Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-28 00:35

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/svensk-film-vill-vaga-mer-i-var/

Film

Svensk film vill våga mer i vår

Bild 1 av 6 ”Lassemajas detektivbyrå - tågrånarens hemlighet”
Foto: SF Studios
Bild 2 av 6 ”Pelle Svanslös”
Foto: SF Studios
Bild 3 av 6 ”Breaking surface”
Foto: Nordisk film
Bild 4 av 6 ”Min pappa Marianne”
Foto: Nordisk film
Bild 5 av 6 ”Psykos i Stockholm”
Foto: Triart
Bild 6 av 6 ”Charter”
Foto: Nordisk film

En transpräst i Alingsås, en explosiv dykolycka i Norge, en psykos i Stockholm, en vårdnadstvist på Gran Canaria och en udda catwalk i New York. Den svenska filmen dukar i vår upp ett brett anlagt smörgåsbord för vita duken.

– Jag ville göra för ”Lassemaja” vad Christopher Nolan gjorde för Batman. Vi har tagit i som fan med de bästa i branschen, 30-mannaorkester och allt, sade regidebuterande Moa Gammel karskt när hon presenterade ”Lassemaja – tågrånarens hemlighet” under filmbranschens terminsupprop på måndagen.

Hon var inte den enda som talade om vikten av att göra filmer som verkligen vågar inta bioduken när vårens femton svenska långfilmer presenterades på Filmhuset i Stockholm. 

Johan Bogaeus, som skrivit manus till animerade ”Pelle Svanslös”, talade också om att ”våga ta i och gör riktig biofilm” medan röstskådespelaren Christopher Wagelin beskrev sin elake Måns som ”en Bondskurk fast entreprenör”.

Joachim Hedén presenterade i sin tur vårens enda actionthriller ”Breaking surface” (där Moa Gammel spelar huvudrollen) med en intensivt nervig och stilfull trailer. Han sade att han hade känt ett sug från branschen och skådespelare om att göra spänningsfilm. Hans idé om bergsklättrare som förlorar sin utrustning omstöptes till ett intensivt ”klockan tickar”-drama om två halvsystrar som ska vinterdyka i Norge och utsätts för livsfara.

– Jag är skitdålig på att simma, jag är glad att jag överlevde över huvud taget, erkände Madeleine Martin, som spelar filmens andra syster, när teamet berättade om en hård inspelning i världens största vattentank i Belgien.

Vårens möjligen största publikdragare ”Min pappa Marianne”, vid sidan av familjefilmer som ”Lassemaja...” och ”Pelle Svanslös”, tar också ut svängarna. Rolf Lassgård spelar präst som i mogen ålder plockar fram sin inre kvinna, Marianne. Hedda Stiernstedt från ”Vår tid är nu”, gör rollen som Mariannes vuxna dotter som får svårt att acceptera den stora förändringen i familjen. 

”Charter”

Även Amanda Kernell, som gjorde succé med ”Sameblod”, satsar på ett brett anlagt familjedrama som rör sig mellan ett iskylt vintervitt Jokkmokk och Teneriffas lavamörka ökenlandskap. ”Charter”, som får prestigefull världspremiär på Sundancefestivalen i slutet av januari, kretsar ovanligt nog om en mor (norska Ane Dahl Torp) som förlorat vårdnaden om sina barn till fadern (Sverrir Gudnason) och mot alla regler tar med sig dem på charterresa utomlands.

Två av vårens mest personligt färgade filmer rör sig kring ohälsa, både fysisk och psykisk. Maria Bäcks ”Psykos i Stockholm” är en självbiografisk skildring av en mor och dotter som gör en födelsedagsresa till Stockholm när mamman, spelad av Josefin Neldén (Maggan i ”Vår tid är nu”), insjuknar i en psykosjukdom och lämnar barnet att reda sig själv i den främmande staden. 

Henrik Schyffert regidebuterar med genreöverskridande ”Spring Uje, spring” som skildrar Doktor Kosmos-sångaren Uje Brandelius liv efter att han fått sin Parkinson-diagnos. Filmen, där Brandelius och hans familj spelar sig själva, bygger på huvudpersonens egen scenföreställning, och blandar verklighet och dikt med popmusik. Schyffert drog ner skratt genom att berätta att Brandelius fyraåriga dotter hade smeknamnet Persbrandt under inspelningen för att hon ”kom sent och hade mycket attityd”.

”Spring Uje, spring”

Bland vårens dokumentärer märks ”Scheme birds” av Ellinor Hallin och Ellen Fiske, den sistnämnda har inom kort trefaldig Guldbaggechans för sin förra film ”Josefin och Florin”. ”Scheme birds” kretsar kring en utsatt men kraftfull tonårstjej och utspelar sig i ett fattigt hörn av Skottland där skönhetstävlingar för duvor (!) är en stor grej.  En återvändare i filmvärlden är Glada Hudik-teatern som tar plats i ”Catwalk: Från Glada Hudik till New York”. En dokumentär om att våga skina, även om man har en funktionsnedsättning.

Krisåret 2019 avslutade med lätt uppgång. Julfilmerna ”Sune – best man” och Tomas Ledin-musikalen ”En del av mitt hjärta” har redan setts av fler biobesökare än någon annan film under det gångna året. Om vårens filmer fortsätter att vända trenden och locka tillbaka publiken till svensk film återstår att se.