Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Sven-Eric Liedman: Står även Sverige inför ett katastrofval?

Anti-Brexit-anhängare utanför brittiska parlamentsbyggnaden.
Anti-Brexit-anhängare utanför brittiska parlamentsbyggnaden. Foto: Tolga Akmen/AFP

Drygt två år har gått sedan Brexitomröstningen. Sven-Eric Liedman följer politikens utveckling i spåren på de brittiska och amerikanska röstningarna 2016. 

Både USA och Storbritannien lever i sviterna efter katastrofval. Det ena landet genomlider nu Brexit, och det andra våndas under president Trump. När jag efter en intensiv, omtumlande och fantastisk resa till New York, Washington och London kommer åter till Sverige är det en fråga som mal i mitt huvud medan jag läser igenom den tidningshög som hopats därhemma: Är det i september vår tur att uppleva ett katastrofval?

Något har hänt under de två veckor jag har varit borta. Socialdemokrater och Moderater har skärpt sin flyktingpolitik ytterligare. Särskilt är det Socialdemokraterna som anlagt ett nytt och råare språkbruk. De har gett sig in i öppen tävlan med Sverigedemokraterna om de röster som vill reservera Sverige för dem som inte kommer från Afghanistan, inte är muslimer, inte är lågutbildade, inte EU-tiggare…

Sveriges tre största partier är alla lika rädda för att Sverige ska framstå som ett lockande alternativ för människor som flyr för sina liv. En Sifo-undersökning och en Novus-mätning ger snabbt besked om opinionens svängningar. Sverigedemokraterna går framåt! Deras nya konkurrenter i flyktingpolitiken vinner inga framgångar, tvärtom.

Och hur skulle det kunna bli annorlunda? Riktas all uppmärksamhet mot en enda fråga är det det parti som byggt hela sin identitet på frågan som vinner. Folk vill ha ”den äkta varan”, som valanalytiker brukar säga.

Även i USA och Storbritannien smalnade den politiska uppmärksamheten av före valen. I det förra var det mexikaner och kineser och andra som inte kunde bidra till att ”göra Amerika stort igen”, och i det senare var det gästarbetare från EU som drog ner Storbritannien i fattigdomens träsk.

Går det att vidga uppmärksamheten mot andra och större frågor under den korta tid som återstår före det svenska valet? Kanske mot de djupnande klyftorna i samhället, påtagliga inte minst i skola och vård? Eller klimathotet, själva ödesfrågan?

Eller – omöjliga tanke – mot solidariteten med allt mänskligt och ytterst allt levande? 

Eller kommer i höst eftertankens kranka blekhet att plåga oss liksom nu britter och amerikaner?

Jag inbillar mig inte att jag mötte ett representativt urval där bortom haven. Det är engagerade vänstermänniskor som söker sig till boklådor, seminarierum eller förlagslokaler för att diskutera min biografi om Karl Marx som just kommit i engelsk översättning. Men jag är övertygad om att de uttrycker en politisk oro som en majoritet känner i både USA och Storbritannien.

May och hennes regering slits mellan stridande viljor och hamnar i förlamande obeslutsamhet. Twitterpresidenten i USA är ett offer för sina nycker men gör med sin kombination av lynnighet och orubblig tro att rikedom speglar duglighet hela världen till en osäkrare plats.

Politiken i båda länderna präglas av förvirring och inkompetens. Var finner man en väg ut ur snårskogen?

USA:s populäraste politiker är fortfarande Bernie Sanders – med 72% i förtroendesiffror, enligt senaste kvartalsmätningen  –  som presenterar sig själv som demokratisk socialist. I Storbritannien har Labours vänsteravvikare Jeremy Corbyn vunnit stora framgångar trots intensivt motstånd inom det egna partiet.

Både Sanders och Corbyn går till frontalattack mot kapitalismen. Men de har ingen konsekvent analys av vad som driver detta system. Särskilt Sanders söker sig till den banalaste förklaringen: kapitalisternas girighet. Han lovar att sätta stopp för denna avart som skapar ett orimligt samhälle där de omåttligt rika lever sida vid sida med de totalt utarmade, samtidigt som den välutbildade medelklassen får allt svårare att nå upp till en rimlig levnadsstandard.

Men att skylla denna utveckling på girighet är att förminska problemet. Kapitalismen är en fråga om makt – makt över alla anställda, makt över ekonomin, men också en växande makt över politiken. Politikens aktionsradie har minskat drastiskt under de senaste årtiondena.

Det är här Marx kommer in, hör jag mig själv säga om och om igen. Marx blottlägger kapitalismens dynamik bättre än någon annan. Kapitalister är inte människor med en särskild psykisk utrustning. Några kan till och med framstå som generösa; filantropin har kommit på modet bland de förmögnaste nu liksom för 150 år sedan. Marx har skapat det utmärkta begreppet karaktärsmask. Det är som kapitalist som kapitalisten måste minimera sina utgifter och maximera sin profit. Annars är han snart ute ur konkurrensen.

Framgångsrika kapitalister är maktmänniskor. Se hur de söker lägga under sig skolor och sjukhus! De driver framför sig partier som hellre lyssnar till lobbyister än till sina väljare. För kapitalismen är det utmärkt att Marknaden framstår som ett opersonligt väsen som regerar samhället. Det är inte Trump eller Xi Jinping, inte ens Amazon som styr; det är Marknaden. Ekonomerna uttyder Marknadens reaktioner med samma allvar som ett prästerskap tolkar sin Gud. Marknaden reagerar, Marknaden gynnar, Marknaden straffar. 

Marx talade om varufetischismen. Det är den vi här ser i funktion på ett högre plan.

Inte vet jag hur många jag lyckades övertyga om Marx aktualitet under min resa. De flesta var kanske positiva från början. Det enda verkliga motstånd jag mötte var på Housmans Bookshop nära King’s Cross i London. Två damer, båda närmare 60, försvarade frenetiskt Sovjetunionen mot mina påståenden att vi äntligen kunde se Marx sådan han var utan att skymmas av det sovjetiska eländet. Damerna fick inget stöd i den övriga publiken. Däremot uttryckte en man sin oro över att beteckningen ”marxism” skulle stöta bort folk.

Säkert hade han rätt. Inte för att Marx var oskyldig till allt det som hävdats i marxismens namn; men det ännu levande arvet från honom skyms av den beteckning ”marxism” som han själv så häftigt motsatte sig.

Marx har gått en ny vår till mötes i de anglosaxiska länderna. I en stor artikel i New York Times (30/4) hette det nyligen att Marx fått rätt. Det är hans analys av kapitalismen som avses. Den framtid som han då och då uttalade sig om tillhör nu vårt längesedan förflutna.

Vår egen framtid måste vi arbeta med på egen hand. Men analysen av kapitalet kan vi då ha stor nytta av.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.