Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-22 14:29

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/sven-eric-liedman-nu-ligger-varlden-i-de-ungas-hander/

Kultur

Sven-Eric Liedman: Nu ligger världen i de ungas händer

Demonstration för klimatet med Greta Thunberg i mars i år. Foto: Roger Turesson

I spåret av klimatkrisen har konflikten mellan två tidstypiska politiska strömningar skärpts. Framgångarna för dem båda hade varit otänkbara utan de sociala medierna, skriver Sven-Eric Liedman.

Rätta artikel

År 1965 publicerade den amerikanske datavetaren Gordon E Moore en artikel där han förutsåg att datorernas kapacitet skulle fördubblas vartannat år. Ännu 44 år senare hålla denna ”Moores lag” någorlunda streck. 

Det är ett fantastiskt exempel på en förutsägelse om den teknologiska utvecklingen.

Men det finns annat som inte går att förutsäga. När Apple skapade sin Iphone med hela nätet i mobilen anade man knappast omfattningen av framgången med dessa smartphones. Åtminstone hade den svåraste konkurrenten Nokia inte gjort det.

I dag stirrar de flesta av oss ner i de små mobilskärmarna i alla tänkbara situationer. I bussen eller på trottoaren är folk som förhäxade av något som inte utspelas just där och då. 

Datorernas utveckling gick att förutsäga. Men vem förutsåg för tjugo år sedan de sociala mediernas genomslag? Då talade alla om internet som en nästan outtömlig uppslagsbok. Ja, e-posten fanns. Men det var bara en snabbare postgång och inget medium för troll eller ens för predikanter.

Facebook och Twitter och Instagram hade sina skapare. Men den pyramidala succén hade inget med dem att göra, utan med människorna som samlades i hundratals miljoner för att göra bruk av de nya möjligheterna.

Med sociala medier förändrades opinionsbildningen radikalt. Alla som hade tillgång till tekniken kunde göra sig hörda. Genom anonymiteten blev man fri till allt, från att svarva aforismer till att uttrycka sig så som man tidigare bara gjort på de offentliga toaletternas väggar.

De stora sociala rörelsernas oförutsägbarhet är inte något nytt. Ingen anade arbetarrörelsens kraft förrän den väl fanns där. De nationalistiska massrörelserna som drev fram världskrigen var helt oväntade. 1965 förklarade Jean-Paul Sartre i en intervju att de franska ungdomarna var politiskt ointresserade; tre år senare ledde han dem själv mot barrikaderna. Feminismens historia har bjudit på rader av överraskningar.

I efterklokhetens ljus och under historikerns lupp ter sig varje sådan process ganska naturlig. Det finns alltid tusen omständigheter som gör utvecklingen begriplig. Men i förväg visste man inte. Människorna skapar sin historia, men de gör det under bestämda omständigheter, som Marx säger. 

Främlingsfientligheten är inte något nytt som kommer med de sociala medierna. Det okända eller avvikande har alltid väckt ilska eller skräck hos vissa. Men både motviljan och hatet löper på snabbare fötter tack vare de sociala medierna. Rykten, ”fake news”, lögner kastas ut mot rymden och landar mjukt hos de godtrogna.

Frågan om flyktingar ska accepteras i landet besvaras alltid med ett nej av vissa. Deras reaktioner kan sträcka sig från muttrande missnöje till blodiga våldsdåd. En organiserad rörelse och ett politiskt parti kanaliserar både ord och känslor, gör dem mer rumsrena och leder till sist till konkreta politiska resultat.

I början av 1990-talet formade Ny demokrati en viktig del av opinionen. Tidningar och etermedier gav frontfigurerna Ian och Bert generöst utrymme. Men partiet var alltför slarvigt hopkommet, ledarna alltför bisarra och de hoprafsade riksdagsledamöterna alltför inkompetenta för att framgången skulle hålla i sig. Partiet föll samman och många av oss drog en suck av lättnad.

Men också klimatstrejkarna är först och sist beroende av de sociala medierna

Ingen skulle då ha anat att en liten nazistisk sekt i opinionens utmarker strax skulle överta rollen och göra det med stor framgång. Det krävdes att några listiga och handlingskraftiga lundastudenter omvandlade kamporganisationen till ett parti som visserligen var extremt men ändå acceptabelt, om inte i salongerna så i sammanträdesrummen.

Den stora framgången för Sverigedemokraterna hade varit otänkbar utan de sociala medierna. Trollen pumpade där ut sina hatbudskap. Mötet mellan den flyktiga världen på Twitter och en fast partistruktur blev en framgång. Liksom Ny demokrati hade Sverigedemokraterna många representanter som inte passade i möblerade rum. Men SD förde snabbt dessa omöjliga typer åt sidan och ersatte dem med tills vidare mer presentabla namn. Processen upprepas om och om igen. Människors förmåga att glömma SD-fadäserna tycks gränslös.

Det är möjligt att SD snart nått sitt tak. Men redan har partiet liksom sina motsvarigheter runt om i världen fått ett reellt inflytande över politiken. Nu är SD på väg till förhandlingsborden med KD och M. De blir som Dansk folkeparti, bara mörkare och hotfullare.

SD:s typiska väljare är en medelålders eller äldre man. Det kan kännas som en tröst att de sura gubbarna snart dör undan. Men väljarkåren fylls på underifrån.

Den absoluta motsatsen till SD är miljö- och klimatrörelsen. Där dominerar de yngre kvinnorna. I dag heter galjonsfiguren Greta Thunberg, 16 år gammal. Hennes väg från den ensamma klimatstrejken den 20 augusti i fjol till de 1,5 miljoner protesterande massorna den 15 mars i år är häpnadsväckande.

Hennes aktion stöds förvisso av eliten av klimatforskare, medan SD får söka sina auktoriteter bland diverse skumraskfigurer. Men också klimatstrejkarna är först och sist beroende av de sociala medierna. Bilden av Greta Thunberg med sitt plakat har vandrat runt jordklotet, inspirerat och förargat.

Varje opinion behöver en institution för att leva vidare. Entusiasm har kort brinntid. I Sverige finns det nu flera miljöpartier och ute i världen ännu fler. Men finns det något som tyder på att de skulle kunna kanalisera ungdomars klimatångest? Den enorma omställning som är nödvändig kräver så mycket av både stater och företag. Stater leds av partier som måste vinna röster i nästa val, företag har sitt vinsttvång. Kommer politiker och storföretag att bli kloka och långsiktiga nog för en så radikal kursändring?

Framtiden är mörk om ekonomin spelas ut mot ekologin, den ekonomiska rationaliteten mot vetenskapens samlade förnuft

Inte mycket tyder på det ännu. Men vad kommer människor att göra av ett alltmer förhärjande klimat? Kommer de att tvinga sina ledare framåt mot en fred med den natur som vi alla är en del av? Eller kommer de tvärtom att försöka fly tillbaka till ett inbillat idealiskt förflutet som SD med sin vurm för Sverige år 1900, eller än längre som det fasansfulla IS som tror att 600-talet var den bästa tiden?

Specialisterna kan med absolut säkerhet förutsäga att katastroferna som förorsakas av mängden koldioxid i atmosfären kommer att bli ännu fler och ännu svårare än i dag om inget radikalt görs. Kommer kol- och oljemiljardärer att väckas någon gång? Kommer politiker äntligen att ta krafttag? 

Vi vet också att växande delar av jordklotet kommer att bli obeboeliga och förorsaka folkvandringar stridare än de nuvarande. Kommer därmed främlingsfientligheten att stegras ytterligare?

De frågorna kan ingen ge något bestämt svar på. Vi kan bara se att båda nu tenderar att bli höger- och vänsterfrågor i politiken. De främlingsrädda söker sig högerut, in i eller nära SD. Nu tycks samma människor försöka slå sig till ro med att ”väder är alltid väder”. Moderata riksdagsmän som Lars Beckman och Jan Ericson har sällat sig till klimattrollen på sociala medier. De är inte ensamma.

Tendensen är oroande. Framtiden är mörk om ekonomin spelas ut mot ekologin, den ekonomiska rationaliteten mot vetenskapens samlade förnuft.

Hoppet står till att de unga som har en lång framtid att vara aktsamma om. De har inte bara nästa val eller nästa kvartalsrapport att tänka på. Världen väntar på dem – såvida världen inte blir obeboelig.