Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Syndikalisten i Västervik som tog strid för den svenska demokratin

Den 16 april 1917 lade industriarbetarna i Västervik ned arbetet och marscherade in till torget.
Den 16 april 1917 lade industriarbetarna i Västervik ned arbetet och marscherade in till torget. Foto: SvD/TT

I dag för hundra år sedan inleddes hungerupproret i Västervik. Sverige präglades av svält och politiska sammandrabbningar. Arbetarna krävde demokrati.

Författaren Ola Larsmo förklarar varför den svenska reformismen segrade – och inte revolutionen.

Det kunde vara en scen ur en film. Men enligt samtida vittnen var det så det gick till.

Den 16 april 1917 lägger arbetarna på Västerviks industrier ned arbetet och marscherar in till torget. Man protesterar mot bristen på mat och de ransoneringar under första världskriget som slog särskilt hårt mot dem och deras familjer – kroppsarbetare hade rätt till extra tilldelning av bröd, men ransoneringskorten var ofta värdelösa. De senaste veckorna har oron för svält legat i luften och myndigheterna är på sin vakt mot uppror och kravaller. Det är också vad som håller på att hända i Västervik. En grupp kvinnor fångar in fiskhandlaren i Saluhallen och tömmer en silltunna över honom. Några pojkar slår in skyltfönstret på ett bageri, nappar åt sig bröden i fönstret och upptäcker först långt därifrån att bullarna är av sågspån. En känd grosshandlare hotas med misshandel. Och mitt i tumultet reser en man en potatislåda på högkant mitt på Rådhustorget och börjar hålla tal: han är tunn och spenslig men stämman bär. VI, SOM BÄR SAMHÄLLET PÅ VÅRA SKULDROR.

Han heter Frans Johan Gustafsson, är ordförande för Västerviks syndikalister och sliperiarbetare. Han är trettiotre år gammal; året efter ska han dö i spanska sjukan. Det här är hans ögonblick. Det är här han spelar en roll i det demokratiska genombrottet i Sverige.

Hans improviserade tal finns inte bevarat, annat än rader som VI HA ALLA DEL I SYSTEMET FÖRSENT. Men vad han säger är att alla de som nu håller på att låta en välordnad demonstration gå över i plundringar har ett ansvar. Det är de som är folket. Han uppmanar alla att gå hem – och vid sjutiden samlas i Nykterhetslogen, där man tillsammans ska bestämma hur man går vidare.

Lokalen rymmer inte de tvåtusen som kommer. Backen utanför är mörk av människor. Men därinne pågår en lång diskussion: generalstrejk eller ej? Till sist enas man om en resolution, till stora delar skriven av Gustafsson. Man kräver en återgång till samma livsmedelspriser som före kriget; åtta timmars arbetsdag; skattelättnader för kroppsarbetare; förbud mot rusdrycker (Gustafsson var nykterist); överenskommelse med de allierade så att livsmedelsimporten åter kan dra igång. Och man slutar med den hotfulla raden: ”Det är vår avsikt att om vi anse tillfället lämpligt sätta den makt bakom dessa fordringar som vi är i besittning av.”

”Västerviksresolutionen” telefoneras ut till fackföreningsavdelningar över hela landet. Och de närmaste veckorna blir dramatiska.

Åren 1916-1918 slår revolutionernas och inbördeskrigens pendel över Europa; från Irland i väst till Ryssland, Tyskland och Finland. I historieböckerna kan man få intryck av att den hoppar över Sverige. Det är både sant och falskt. Hungerkravallerna våren 1917 kunde lätt ha utvecklats till en hel räcka av Ådalen 31. Sverige är ännu inte en demokrati. I backspegeln kan man missa hur de dramatiska skeenden som utspelas under åren 1905-1921 är en sammanhängande dragkamp om vilken sorts land Sverige ska vara och bli. Att unionsupplösningen inte ledde till våldshandlingar var unikt i ett internationellt perspektiv – och ett resultat av politisk kallblodighet och pragmatism. Storstrejken 1909 var ett nederlag för fackföreningsrörelsen som ledde till ökade spänningar mellan vänster och höger. Några år senare lyckas högern också sätta stopp för den liberala regeringen Staaf och dess planer på rösträttsreform genom Borggårdstalet i februari 1914, där kungen markerade sin makt gentemot parlamentarismen. Den påföljande konservativa regeringen leddes av Hjalmar Hammarsköld, som gick med på tyska krav att lägga ut minor i Öresund och avvisade ett engelskt förslag till handelsöverenskommelser. Resultatet blev att svenska fartyg med livsmedel hölls kvar i brittiska hamnar, samtidigt som Tyskland inledde det ”totala ubåtskriget”. Matbristen var ett faktum, medan Sverige fortsatte exportera livsmedel till Tyskland. I februari kommer revolutionen i Ryssland, som börjar just med hungerdemonstrationer, tsaren abdikerar och en liberal-socialdemokratisk regering tillsätts.

Nu tycktes samma mönster vara på väg att upprepas i Sverige. Historikern Håkan Blomqvist skildrar i sin nya bok ”Potatisrevolutionen” hela upptrappningen våren 1917: oron, hungern och protester finns på plats redan innan Gustafsson den 16 april ställer sig på sin låda. Men när Västerviksresolutionen börjar spridas går en samlad våg av hungerdemonstrationer med ens över landet, genom minst trettio städer och mindre orter, ofta med tiotusentals deltagare; historikern C G Andrae har räknat ut att en kvarts miljon demonstranter deltog i ordnade såväl som kravallartade protester. Spänningen i samhället stegras fram mot första maj 1917, då flera konservativa opinionsbildare öppet säger sig frukta att revolutionen ska bryta ut.

Den 21 april hade mer än 8.000 arbetare samlats kring Riksdagshuset i Stockholm - en demonstration som höll på att sluta i katastrof, vilket Karin Eriksson skrev om här i DN den 3/1. Polismästare Tamm planerade att arrestera Per Albin Hansson för uppvigling då denne höll tal från riksdagshustrappan och att polisen sedan skulle driva bort de åttatusen – vilket kunnat skapa en ”Blodiga lördagen 1917” i svensk historia. Men innan Tamm hinner ge tecken dras han med milt våld undan av sin underordnade, kommissarie Kempe, in i riksdaghusfoajén och allt slutar lugnt. Vad de åttatusen arbetarna vill är att socialdemokraterna ska anta F J Gustafssons resolution. Hansson turnerar det hela till ett krav på författningsreform och allmän och lika rösträtt för män och kvinnor; det är partiets linje, att hungern skall lösas genom mer demokrati. Det märkliga är att socialdemokraten Per Albin Hansson ändå lånar långa formuleringar ur syndikalisten Gustafssons resolution innan han slutar med orden ”bröd, mera bröd!”

Polisen försöker infiltrera olika vänstergrupper och fångar upp försök att importera vapen från Norge, vilket inte går något vidare. Inom militären och högergrupper som Sveriges Nationella Ungdomsförbund (grundat 1915) pågår kampförberedelser inför första maj. Redan under Storstrejken hade det bildats ”skyddskårer”, paramilitära trupper av det slag som senare ska spela en mörk roll i såväl Tyskland som Finland. Polis och militär börjar organisera ”lojala” grupper – som studenter på Stockholms högskola. Krigshögskolans lokaler ställs till förfogande och kåren, som kom att omfatta tretusen man, skulle enligt rykten som spreds få tillgång till vapen från försvaret.

Den 28 april avslöjar DN skyddskårens existens på förstasidan: det är nu tre dagar kvar till första maj. Och skyddskårsdebatten i riksdagen blir en av de hårdaste någonsin. ”Det har bland representanter för öfverklassen bildats en sammanslutning av närmast sammansvärjningsaktigt slag”, inleder socialdemokraten Erik Palmstierna. Branting och liberalen Nils Edén stämmer in i hoten; hur ska man nu kunna undvika konfrontation den första maj? Debatten rasar i allt högre tonläge i timmar, tills den konservative civilministern von Sydow i en paus tar tag i Palmstierna och LO:s Herman Lindqvist och säger: ”Sluta debattera så ska jag ordna det här”. De nickar. DN:s kvällslöpsedel förkunnar samma kväll: BORGARGARDET UPPLÖSES AV REGERINGEN.

Första maj förlöper utan att några skott avlossas; 75.000 demonstranter tågar genom Stockholm, inget våld och inga skärmytslingar, fanor och räta led. Ute på Gärdet drar Frans Johan Gustafsson från Västervik en rekordpublik till syndikalisternas talarstol. ”Hela demonstrationen präglades av det största lugn och den bästa ordning”, skriver DN.

Och här syns ett mönster. Även där det hettar till denna hungerns vår och sommar finns samma drag av pragmatism, av kylig återhållsamhet i den svenska politiska kulturen. För vänstersidan gäller det inte minst att visa att de som ännu inte omfattas av rösträtten är politiskt mogna subjekt, de är medborgare och inte den ”pöbel” eller ”massa” som högern fruktar. Efter valet samma höst tillträder den liberal-socialdemokratiska regeringen Edén och inleder den författningsändring som 1921 ska göra Sverige till en demokrati.

Men hungern viker inte. Försörjningsläget förblir svårt så länge kriget varar. Under hela 1917 och våren 1918 fortsätter oron; den hårdaste konfrontationen äger rum mellan arbetare och militär på Seskarö i maj då skott avlossas, låt vara mest lösa. Men det som sker i omvärlden lägger också ett dämpande filter över utvecklingen. Bolsjevikkuppen i Ryssland. Det blodiga inbördeskriget i Finland. Den Bayerska rådsrepublikens fall 1919.

På våren 1918 står det klart att Frans Johan Gustafssons TBC gör det omöjligt för honom att fortsätta i verkstaden på AB Slipmaterial. Men istället för att avskeda sin revolutionäre arbetare ger man honom ett nytt uppdrag - som säljare. Man utrustar honom också med en nymodighet: en Harley-Davidson motorcykel. På dagarna kuskar han runt i Småland och säljer slipmaterial, på kvällarna agiterar han för syndikalismen. Det blir hans sista sommar. Men jag ser honom framför mig där han på dammande grusvägar drar fram genom tallskogarna på sin HD. Man måste tänka sig honom lycklig.

Ola Larsmo är författare och medarbetare i DN. Han skildrade händelserna i Västervik i dokumentärromanen ”Himmel och jord må brinna” (1993).

Håkan Blomqvist: ”Potatisrevolutionen” (Hjalmarsson & Högberg, 2017) C G Andrae: ”Revolt eller reform” (Carlssons, 1998) Per T Ohlsson: ”Svensk politik” (Historiska medier, 2014)

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.