Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-25 04:44

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/tame-impala-lagger-lang-tid-pa-att-hitta-det-obesvarade/

Skivrecensioner

Tame Impala lägger lång tid på att hitta det obesvärade

Kevin Parker spelar in all musik själv till sitt band.
Kevin Parker spelar in all musik själv till sitt band. Foto: Neil Krug

Att Kevin Parker kan vara en perfektionist som aldrig känner sig klar med någonting är svårt att höra när Tame Impala släpper sitt fjärde album – som låter avspänt, lyxigt och vällustigt. 

I maj förra året hade Rolling Stone en intervju med Kevin Parker, där australiern bakom Tame Impala berättade om hur det hade blåst så mycket kring strandhuset han hyrde i Malibu att han inte ens kunde röka sin joint utomhus. Där han sades växla mellan rödvin och gin, alltefter vad baksmällan dikterade, och att det just då halvfärdiga albumet skulle vara ute samma sommar.

Sen kom en storbrand och tog huset han bodde i, men han hann rädda datorn med minnesfilerna.

Att skivan inte blev klar då behöver knappast påpekas, men i februari 2020 ges den nu ut som ”The slow rush”. Snart fem år efter förra albumet, en tidsperiod lika lång som den det tog att ge ut karriärens tre tidigare album. Tar Kevin Parker lika lång tid nästa gång är han nästan garanterad att ses som en artist från förr.

Men just nu är han på topp. Och vad som började som ett småskaligt ensampysslande med psykedelisk gitarrock i en liten avkrok av världen – med ett sätt att sjunga och lägga harmonier som låg märkligt nära svenska Dungen – har nu eskalerat till den moderna popmusikens översta stratosfär.

Den som spelar som toppnamn på festivalerna Coachella och Glastonbury. Som samarbetar med Rihanna, Travis Scott och Kendrick Lamar. Och råkade tillverka scendekor som var så skrymmande att den inte ryms på nästan några andra scener än dessa två.

Ändå är hans musikaliska projekt fortfarande exakt samma sak i grunden. Nämligen hans eget studioarbete med sig själv i alla roller. Sin studio hemma i Perth på den australiska västkusten har han beskrivit som en cockpit – alla instrument och reglage nåbara från där han sitter.

Där kan han gå så djupt in i musiken att han aldrig känner sig färdig med någonting. Eftersom han vid det laget inte hör helheten längre, bara detaljer som kan göras ännu bättre.

Bilderna kan vara svåra att få ihop. Å ena sidan en gränslös flummare som flyter runt världen och vibbar ihop musik med oklar markkontakt. Å andra sidan en manisk perfektionist som behärskar varenda del av sitt hantverk, men stundtals nästan förlamas av prestationsångest.

Men på något sätt har Kevin Parker nu lyckats få Tame Impalas fjärde album att framstå som det både mest skarvlösa och det mest obesvärade hittills. En retrofuturistisk dröm full av poplåtar som strålar av ljus, med de fluffigaste röstklanger och elektronik som låter vintage och modern på samma gång.

De gamla gitarriffen är i princip utraderade, men en del av de spejsade trumklangerna är kvar. Man hör fortfarande faiblessen för Flaming Lips rosenskimrande symfonipop, men nära franska band som Air och Phoenix. Här märks också en tendens att sätta i gång ett groove och låta det gå, vad som än händer ovanpå, lite som den unge Prince ofta gjorde.

Allt är inte lika lyckat, men i sättet att skapa en musikalisk värld så lyxig och detaljrik att det blir ett äventyr bara att ströva runt där, har Kevin Parker åstadkommit något som inte låter ansträngt alls, bara avspänt och vällustigt.

Som illusionsnummer är det fantastiskt imponerande.

Bästa spår: ”Lost in yesterday”, ”Borderline”

 

Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om Drive-By Truckers mest politiska skiva hittills.