Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-26 08:14

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/sven-eric-liedman-darfor-har-karnkraften-blivit-en-snuttefilt/

Kultur

Sven-Eric Liedman: Därför har kärnkraften blivit en snuttefilt

Barsebäck 1980. Foto: Ingvar Andersson/TT

Dramaserien ”Chernobyl” har kritikerrosats. Inför det sista avsnittet noterar Sven-Eric Liedman att kärnkraftsdebatten har fått ny energi i en tid som borde veta bättre.

Plötsligt var luften full av skallande rop om att vi ”inte klarar oss utan kärnkraft”. För oss som länge följt den politiska debatten var det som att kastas tillbaka till 60-talet när den fredliga användningen av kärnkraft presenterades som den stora löftesrika vägen mot framtiden. Det var före Torbjörn Fälldin, före Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima. Och det var innan vind- och i synnerhet solenergin visat sig vara just så överlägsna energikällor som några fantaster påstått för länge sedan.

Men för Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor är det återigen kärnkraften som ska rädda oss undan den slutliga klimatkatastrofen. Förvisso finns det starka lobbyister bakom deras utspel: ett sådant mångmiljardsprojekt skulle ge stora pengar. Ändå är de säkert uppriktiga i sin tro på kärnreaktorernas välsignelse.

Det är intressant att de förefaller så obekymrade av att de främsta experterna motsäger dem. Tomas Kåberger, till exempel, ger inte ett ruttet lingon för kärnkraftens framtid. Den är ekonomiskt ofördelaktig i jämförelse med vind- och solenergi, och den har inte alls samma utvecklingsmöjligheter som alternativen. 

Läs mer: Hanna Fahl: I tv-serien ”Chernobyl” sätter radioaktiviteten tiden helt ur spel 

Till kärnkraftens försvar säger Moderaterna att fusionsenergin skulle lösa alla problem, och åter känner jag mig försatt tillbaka till 1960-talet när jag hörde den unge lovande Lundafysikern Sven Gösta Nilsson berätta att fusionsenergin väntade just runt hörnet. Så blev det inte. Men för Moderaterna tillhör den år 2019 fortfarande den nära framtiden.

För mig som idéhistoriker är den förnyade vurmen för kärnkraft dubbelt intressant. För mer än tjugo år sedan, 1997, gav jag ut en bok som hette ”I skuggan av framtiden: Modernitetens idéhistoria”. Ett huvudtema i boken var framstegstänkandet som i så mycket präglat den moderna tiden. En gång var framstegstänkarna övertygade om att framtiden skulle innebära växande kunskap, en mer utvecklad teknologi och större ekonomiska resurser men också en högre moralisk och politisk standard. En mer avancerad kunskap skulle vägleda människor i konsten att leva tillsammans.

Stellan Skarsgård i aktuella tv-serien ”Chernobyl”.

Läs mer: Jack Werner: Det som saknas i tv-serien ”Chernobyl” har ett namn – Maria Protsenko 

I min bok försökte jag visa att optimismen inte hållit streck på de ”mjuka” områdena. Modern högteknologi kunde kombineras med politiskt barbari. Samtiden präglades av osäkerhet om gott och ont, rätt och fel.

Däremot var optimismen när det gällde vetenskap, teknologi och ekonomi obruten. Det fanns en djupt rotad övertygelse att detta års modell av datorn, mobiltelefonen och kanske till och med bilen skulle vara bättre än förra årets – men sämre än nästa års. Nobelprisen i fysik, kemi och medicin belönade självklart nya inbrytningar i okunskapens djungel. Och världens samlade rikedomar växte år för år, låt vara då och då naggade i kanten av tillfälliga ekonomiska kriser.

Det är inte konstigt att det finns politiker som längtar tillbaka till 60-talet och kramar sin kärnkraft som en snuttefilt.

Bilden ter sig annorlunda nu drygt tjugo år senare. Vi har fått alternativa fakta och faktarestistens. Även inflytelserika, centralt placerade människor tar sig rätten att ifrågasätta till exempel den samlade expertisen när det gäller människans klimatpåverkan. Den stora ekonomiska krisen för ett decennium sedan gör det svårare att se tillväxten som något självklart och naturligt.

Men intressantast är nog den förändrade synen på teknologi. Hur är det med den mest älskade mojängen, mobilen? De nya finesser som introduceras varje år ter sig inte som verkliga framsteg längre. De gör bara användningen mer komplicerad. En ficktelefon ska inte ha en instrumentbräda som en jumbojet. Sällan ser jag nu unga människor jämföra sina senaste fynd. De tycks mer upptagna av fodralen och deras utstyrsel. Där finns de intressanta variationerna.

Estetiken har trängt undan teknologin. 

Läs mer: Maria Schottenius: Dåliga tider för kärnkraft, Kristersson och Busch Thor 

KD-ledaren Ebba Busch Thor.

Den artificiella intelligensen gör väldiga framryckningar men väcker mer ängslan än glädje. Nog kan man svälja att de bästa schackdatorerna nu är klart överlägsna Magnus Carlsen, världsmästaren. Ja, man kan också med jämnmod notera att Carlsen och andra som tillhör eliten mer och mer själva spelar som datorer, långt från den geniala lekfullheten hos en Michail Tal eller en Bobby Fischer.

Värre är det med automatiseringen av den framtida trafiken och allra värst för självkänslan att så många goda medelklassjobb som kräver lång utbildning är i farozonen. Får ens författarna och tonsättarna ha sin unika skaparkraft ifred?

Moderaternas partiledare Ulf Kristersson.

Det är lätt att se Ulf Kristerssons och Ebba Busch Thors kärlek till kärnkraften som en form av nostalgi. Kristersson var visserligen bara ett litet barn på 60-talet och Busch Thor inte ens född då. Men optimismen från den tiden som så många delade, övertygelsen att allt skulle bli bättre om bara världsfreden kunde bevaras, lever vidare som ett avlägset kollektivt minne. Kärnkraften hade nyckelrollen i dåtidens drama: antingen skulle den krossa världen eller göra den ännu mycket bättre.

På den tiden brukade man föraktfullt tala om föråldrad teknik som ”rena 1800-talet”. Vem talar i dag om ”rena 1900-talet”?

Kärnkraften är förstås just ”rena 1900-talet”. Men så få vågar säga det rent ut.

Det märkliga är att de vetenskapliga och tekniska framstegen fortsätter oavbrutet. Medicinen firar ständigt nya triumfer som får dem av oss som lever det goda, privilegierade livet att bli äldre och äldre och framför allt friskare och friskare. Genom dna-tekniken får vi veta oändligt mycket mer om det avlägset förflutna. Nu vet vi att de första människor som bebodde det territorium som långt, långt senare blev Sverige var svarta men med blåa ögon.

Samtidigt kan astronomerna berätta om vad som hände miljarder ljusår bort i rymden.

Jag försöker föreställa mig den entusiasm som denna enorma ökning av insikter och möjligheter skulle ha väckt för hundra eller femtio år sedan när världen för så många var på väg framåt och uppåt. Men i dag? Ja, föremål för några fina vetenskapssidor i tidningarna och några utmärkta radio- och tv-program. Men knappast underlag för någon bred folklig entusiasm. Sverigedemokrater avfärdar lärdomen om de första svenskarna som pk. Andra tiger.

Det är som om vi inte hade tid och kraft för allt detta. Vi har skapat ett samhälle som tvärtom stänger människor inne i en allt tätare snårskog av regler, redovisningsplikter, mätningar och utvärderingar som varken ger fri tid eller fri sikt. Värst är det för dem som tvingas söka sig hjälp i de en gång så löftesrika trygghetssystem som skapats under 1900-talet. Den sjuke tvingas inte bara uthärda sin sjukdom utan också utkämpa en ständig kamp med försäkringskassan. Pensionstiden blir i synnerhet för många kvinnor inte en lisa utan en kamp mot fattigdom.

I Stockholm skulle man bygga världens bästa sjukhus. Med hjälp av konsulterna, dessa nutidssamhällets egna svampsjukdomar, blev det ett av de sämre.

Och ändå bågnar samhället under bördan av alla pengar! De rika berikar sig utan gräns, befriade från förmögenhets-, arvs- och fastighetsskatt men ändå ofria i sitt jagande efter mer, mer, mer pengar.

Samhällets stora sjuka är de hastigt växande klasskillnaderna. Nästan alla erkänner att det är ett problem, men alldeles för få försöker åtgärda det. Man talar hellre om försvar, brott och straff.

Det är inte konstigt att det finns politiker som längtar tillbaka till 60-talet och kramar sin kärnkraft som en snuttefilt.

Fotnot. Hela ”Chernobyl” finns att se på HBO Nordic