, film, musik och andra medier de närmaste åren borde börja svettas en aning.

- Om du inte gör någonting på tjugo år med det du har lagt in på din senaste brända DVD, så ­garanterar jag att du inte kommer att kunna läsa den, säger Östen Jonsson, verksamhetsledare på LDB-centrum.

Det tog två hundra år för Library of Congress att samla in sina 130 miljoner katalogposter - böcker, film, ljudinspelningar och annat. Idag genererar världen lika mycket digitalt material varje kvart. Det mesta produceras utan en tanke på om det kommer att vara läsbart om tio år.

Den snabba utvecklingen gör att program, filformat och hårdvara föråldras i rasande takt. Kan vi inte lita på att det vi gör finns kvar om hundra år - eller ens om tio - blir de förhoppningar vi ställer på den digitala revolutionen ihåliga.

LDB-centrum grundades år 2006 av Riksarkivet, Luleå tekniska universitet och Bodens kommun. Sedan 2007 är även Kungliga biblioteket och Statens ljud- och bildarkiv parter i projektet.
Centret är en del av ett internationellt uppvaknande: sedan år 2000 har det runt om i världen startats en rad projekt för att lösa problemen med digital lagring. Flera startades ungefär samtidigt som LDB-centrum, för två-tre år sedan.

Vad var det som hände just då?

- Det är många som har känt till problemet länge, men man har nog varit lite handlingsförlamade eftersom man inte har vetat hur man ska göra. Det finns många utredningar, både svenska och internationella, sedan åtminstone tio år som pekar på det här.

Det har varit lätt att ignorera frågan om digitala mediers dåliga arkivbeständighet, eftersom det inte händer något uppenbart genast.

- Om du har någonting liggande på en server och inte gör någonting åt det, så händer ingenting i dag och kanske inte om ett år heller. Det kommer så sakta, men ju längre du skjuter på det, desto värre blir det, säger Östen Jonsson.

Ett par exempel visar vad vi kan vänta oss om vi inte gör något.

1999 upptäckte NASA att magnetbanden från Vikingsonderna, som landade på Mars 1976, hade blivit oläsliga efter bara tjugo år: alla som kände till det filformat som använts var pensionerade eller döda. Man lyckades till sist rekonstruera en tredjedel av ­informationen på banden, men bara tack vare den dokumentation som fanns sparad på papper.

Tjugo år gamla data från vädersatelliter (viktiga för att studera klimatförändringarna) krävde två års "heroiska ansträngningar" för att bli läsbara på nytt, berättade Milton Halem, IT-chef vid Goddard Space Flight Center, för tidskriften Wired häromåret.

Enligt Halem skjuter NASA framför sig ett ­databerg som är så stort att de riskerar att inte hinna säkerhetskopiera sina magnetband innan de vittrar sönder: "Det kan ta tjugo år att gå igenom alla dessa data men bandens livslängd är mindre än tjugo år."

För att hylla 900-årsminnet av "Domesday book" - en handskrift som dokumenterade markägandet i England år 1086 och som blivit en ovärderlig källa för historiker - ­beslöt sig BBC för att göra en ­digital, nutida motsvarighet.

En miljon britter samlade in text, video och foton från sina vardagsliv, men "The ­digital domesday book", släppt på laserdisk 1986 och tänkt att fungera som en digital tidskapsel, blev ett skämt. Den var oläslig redan efter femton år, och ett nytt projekt måste dras igång för att tyda de föråldrade skivorna.

"Vi har ett par rätt repiga uppsättningar skivor och vi är övertygade om att vi till sist kommer att kunna läsa alla bilder, kartor och texter", berättade projektledaren Paul Wheatley för The Observer (vilket man lyckades med). "Tyvärr vet vi inte vad vi ska göra sedan. Vi skulle kunna lagra materialet på desktopdatorer, men de blir sannolikt föråldrade om ett par år."

På litteraturkonferensen Waltic, som nyligen hölls i Stockholm, ställdes stora förväntningar på den enorma kreativiteten på ­nätet.

Talarna verkade ta för givet att allt som läggs ut på nätet är lika ­beständigt som böckerna på ett bibliotek, men ingen skulle acceptera ett bibliotek där saker försvann lika snabbt som de gör på nätet.

Enligt Library of Congress var 44 procent av de sajter som fanns på nätet 1998 borta ett år senare.

Ett undantag är webbtidskriften Suck.com, nedlagd 2001, vars artikelarkiv någon vänlig själ fortfarande håller liv i. Men klickar man på länkarna i Sucks åtta år gamla artiklar blir det "File not found" varje gång: det mesta de länkar till har försvunnit.
Så mycket var allt vi hört om hypertextens möjligheter värt.

Vissa talar om att den första digitala generationens historia riskerar att försvinna helt. Är det verkligen så illa?
- Man ska inte säga att hela vår historia blir ett svart hål, säger Östen Jonsson, för så pass mycket görs ändå för att bevara den.
- Vi har tappat en del som vi hade tänkt ha kvar, men det är ju inte detsamma som att all information som skapats under de senaste 10-20 åren har försvunnit. Om man inte gör någonting åt det, då blir det ett svart hål.

Filmbranschen, som blir allt mer digital, har också börjat få upp ögonen för frågan.

År 2007 gav AMPAS (The academy of motion picture arts and sciences, mest kända för att dela ut Oscars) ut rapporten "The digital dilemma", där de varnade för att det inte finns något digitalt hårdvaru- eller mjukvaruformat som kommer i närheten av de krav man måste kunna ställa på arkivbeständiga media.

Hårddiskar bör bytas vart tredje år för att man ska vara säker på att materialet förblir åtkomligt.

Innehållet på magnetband bör kopieras över till nya band med 5-10 års ­intervall. DVD-R-skivor har testats av amerikanska National Institute of Science and Technology, som uppskattar att 40 procent av skivorna kommer att vara oläsliga efter 15 år.

Film, däremot, håller i minst hundra år och böcker som trycktes på papper för 500 år sedan finns fortfarande kvar. Pergament, som "Domesday book" är skriven på, har hållit i över tusen år.

Totalpriset för säker digital lagring förblir högt, trots att hårddiskarna faller i pris samtidigt som deras kapacitet ökar, skriver AMPAS. Att bevara en digital långfilm kostar 12.000 dollar om året, mot 1 000 dollar för att lagra en vanlig biofilm i ett klimatkontrollerat bergrum. Samma förhållande gäller digitala texter.

Enligt Harvard University ­Library är det sexton gånger dyrare att spara en textfil än en bok.

Att föra över materialet från en digital filminspelning till nästa generations magnetband, för att garantera att det förblir läsbart, kan kosta 2,5 miljoner dollar, enligt AMPAS. Material som inte har en säker, långsiktig finansiering riskerar att gå förlorat snabbt.

Alla företag, myndigheter och organisationer som är beroende av sina arkiv står inför detta problem. Kunskapen om att digitala medier inte är arkivbeständiga är dock väl utbredd numera, enligt Östen Jonsson.

Runt om i Sverige har det börjat hända en hel del på området, ­berättar han. Stockholms stadsarkiv, liksom Stockholms läns landsting, ligger långt framme, och i Skåne finns REDA-projektet (Regionalt digitalt arkiv).

I Europa finns bland annat projekten CASPAR och Planets, samt den samordnande organisationen Digital Preservation Europe. Det internationella samarbetet är väl utvecklat.

- Det är en väldigt öppen atmosfär inom det här området, både i Europa och internationellt, och även i Sverige.

EU-projektet PROTAGE, där Riksarkivet och Luleå tekniska universitet deltar, utvecklar automatiserade lösningar för att bevara digitalt material, en förutsättning för att kunna hantera stora datamängder.

Inget av dessa projekt har ännu några färdiga lösningar att presentera, men det omfattande arbete som har dragits igång ger gott hopp om att vi ska kunna undvika den digitala historielösheten. Räkna med att höra mer om det här ämnet i framtiden.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.