Kevin Parker – i Max Martin-frisyr, proggkofta och sneakers med surfvibb – tar emot i en 15.000 kronor-natten-svit. Nedan panoramarutorna på Regent Street vimlar Sohos julshoppare. 

Popstjärnan befinner sig för närvarande i omloppsbana kring klotet. Införsäljning pågår av det kommande albumet ”The slow rush”. Men trött på att bli intervjuad är han absolut inte, försäkrar han.

– Jag har svårt att se hur jag skulle kunna bli sliten av att berätta om min musik. Jag är inte ens trött på att prata om den, än.

Nya skivan släpps den 14 februari, men de första singlarna är redan ute. Det är fem år sedan han gav ut sin förra, ”Currents”. Ett dansdrivande och synthesizerbrusande album som Grammynominerades, fick toppfemplaceringar på listorna i USA och England, ledde till framträdanden på en rad prestigefestivaler och pratshowprogram. Och fick Rihanna att spela in en cover av albumlåten ”New person, same old mistakes”.

Gensvaret är inte förvånande. Tame Impalas musik är både retro och hypernutida. Den är inte heller bara flummigt filmisk utan också påtagligt vänlig, inkluderande.

– Ja, ja, så är det absolut. Men för mig är också musik en gemensam och helande kraft. Fast samtidigt blir jag mer omogen som låtskrivare. Jag var mer disciplinerad och metodisk förr i hur jag konstruerade min musik, nu vet jag inte vad jag håller på med förrän efteråt. Jag litar på mina instinkter.

Det där med instinkterna är inte helt sant. Kevin Parker är känd för att fila på sina låtbyggen in absurdum. 

– Det är ju en uppenbar lockelse när man, som jag, både är bandets sångare, mixare, producent, textförfattare och låtskrivare. På ett sätt är det förstås en riskabel arbetsmodell.

En slående sak med lysande band som har flera låtskrivare är att den interna kemin ofta bara består i några få år – och att medlemmarna aldrig lyckas lika bra som soloartister.

– Mm, så där är det alltid. Jag har ju inte just det problemet som ensam låtmakare i Tame Impala, fast jag har andra problem. Pressen att kunna skapa nytt till exempel, konstaterar han.

– Den situation som jag befinner mig i numera har förändrat mig drastiskt. En sak som inspirerat den här skivan är tanken på vad jag skulle ha blivit och gjort om jag inte funnit musiken. Det är omöjligt att föreställa sig. Allt jag gör i dag handlar om musik på olika sätt – och så datorspel ibland för att stänga av allt. 

Vad säger er publik typiskt om din musik?

– Att de gillar att bli helt uppfylld av den. Att den är som en frizon, svarar han utan betänketid.

Fans har han numera över hela världen. Under de fem år som gått sedan ”Currents” släpptes har Kevin Parker och hans Tame Impala fyllt stora scener som Madison Square Garden i New York flera gånger. Han har dessutom hunnit samarbeta med bland andra Kendrick Lamar, SZA, Kanye West, Mark Ronson, Travis Scott, Lady Gaga och Sverigebekante ASAP Rocky. 

Att sajten Vice i julas utnämnde Tame Impalas frontman och låtskrivare till det gångna årtiondets främsta artist var ingen jätteskräll.  

Utifrån nya ”The slow rush” låter det som att du fortfarande lyssnar mycket på Fleetwood Macs och Supertramps sjuttiotalsproduktioner.

– Vad bra! Fast det där är inget jag tänker på längre – varenda gång jag försöker sjunga något starkt känslomässigt så låter det alltid som Supertramp. Och det är ju verkligen ingen dålig sak.

Också Kevin Parkers kärlek till discomusik och Giorgio Moroders synthittar är uppenbar också på hans fjärde studioalbum. Pionjärmusiken som Moroder skapade på 1970– och 1980-talet till artister som Donna Summer, Cher och Blondie – och biofilmer som Alan Parkers ”Midnight express” och Paul Schraders ”American gigolo”.

– Moroder är ju själva arkitekten för den elektroniska ljudbilden. Jag läste en intervju med Nile Rodgers från Chic där han beskrev hur han hela tiden försöker spela rytmgitarr som låter som Giorgio Moroders syntslingor. Jag har bara mött Moroder en gång helt kort, men förhoppningsvis får jag jobba med honom framöver. 

Tame Impalas musik är dessutom starkt präglad av den mjukpsykedeliska sextiotalspopen. En genre som var stor i Kalifornien redan tjugo år innan Kevin Parker var född. 

Parker gillar eskapistisk musik, ”sådant som låter som den kommer från en annan värld och ibland är... himmelsk”, berättar han.

– Jag är svag för musik som på något sätt förflyttar en och verkligheten. Som transporterar dig till en ny plats och från den vardagliga tillvaron som till exempel politisk musik sysslar med, tänker han högt, men slås av att just politiska budskap i kombination med mycket rymdig musik var vanligt som soundtrack till 1960-talets proteströrelser.

– Det går ju inte riktigt ihop, säger han och ler. 

– Fast protestgenren skilde ju sig faktiskt från annan psykedelisk musik. Och det gäller också många grungeband som jag lyssnade mycket på när jag var yngre. De hade också ett slags drömska övertoner i sin musik, som Smashing Pumpkins som jag älskar, säger han och kommer på att DN:s utsände är från Sverige.

– När jag började skriva psykedelisk musik så lyssnade jag enormt mycket på just svenska gamla och moderna band i den genren, som Dungen, International Harvester och Baby Grandmothers. Reine Fiske i Dungen är en kompis, han är utan tvekan min absoluta favoritgitarrist.

Gitarrmusik från sextiotalet var helt avgörande för att Kevin Parker blev musiker. Hans pappa Jerry var ett stort fan av engelska The Shadows instrumentala finpop. En genre allt annat än psykedelisk.

– Pappa spelar själv gitarr, jag kompade honom som liten när han tränade på Hank Marvins solon i Shadows, det var så jag lärde mig att spela rytmgitarr – vilket är en väldigt viktig sak för hur Tame Impala låter i dag, påpekar han.

– De flesta jag känner är bättre musiker än jag är, men jag tycker att jag är en jädrigt bra kompgitarrist, vilket ju faktiskt inte alla är. 

Musiken blev viktig för honom långt innan han blev tonåring.

– Jag kan inte ens minnas när den först grep mig. Fast i många år lyssnade jag bara. Jag hade fyllt elva när jag började spela trummor. Trummor är fortfarande det jag är mest bekväm med att spela.     

Vad är Tame Impalas bästa gren?

– Det rytmiska – och att jag kan skapa musikaliska världar. När man gör allt själv är det mycket enklare att sätta ihop alla delar i musiken. Men det är fortfarande en stor utmaning att försöka göra något nytt och annorlunda. När det känns enkelt är det ofta ett dåligt tecken. Det betyder att jag upprepar mig.

Vad sjunger du om?

– Hur folk förhåller sig till tid och hur vi aldrig kan återvända till det förflutna.  Hur vi är besatta av nostalgi och minnen ur det förflutna – och skrämda av framtiden – och hur det påverkar oss. Det slår mig ofta att jag skriver om förändring och sådant som man inte kan kontrollera. 

Härnäst?

– Vi kommer att turnera mycket, vi kommer också till Sverige framöver. En svår balansgång för oss som liveband är att inte vara tillräckligt polerade eller alldeles för polerade. Den gränsen är mycket, mycket tunn. Det är lätt att bli för välrepeterade, betonar han.  

Kevin Parker funderar dessutom redan på nästa album, av preventiva skäl. 

– Sätter jag inte i gång med något nytt nu så skulle jag säkert börja mixa om den här skivan. En grej jag tänker mycket på nu är att skapa en mer minimalistisk musik härnäst, säger han. 

En skivbolagsrepresentant knackar på svitdörren för att påminna om att ännu en journalist väntar på sin tur. Men Mr Tame Impala känner sig inte riktigt klar i sitt hyllande av sina svenska kollegor i Dungen. I synnerhet gitarristen Reine Fiskes begåvning:

– Lova nu att skriva att Reine är världens bästa gitarrist, ok? För mig är det ingen som helst tvekan om det.