Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-24 01:45

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/sverker-gustavsson-den-som-vill-ha-demokrati-maste-forst-lara-sig-vad-det-ar/

Kultur

Sverker Gustavsson: Den som vill ha demokrati måste först lära sig vad det är

Donald Trump talar med Xi Jinping och Australiens dåvarande premiärminister Malcolm Turnbull i Vietnam i november 2017. Foto: White House Photo/Alamy

Nyårets händelser i världspolitiken skärper frågan om hoten mot det politiska tänkande man kan kalla ”efterkrigsdoktrinen”. Demokratin måste till att börja med vara ordentligt begripen av de som kallar sig demokrater, skriver statsvetaren Sverker Gustavsson. 

Under de senaste tio åren har uppvärmningen av atmosfären, robotiseringen av arbetslivet och tillbakagången för demokratin börjat framställas som till synes ohejdbart accelererande tendenser. Var och en för sig riskerar dessa dystra profetior att bli självuppfyllande. Det beror i så fall på att förutsägelserna flätas samman och stöder varandra ömsesidigt.

Motsvarande kan sägas om den hastigt växande förekomsten av oredigerad opinionsbildning. Vad som har kommit att kallas sociala medier tenderar att omintetgöra det redigerade likaväl som det representativa momentet i demokratin – tolkad som majoritetsstyre och en i ordnade former praktiserad yttrandefrihet, föreningsfrihet, rättsstat och legitim opposition. 

Helhetsbilden föranleder en lika naiv som angelägen fråga, som ställs i ett antal aktuella böcker. Enkelt uttryckt är det behandlade ämnet vad som fordras för att kunna komma vidare längs den inslagna vägen mot politisk anständighet. Svårigheten ligger i att kunna göra detta utan att riskera nya katastrofer. Nyårets händelser i världspolitiken skärper blicken för vad saken gäller.

Inom ramen för de senaste hundra årens europeiska historia är svaret vad jag här väljer att kalla efterkrigsdoktrinen. Bäst beskrivs denna vägledande föreställning av den amerikanska statsvetaren Sheri Berman i hennes brett upplagda framställning ”Democracy and dictatorship in Europe – from the Ancien Régime to the present day” (Oxford University Press). Hon sammanfattar där utvecklingen i England, Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien och Centraleuropa från franska revolutionen till våra dagar. Det intressanta med tanke på framtiden är hur hon avslutningsvis påminner om hur demokratin i Västeuropa efter andra världskriget återupprättades och under sjuttiofem år hjälpligt kunde vidmakthållas.

Läs mer: Sheri Berman: Så räddar vi demokratin utan en stor tragedi 

Efterkrigsdoktrinen omfattar enligt Berman tre moment. Det första är en globalt syftande penningpolitisk regim, det så kallade Bretton Woods-systemet. Dess uppgift är att binda ländernas valutor till varandra, så att nationerna och världsdelarna återigen kan börja handla med varandra. Det andra viktiga är att genom resursöverföringar i form av den så kallade Marshallplanen tillsammans en strävan till europeiskt samgående motverka det slags revanschism, som hade visat sig så ödesdiger efter första världskriget. 

Franklin D. Roosevelt i Vita Huset i juni 1936. Foto: H.S. Photos/Alamy

Doktrinens tredje moment, slutligen, grundar sig på de amerikanska erfarenheterna av en framgångrik ”ny giv”. Under 1930-talet har president Roosevelt, inom ramen för demokratin, lyckats bemästra massarbetslösheten och lägga grunden till en välfärdsstat med självständiga massmedia och ett effektivt utnyttjande av föreningsrätten. Det har gett självförtroende och tjänar som inspiration för en återuppbyggnad med spetsen riktad mot såväl kommunisters som fascisters principiellt annorlunda uppfattningar.

Utifrån principen om relativ privat äganderätt anses länderna behöva distansera sig inte bara från ett konsekvent förstatligande utan också från en marknadsliberal fundamentalism. Inom ramen för en reformistiskt socialliberal och socialdemokratisk grundhållning kan praktiskt taget hela arbetskraften mobiliseras. Med stöd av nyckelbegreppen blandekonomi och välfärdsstat kan demokratin återupprättas och vidmakthållas samt tendenserna till ytterlighetsuppfattningar effektivt motarbetas. 

Under loppet av de följande 75 åren kommer de tre momenten i efterkrigsdoktrinen steg för steg att undermineras. Det börjar med att den amerikanska statsledningen på 1970-talet samtidigt måste lösa problemet att finansiera Vietnamkriget och hantera effekterna av de stigande oljepriserna. Det föranleder president Nixon att överge Bretton Woods och dollarn som reservvaluta. Följden blir valutasvårigheter, inflation och arbetslöshet.

En andra viktig underminering av efterkrigsdoktrinen följer av att det europeiska samgåendet visar sig otillräckligt. Det saknar nödvändig demokratisk förankring i medlemsländerna. Under 1990- och 2000-talen går det inte uppbåda tillräcklig politisk handlingskraft för att genom omfördelning utjämna skillnaderna i prestationsförmåga mellan unionens olika delar. 

För det tredje och slutligen kommer tanken om demokratisk reformism att undermineras. Det sker genom vändningen till så kallad nyliberalism. Kring 1980 börjar antagandet om demokratin som överordnad marknaden underkännas. Idén om blandekonomi och välfärdsstat skjuts åt sidan och ersätts av alternativlös marknadsfundamentalism som riktningsgivande princip. På gammalliberalt vis börjar marknadskrafterna återigen framställas som ”naturliga” och demokratin som ”onaturligt” störande.

Detta tredje undergrävande av efterkrigsdoktrinen specialstuderar den tyske statsvetaren Jan-Werner Müller i sin bok ”Furcht und Freiheit – für einen anderen Liberalismus” (Suhrkamp). Ordet ”annan” i undertiteln syftar på den socialliberala och socialdemokratiska uppfattningen om frihet som mänsklig anständighet och rätt att undgå fruktan. Idén beskrivs av författaren i kontrast mot det gammalliberala frihetsbegrepp – frihet från staten men inte frihet genom staten – som en föregivet ”ny” liberalism efter 1980 återintroducerade. 

För en svensk läsare med minnen från politiskt tänkande och handlande före 1980 och som läst Svante Nycanders kapitel om ”liberalismen och den nordiska modellen” i dennes bok ”Liberalismens idéhistoria” (SNS förlag) är detta ingen omvälvande iakttagelse. Demokratin kan förvisso användas till mera än att främja frihandel och marknadslösningar. Inom dess ram går det också att säkerställa att den enskilde fritt kan välja yrke, bostadsort och livspartner samt ha tillgång till vård, skola och omsorg oavsett samhällsställning och betalningsförmåga. Medborgarskap måste ge rätt till ett värdigt liv utan fruktan. Det ansågs länge självklart och inte som något ”annat”.

Det märkliga är med andra ord inte hur Müller beskriver denna ”andra” liberalism. Insikten, som är värd att tillägna sig, är en annan. Den är att undermineringen av efterkrigsdoktrinens tredje moment nu verkar ha gått så långt att ett socialliberalt och socialdemokratiskt sätt att tillämpa frihetsläran kräver en högklassig statsvetenskaplig analys för att återupptäckas.

Berman och Müller argumenterar för blandekonomin och välfärdsstaten som avgörande historiska landvinningar. Efterkrigsdoktrinens tredje moment – med pluralism och öppenhet som ledstjärnor – låter sig enligt deras mening inte övertrumfas av de olika former av alternativlöshet, som utmärker nyliberalism, populism och kinesisk diktaturideologi.

Därmed inte sagt att efterkrigsdoktrinen undgår att ytterligare undermineras. Risken finns att den kommer att ännu mera djupgående angripas. Upplysningsidéerna om förnuft, sanning och rättigheter är möjligen på väg att inte tas på samma grundläggande allvar som hittills. 

Upplysningsidéerna om förnuft, sanning och rättigheter är möjligen på väg att inte tas på samma grundläggande allvar som hittills.

Det senare är vad Ivan Krastev och Stephen Holmes hävdar i sin bok ”The light that failed” (Allen Lane), som finns översatt till svenska under titeln ”Ljuset som försvann” (Daidalos). Dessa båda statsvetare – den ene från Bulgarien och den andre från Förenta staterna – menar sig gemensamt ha något viktigt att säga om det motstånd, som efterkrigsdoktrinen i dag möter. En växande tendens till radikal realism ifrågsätter den kombination av idealism och realism, som kännetecknar doktrinen.

Läs mer: Bokrecension: Ljuset som försvann av Ivan Krastev och Stephen Holmes 

Under de trettio år som gått sedan 1989, och som Krastev och Holmes kallar ”imitationens epok”, håller de ledande politikerna fast vid upplysningens fascination för vad som är gemensamma och universella riktmärken. Men fasthållandet präglas i växande utsträckning av hyckleri och dubbelmoral. Att det finns upphöjda värden i form av sanningssträvan, mänskliga rättigheter och demokrati säger de sig hylla utan att mena vad de säger.

Slutet på det kalla krigets klyvning av planeten medförde, menar Krastev och Holmes, att Xi Jinping, Putin och Trump i dag reducerar innebörden av globalisering till hälften. Strävan begränsas till att tekniskt och kommersiellt förenhetliga. Demokrati, sanningssträvan och mänskliga rättigheter anses inte böra globaliseras. Länderna förutsätts vara vinnare och förlorare utan vilja att gemensamt ta ansvar för vad som i ”politiskt korrekta” kretsar framställs som fortsatt ”upplysning”.

För Xi Jinping handlar det om att ”avamerikanisera” världen, för Putin om att avslöja ”dubbelmoralen” och för centraleuropeiska politiker om att slippa att ”på nytt koloniseras”. Utifrån samma gemensamma grundmotiv eftersträvar Trump att Förenta staterna ska göra sig kvitt sin självpåtagna ”godhetssträvan” och sin självförhärligande ”exceptionalism” för att ”äntligen” kunna bli ”ett land som alla andra”. Vad han menar med detta har under de senaste veckorna på ett skrämmande sätt kommit att konkretiseras. 

Det som Krastev och Holmes påtalar karaktäriseras bäst som ett för världsledarna gemensamt låt-oss-göra-slut-på-hyckleriet-ressentiment. Med denna sammanfattande iakttagelse kastar deras bok ett nytt och – på sitt sätt – levandegörande ljus över vändningen efter 1989.

Dagens värld är med andra ord inte något fritt och öppet missionsfält för efterkrigsdoktrinen. Demokratin måste till att börja med vara ordentligt begripen av oss demokrater. Det är vad Berman och Müller understryker. Principen är inte att just min uppfattning i en sakfråga får fullt genomslag. Den är att vitt skilda idéer och intressen kan jämkas samman. I den mån detta sker stärks förtroendet för metoden. 

Utöver detta självklara behöver vi bättre tillägna oss hur Xi Jinping, Putin och Trump tänker. Det är vad som finns att lära av Krastev och Holmes. En sådan dubbel insikt om demokratin och dess nutida kritiker är vad som krävs för att kunna ta upp kampen inte bara om handel och investeringar utan också om den ”andra” liberalismen.